Den 23 mars 2003 ordnades en folkomröstning i Slovenien för att avgöra frågan huruvida landet borde ansluta sig till EU och Nato. Svaret på båda frågorna blev ja, vilket enligt Ales Debeljak var ett klokt beslut.
Den 23 mars 2003 ordnades en folkomröstning för att rösta om Sloveniens inträde i EU och Nato: 90 procent stödde ett medlemskap i EU och 66 procent i Nato. Denna folkomröstning – vilket flera kommentatorer helt korrekt insåg – hade en stor historisk betydelse eftersom den legitimerade den utveckling som inleddes med självständigheten och etablerandet av en suverän nationalstat i juni 1991. Den politiska kontext inom vilken de slovenska medborgarna gick till valurnorna kommer emellertid att missförstås utan en åtminstone flyktig tillbakablick på landets senare historia.
I motsats till Serbien – f.d. medrepublik i Jugoslaviska federationen – befriades Slovenien inte av den röda armén vid slutet av andra världskriget. Landet hade sin egen gerillastyrka som ända till 1943, då kommunisterna genomförde en underjordisk ”statskupp” och tog full kontroll över de olika vänstergrupperingarna, hade behållit en betydande autonomi gentemot marskalk Titos partisaner som opererade djupt i de bosniska bergen.
Ända till 1943 hade t.ex. de slovenska antifascistiska partisanerna endast burit Sloveniens flagga på sina mössor i stället för kommunisternas röda stjärna. Det här är viktigt i den mån som det symboliskt fångar den primära drivkraften bakom det breda populära motståndet mot de ockuperande fascistiska och nazistiska trupperna (tyskar, italienare, ungrare), d.v.s. att det handlade om en nationell frigörelse. Det var först efter 1943 somden kommunistiska revolutionen fick övertaget i Slovenien och i det som skulle bli ett självständigt Jugoslavien i maj 1945. I och för sig bröt Jugoslavien sina formella relationer med Sovjetunionen år 1948 och tillhörde således aldrig den Sovjet-ledda Warzavapakten.
Eliten håller sina ställningar
Dessa faktorer utmynnar i en viktig distinktion. De förklarar en av orsakerna bakom slovenernas bild av sig själva som en politiskt avskild och avvikande gemenskap till skillnad från den man kunde notera i länderna bakom ”järnridån”. Tvärtemot dessa länder öppnade Jugoslavien sina gränser i början av 1960-talet för att låta sina medborgare resa och arbeta i Väst.Genom denna bekantskap med den västerländska livsstilen och dess vanor – även om den i vissa avseenden var officiellt begränsad (förbud mot import av anti-kommunistiska tidningar, böcker etc) – blev den kulturella och sociala chocken vid övergången till parlamentarisk demokrati och en självständig nationalstat år 1991 inte så dramatisk. Av alla republiker i forna Jugoslavien stämmer detta i en påtagligt hög grad på Slovenien som delar gräns med två västländer, Italien och Österrike.
Emellertid bevarade den kommunistiska eliten, som kontrollerade Slovenien som en del av Jugoslavien, efter 1991 flera av sina befästa positioner i regeringen och de statliga institutionerna såväl som den ekonomiska makten, förkroppsligad i de stora företag som privatiserades på ett sätt som gagnade den gamla eliten.
Det existerar en hel del empiriska fakta för att stödja påståendet att Slovenien har en relativt stor verksam privilegierad elit till skillnad från andra postkommunistiska länder där man genomförde ett slags ”upplysning” eller ”rening” av de kommunistiska kaderna vid institutionerna. Dessutom måste man komma ihåg att kommunisterna i Slovenien tog till vara sin historiska chans mot slutet av 1980-talet genom att förena sina krafter med den spirande dissidentrörelsen som var nationalistisk till sin utformning och sina krav. Således försäkrade de sin ställning bland den nya eliten i en nyfödd nationalstat.
