Europeisk film när den är som bäst – Michael Haneke lyckas igen fylla sina åskådare med skuldkänslor och voyeristiskt obehag.

Den kontroversiella tysk-österrikiska regissören Michael Haneke visar (igen) med Caché(Dolt Hot) hur europeisk film är när det är som bäst – flört med konstfilmen men med thrillergenren som tillflyktsort. Georges Laurent (Daniel Auteuil) är ett hyllat franskt tv-ansikte som börjar få mystiska videoband placerade utanför hemdörren. Dessa till en början harmlösa band innehåller timvis med statiskt bildmaterial av hemmets fasad. Banden blir ständigt fler och i långsamt tempo stegrar spänningen i familjen tills man inte längre kan förbli oberörd av den skenbart ofarliga betraktaren.

Haneke pumpar Caché full på provokativa och alienerande teman. Han räknar sig till de nationalhatiska konstnärerna Thomas Bernard, Elfriede Jelinek och Ulrich Seidl och älskar som de att blotta den bildade medelklassen. Denna odefinierbara grupp som gömmer sig för sina problem bland velour och rododendron kan förklaras skyldig till det mesta. Slogan: bättre fly än förekomma.

Hos Haneke har det i nästan samtliga filmer handlat om att gå åt kärnfamiljen för att gång på gång finna något defekt. Han studerar, penetrerar och utsätter för miljöombyten. Snabbt har det trygga och rutinmässiga satts i gungning, och Haneke förbereder sin dödsstöt – det ohjälpligt dåliga samvetet. Domen förkunnar evig skuld och ångest för västvärldens ödesdigra leverne.

Karaktärerna i filmerna når ändå sällan den här punkten – det är tittaren som ska vältra sig i skuld. Karaktärerna gör i stället som Georges och fogar över alla tänkbara andliga reservutgångar när benranglen långsamt börjar danas. Georges blir en mästare på att tvätta bort samvete och känsla överallt där det inte motsvarar hans intellektuella självuppfattning. Ett stort ös av det här tillfaller hans fru (Juliette Binoche med underbart sinne för behärskad och hysterisk gestaltning) och sonen Pierrot (Lester Makedonskt) som helt tappar kontakten med fadern.

 

Bortglömd massaker

Haneke mal Georges genom en kvarn där de intellektuellt besegrade fördomarna överlever på känsloplanet. Han hittar fram till det ur franskt minne bortretuscherade oktober 1961. Tusentals algeriska invandrare gick ut på gatorna i Paris, mitt under det pågående Algerietkriget, för att visa sitt stöd för landsmännen genom en fredlig demonstration. Polisen svarade med att skjuta ihjäl algerier eller slänga dem i floden Seine, många drunknade, många fördes till uppsamlingsplatser där de misshandlades. Ingen vet säkert hur många som dog eftersom händelsen tystades ned – knappt hälften av befolkningen kände till den när det första minnesmärket restes för fyra år sedan.

Caché lyckas minimalistiskt gestalta detta våldstema och få obehaget att sakta krypa in under huden på tittaren, utan explicita våldsskildringar. Att påpeka absurditeten i att kritisera våldsfixering med att återskapa våldshandlingar, ett tema i bl.a. Funny Games(1997), är en hjärtesak Haneke inte glömt. Han förundrar sig över det postmoderna med verk likt Oliver Stones Natural Born Killers, där det görs pacifistiska anspråk genom ett maraton i explicit våld.

Med en disciplinerad kamera och smygande bilder skapar Haneke avstånd och ger inget utrymme för identifikation. Dialogen späckas med pinsamheter och irritation, kameran är skoningslös och åskådaren måste förtränga det voyeruistiska obehaget i en näspetning eller fingertoppsgymnastik – otrevligt medveten om att hon är utomstående och inte borde titta. Så gör man i medelklassen.

Caché (Dolt hot). Regi: Michael Haneke.