Det är ironiskt att vi ska behöva oroa oss för det cancerframkallande ämnet bensen när det är sockret i läskedryckerna som är det egentliga giftet. Fetman tar livet av ungefär 3 miljoner människor årligen, och antalet överviktiga barn ökar alarmerande.
Fetmaepidemin som spridits över världen (både i Nord och Syd) hänger ihop med att livsmedelsindustrin för ett par decennier sedan ersatte sackaros med en högfruktos-sirap gjord av majs. Sirapen är sötare, och framförallt billigare att massproducera än strösocker.
Också palmoljans ökade användning har spelat en roll i sjukdomsspridningen. Den är visserligen en växtolja, men palmoljan består huvudsakligen av ohälsosamt hårt fett. Den används i margarin, choklad och chips men också i friterad mat. Produktionen har tredubblats under de senaste trettio åren. Odlingen ödelägger dessutom regnskogarna i Indonesien och Malaysia.
Är det de vuxnas fel om barn lär sig tidigt att äta socker och fett? Det kan man säkert påstå. Men enskilda individer är så gott som maktlösa i en kamp som bra kunde beskrivas som asymmetrisk.
Den stora vinnaren när vi vräker i oss och blir tyngre är bl.a. livsmedelsindustrin. Också den binds av de marknadsekonomiska lagarna som tvingar den sälja mera, och konsumenterna att äta mera.
Överutbudet på livsmedel gör att konkurrensen i branschen är ytterst hård. Hur ska tävlingen vinnas om inte med hyperaggressiv marknadsföring (tänk hur stor andel av tv-reklamen är för livsmedelsprodukter eller matbutiker)? ”Ät mer” är reklamkampanjernas enda budskap.
Industrins schablonmässiga svar på kritiken är att mänskor ska ta ett personligt ansvar för det de stoppar i sin mun. Men man glömmer att mänskans svaghet för mat som är söt, fet och kaloririk är biologiskt betingad. Argumentet är dessutom kusligt lik det som tobaksindustrin använde sig av för inte så länge sedan för att undvika reglering.
Börjar det inte bli dags att begränsa reklam för ohälsosam mat, eller ska livsmedelsindustrin få härja vilt medan vi frossar till döds?
Patsy Nakell