Denna faktor kan göra det lättare att förklara varför ett medlemskap i EU och Nato, som haft högsta prioritet i Sloveniens långsiktiga nationella strategi sedan 1991, ändå ofta tolkats som ett sätt att ge upp den nyligen vunna suveräniteten. I detta hänseende fortsätter flera marxistiska intellektuella och akademiker att spela en viktig roll i den offentliga debatten genom att agera som röster för medborgarsamhälet, röster av eftertanke och skeptisk kritik för att oskadliggöra det som förefaller att vara en introvert arrogans och en extrovert servilitet gentemot Västmakterna. Detta servila krypande framför EU och Nato praktiseras kritiklöst av den ledande eliten, framför allt av Sloveniens liberaldemokratiska parti (SLP), det största politiska partiet, som med undantag av en halvårsperiod suttit vid makten i tio år. SLP har t.ex. inte bara givit Slovenien dess nuvarande premiärminister utan också Janez Drnovsek, f.d. premiärminister och som idag är republikens president. Slovensk cargo-kult Oppositionen mot Nato och, i en betydligt mindre grad, mot EU har härstammat och kommer också i fortsättningen att härstamma från olika medborgarorganisationer, t.ex. Fredsinstitutet i Ljubljana med välartikulerade kritiker av Nato representerade av gamla pacifister somTonci Kuzmanic och Vlasta Jalusic; vissa massmedier, främst den oortodoxa veckotidskriften Mladina (”Ungdomen”) som stod i första ledet i självständighetsrörelsen, även om den förkastade dess nationalistiska karaktär, och vars nuvarande slogan är ”60 år av motstånd” (till minne av att tidningen publicerats kontinuerligt sedan andra världskriget) samt flera framstående auktoriteter inom vänstern och akademiker, t.ex.Joze Mencinger, kansler för universitetet i Ljubljana; radikala nationalistiska grupper som förespråkar en självförsörjande statsmodell baserad på bilaterala handelsavtal med enskilda stater i stället för på integrerat medlemskap i EU och Nato; lösa men högljudda konstnärskotterier, fredsaktivister och anarkister, kända som ”Metelkova-gänget”. Deras position kan kanske något förenklat sammanfattas i en ofta hörd vädjan om en ”ny obunden rörelse”, som söker inspiration i de gamla goda tiderna då Jugoslavien ledde de länder i tredje världen som vägrade buga och bocka inför såväl Nato som Warzavapakten. Och det urbana klottret på husväggarna, som på ett kännspakt sätt avslöjar pulsen hos en ung och rebellisk generation, kör med sloganer som ”Vi sa nej till Warzavapakten, och vi ska säga nej till Nato”.
Det måste också sägas att många om än inte alla av de ovan nämnda personligheterna och grupperna hade pläderat för en total nedrustning av det slovenska försvaret bara några månader före tiodagarskriget mellan Slovenien och Jugoslavien sommaren 1991. I sina strävanden att förespråka pacifism till varje pris har de lyckligtvis visat sig ha fel.
Oppositionen mot ett Nato-medlemskap har avslöjat vissa grundläggande motstridigheter hos slovenernas fantasmagoriska föreställningar om sin självtillräcklighet. Dessa fantasier kan översättas till en irrationell men djup önskan att ”ligga med en kvinna utan att stå för några som helst konsekvenser”, för att nu tillämpa ett gammalt bondeordspråk på dem som inte vill ta ansvar för sina handlingar. Med andra ord kan man översätta detta till en tro på att Slovenien kan få varor och tjänster från de transnationella aktörerna utan attge någonting i utbyte. Betänk: efter att Slovenien framgångsrikt lyckades undkomma den jugoslaviska disintegrationen och det efterföljande blodbadet, intygade både den politiska eliten och allmänheten omedelbart att landet inte längre ville ha något att skaffa med Balkan, d.v.s. Ex-Jugoslavien.
Efter terroristattackerna mot New York och Washington den 11 september (fastän den allmänna opinionen i Slovenien reagerade, lindrigt sagt, med fasa) förekom även vissa försiktiga och, åtminstone enligt mig, irriterande och självgoda antydningar om att amerikanerna trots allt hade skördat vad de sått med sin globala expansionism. Euroatlantisk solidaritet var således inte den avgörande faktorn här. På ett liknande sätt förefaller vissa segment av den slovenska allmänheten inte betrakta EU-medlemskapet som ett sätt att vidareutveckla nödvändiga relationer – inte bara ekonomiska (slovenerna måste erhålla dessa även om vi stannade ”utanför”) utan också politiska, kulturella och sociala. I stället betraktar man det som något att vara rädd för, ett sätt för utländska ”snyltgäster” att sko sig på vår arbetskraft.
