Det skakar och smäller i hela Långnästerminalen när storfärjorna under isvintrarna brakar runt i sundet för att komma till kaj, småler tullman Ingvald Eckermann. Ibland tar det timmar att komma i land med akterrampen, om så bara för nån minut. Det är den fysiska kontakten med kajen som räknas här, 29 km sydost om Mariehamn. Ibland går ingen iland och ingen ombord. Men färjan har skattetekniskt varit utanför EU.

I taxfree-handeln på färjorna omsätter passagerarna i snitt sammanlagt närmare 150.000 euro per nattresa. Utan att gå in till Åland, som har skattegräns mot EU, skulle det inte säljas tax-free< och därför slår världens största bil- och passagerarfärja, m/s Silja Europa på väg från Åbo till Kapellskär nu, som alla nätter, back ute i farleden redan efter klockan elva på kvällen. Under natten ska det komma fem färjor till plus Ålands egen försörjnings- och långtradarfärja m/s Fjärdvägen från Nådendal.

– Fyra vita och två röda per natt, säger Bruno Söderlund, butiksföreståndare från Lumparland som hoppar in här om nätterna. Hans jobb är att ta den främre aktertrossen när Silja Europa kommer till kaj. Tre andra trosskarlar från Långnäs Hamn Ab sköter resten av förtöjningen, många av dem jordbrukare från trakten som extraknäcker här om nätterna. Jobbet motsvarar en trefjärdedelsanställning, ska hamndirektören Tor-Erik Söderlund nästa dag förklara för mig.

Utan att gå in till Långnäs, strax intill farleden mellan Finland och Sverige om nätterna, hinner färjorna inte få med Åland i sin tajta 24-timmarstidtabell. De kortaste vändtiderna i hamn i Finland och Sverige är nere i 70 minuter, under vilken färjorna ska lossas, lastas, städas och bunkra.

Dagbåtarna och Helsingforsfärjorna, som har det mindre tajt, går in till Mariehamn. Dit ska också Tallinn-Stockholmbåtarna börja gå när Estland går med i EU för att trygga tax-free-handeln där.

Tio meter kvar av rampbassängen. Bakom Silja Europas akterport kokar det av blågrönt vintervatten och isblock. Den elva däck höga färjan är förmodligen större och högre än allt annat byggt av människohand på hela Åland. Sakta glider den till kaj, men både hamnkarlar och tullare vet att krafterna är enorma; torsdagen innan har Vikings Isabellabackat bort en av fendarsköldarna, som ska dämpa stöten mot skatteparadiset. Kajfästen, fästa i betong med bultar tjocka som brottararmar, sju-åtta stycken, kan flyga som ingenting om färjan kör på.

Det är kallt och sådär avskalat sjömässigt på kajen; flodljus, propellerkaskader, dieselmuller, rött och grönt i navigationsljusen ute i mörkret. Bara åttonde däck uppe på färjan pulserar i ett bälte av blixtar, som en exotisk drink med discoblått, grönt och orange. I nattklubben är kvällen ännu ung.

Förutom hamnkarlarna har också Henry Löfström från tullen och Leif Lundberg från rederiet kört ner till kajen i varsin lilla folkar-Polo. Ett tiotal bilar kör iland och överskywayn stiger en familj ombord, det är allt.

Så lägger Silja Europa ut, efter tre minuter i hamn.

Silja ror och hopar

För Silja Line är Långnäs hamn ett absurt kapitel. På Nordias och Skandias dagar, när förjorna var nånting nytt, reste folk inte city till city, utan via de färjlägen som gjorde sjötiden möjligast kort; Galtby, Nådendal, Norrtälje, Kapellskär.I början av 1960-talet köpte Silja Line Långnäsudden i Lumparland kommun som sin nya port till Åland. Topparkitekten Bengt Lundsten ritade en spännande, hängande hamnterminal (1965), ett slags futuristisk stor glasmonter, som hängde i stålvajrar som en bro i två bärande bågar. I europeiska arkitekturguider, som t.ex. i de Witts Modern Architecture in Europe (London 1987), var terminalen Ålands enda bidrag. För det vanliga folket symboliserade terminalen åländsk framtidstro och sextitalets nya möjligheter att resa.

”Jag hade mina bästa kläder på mig där jag satt i baksätet i mammas gräddvita Volkswagen-bubbla. Jag var sju år och skulle ut och resa första gången”, skriver arkitekten Micko Koskinen i Mariehamn många år senare. ”Jag blev duktigt imponerad av detta moderna glasskepp som landat här mitt i naturen. Utsikten från väntsalen var överväldigande, naturen och havet blev till och med tydligare än i verkligheten. Varje glasruta blev en tavla. (…) Jag minns än i dag hur den blå galonsoffan klibbade mot huden, tills vi fick gå ombord på färjan. När vi satte kurs mot åbo hade skymningen redan lagt sig. Färjterminalen var en jättelik glittrande lykta som sakta försvann i natten”, rinner minnet från år 1971 fram.

Men trenderna blev snart mega och vände. Nya färjkoncept gjorde resandet till mer än en resa; nu sålde man kryssningar, mat, nöje och huvudstäder: Helsingfors, Stockholm och Mariehamn. år 1975 slutade färjorna gå in till Långnäs, och Framtidens Terminal lämnades kvar att ruva som en besynnerlig vaktande spindelhona i en klippskreva.

Här skulle ungdomar ta sig in om nätterna, och i nästan tjugo år hitta gamla biljettfickor, kafétillbehör och hårspännen av plast precis som de hade lämnats. Kommunen köpte området. Terminalen förföll. Man slutade justera upphängningen enligt årstiderna och temperaturväxlingarna vred panoramaglasen ur sina fattningar och slungade vasst glas ner på kajen till fara för kökar- och kumlingebor som reste här.

År 1993 revs terminalen. Det var samtidigt som Finland förhandlade om medlemskap i EU inför folkomröstningen hösten 1994. Då visste man redan att tax-freen inom EU skulle läggas ner, och de center-liberala juristpolitiker som styr det mesta som händer på Åland, bland dem den nuvarande landshövdingen Peter Lindbäck, var redan igång med idŽn om en åländsk skattegräns mot EU.

Knappt var den gamla Siljaterminalen borta, så började rederierna lobba för en ny – med Silja självt i spetsen. Först var det tal om en landhuggskaj på Järsö söderom Mariehamn för pro forma-anlöp till Åland som tredje land. Men Järsö övergavs snabbt, och så var man efter 30 år i ruta ett igen – i Långnäs.

Ödsliga hus

En ny Långnästerminal invigdes år 1999. Den ser inte stort mera ut för världen än ett överlångt huspaket, men djupkajen är ny och skywayn känns pro.Silja Europa skjuter fart och försvinner iväg söderut bakom bergsknallarna och hamnchefens gamla hus. Dieselljudet dör och Bruno Söderlund stövlar till pauslyan i mörkret – ett oinrett egnahemshus med ett par madrasser, en soffa och en tv – tillsammans med de övriga i nattskiftet, Göran Lindström, Henrik Söderström ochJonas Wilhelms.

Hela terminalkomplexet bland småvuxna tallar på ett bergskrön känns prydligt, kalt och tomt. Inne hos tullen, där Henry Löfström och Stig Jakobsson sitter på pass, står en omotiverad rad dyra, blå designstolar. Tullarna har bättre satellitbild i sin tv än hamnarbetarna. Annars är allting här också ett kalt och tomt minimum. Röd och grön fil finns det ute i terminalhallen, men efter fyra års trafik här känns allting här nytt, outsmyckat, oslitet, oanvänt.

Hos Silja Line sätter Tuula Hill och Leif Lundberg sig i luckan att vänta på Silja Festivalsom ska komma in kl. 3.45 på väg mot åbo. Om trafikmängder och annat som rör Långnäs hamn ringer de efteråt och säger att det vi har småpratat om inte är offentlig information; den kan ges ut endast av rederiets ledning i Mariehamn.

Viking Line har förbommat och dött tillsvidare och Seawind har ingen anställd här överhuvudtaget. Ska man med dem kl. 2.00 består markservicen i en skylt där det står att det är bara att köra ombord och betala till styrmannen på bildäck.

Vad annars?

Långnäs nya hamn ägs helt och hållet av landskapet Åland och betalar sig snabbt. Dryga fem miljoner euro har hamnen kostat att bygga, men på de nattliga hamnanlöpen, som för 41 000-tonnaren Silja Europa, kommer det snabbt in tusen euro per båt i hamnavgifter. Inom det femårsavtal rederierna har med Långnäs Hamn Ab, med dess elva anställda, kommer hamnen i stort att vara betald.Men landskapet Åland skulle nog ställa upp för blindanlöpena till åländskt skatteterritorium varje natt också på sämre villkor. Så länge det säljs skattefri konjak, parfym och Toblerone i skärgårdsfarlederna mår hela Åland bra. Rederierna står för 40 procent av landskapets ekonomi, och var åttonde arbetsför ålänning jobbar vid ett.

Sedan Pommerns och de stora åländska redarnas dagar har sjöfarten bara snävats in från världshaven till den trafik som nu hyvlar på kring Åland. Färjorna är livsviktiga, eller åtminstone finns det inga goda alternativ till dem. Silja Europa kommer ut på Föglöfjärden.