Det är dessutom mycket ironiskt att denna olyckliga koalition av nej-sägare inkluderade både den radikala vänstern (för vilken EU och Nato inte är annat än aktörer för politisk och militär hegemoni) såväl som den radikala högern (som anser att den unika slovenska identiteten, vad den nu sedan må bestå av, säkert skulle försvinna i och med en bredare integration – slovenerna överlevde ju Jugoslavien med knapp marginal). Med andra ord vill slovenerna inte återvända till Balkan, vidare är de på sin höjd indifferenta om inte direkt irriterade gentemot Usa och betraktar EU som en egoistisk exploatör av våra naturliga och mänskliga resurser. Det verkar således som om slovenerna inte vill höra hemma någonstans, en position som har ett omfattande stöd bland allmänheten trots de formella rösterna för medlemskap i de två transnationella organisationerna!
Nej till kriget, ja till Nato
Regeringens övertalningsstrategier för att få befolkningen att rösta för medlemskap i EU och Nato har onekligen varit usla eftersom de högsta beslutsfattarna inte kunde enas kring en enhällig position beträffande Sloveniens anslutning till Vilniusgruppen. Delvis beror detta på att det dominerande politiska partiet SLP också är splittrat: flera av de yngre medlemmarna, som fick sitt politiska dop vid Socialistiska Ungdomsföreningen, är emot Nato medan de marknadsorienterade nya företagarna är för integration. Likaså var några av de ledande politikerna något ovilliga att entydigt och bestämt stödja medlemskapet i EU och Nato liksom de förefaller vara ovilliga att uppröra de breda folklagren, vars åsikter tenderar att råka i konflikt med vad de upplever som Usa:s ökande hegemoni och dess nya strategi med förebyggande krig, framför allt kriget mot Irak utan Fn:s mandat. Det här stämmer ännu bättre på Slp:s koalitionspartner, Zlsd, ett parti bestående av ”reformerta” kommunister. Partiets ledare Borut Pahor, som också är parlamentets talman, är en hängiven anhängare av de båda transnationella organisationerna medan merparten av partimedlemmarna förkastar tanken på att medlemskapet är en vettig option för landet.En vecka före folkomröstningen, d.v.s. ganska sent i debatten, engagerade tungviktare och höjdare inom pro-EU and pro-Nato sig i den allmänna debatten med ett upprop omNej till kriget, ja till Nato och genom att argumentera att Usa:s roll i Nato är dominerande om än inte exklusiv och att Nato har inbyggda byråkratiska och demokratiska beslutsprocesser som förutsätter konsensus för att kunna handla. Genom att helt korrekt poängtera att två mäktiga medlemmar av Nato, Tyskland och Frankrike, enträget opponerat sig mot Usa:s krig i Irak, gjorde uppropet en skillnad mellan en kortsiktig legitim aversion mot Usa:s unilateralism och de långsiktiga konsekvenserna av isolation och osäkerhet om Nato-planerna överges.
Bland initiativtagarna till uppropet finner man dr. France Bucar, en veteran bland Sloveniens antikommunistiska dissidenter och parlamentets allra första talman i det självständiga Slovenien; France Rode, den konservative katolska ärkebiskopen; dr.Bostjan Zeks, ledare för Sloveniens Konst- och vetenskapsakademi, och många medlemmar av kulturkretsarna som fortsätter att utöva ett starkt inflytande på den allmänna opinionen, antagligen dock mer på de äldre än på de yngre generationerna.
Dessutom sågs mordet på den serbiska premiärministern Zoran Djindic som en groteskt välkommen påminnelse om ett nästan bortglömt men ändå djupt konfliktladdat grannskap i vilket Slovenien måste klara sig. Mordet kom som en plötslig påminnelse om det faktum att hur mycket de globala förhållandena än förändras så kommer Sloveniens lokala geografi inte att göra det. Endast ett par dagar före folkomröstningen föreföll EU-medlemskapet att vara en både öppen och avgjord fråga med en majoritet beredd att rösta ”ja” medan Nato-anhängarna ökade efter att nyheterna om mordet.
Efter ett årtionde på branten av Balkans ”kruttunna” och vid gränsen till en krigshärjad region lyckades slovenerna till slut mobilisera tillräckligt med sunt förnuft för att rösta för EU och Natooch således säga ja till en fullständig integration med de västerländska samarbetsstruktuerna. Dessa röster framstår som en garant för att Slovenien inte ska falla tillbaka i smältdegeln på Balkan.
Ales Debeljak
