Milla Nybondas befinner sig fortfarande i chocktillstånd när jag möter henne på kafé Java i Helsingfors centrum. För några dagar sedan fick hon beskedet att hennes animationsfilm Elastiska barberaren ska tävla i studentkategorin på filmfestivalen i Cannes.
– Jag tittade på hemsidorna, det har inte varit många animationer där tidigare, det är nästan bara vanliga filmer. Därför misstänker jag att en animation inte har så goda chanser, men det beror på juryns smak, säger Milla Nybondas.
Åtminstone tänker hon se film och ha roligt i Cannes. Det var egentligen för filmens och seriernas skull som hon började studera animation på Konstakademin i Åbo.
– Jag trodde först att animation är som en blandning av båda, fast egentligen är det inte alls så, invänder hon, egentligen är animation sin egen konstform. Det som är annorlunda, är att vad som helst kan hända.
När filmlärarna på hennes skola ska utvärdera animationselevernas arbeten, undrar de alltid hur saker och ting bara kan hända. De frågar varför? Och Milla drar parallellen till västerländska spelfilmer där händelserna ska ha en orsak.
– I animation räcker det att det händer något påhittigt och att det rycker tittaren med sig. Det kan vara absurda saker, mitt huvud kan explodera eller snurra runt – Milla viftar med armarna för att illustrera – men visst kan animationer också ha mycket djup i sig. Det varierar från fall till fall, säger hon.
Animationen ska basera sig på regissörens känsla.
– Det som är originellt och för med sig något nytt, är bättre än att kopiera samma mönster om och om igen bara för pengarnas skull, så som det ofta verkar vara när det gäller stora kommersiella projekt, säger Milla.
Från dröm till animation
Millas animation Elastiska barberaren börjar med en tråkig vardag, den där vardagen som man bara vill fly ifrån. Milla flyr med en giraff och några får som reser runt universum. Fem minuter surrealistiskt äventyr i välritade bilder. Ju fler gånger man tittar på animationen desto bättre gillar man den och desto mer skrattar man.
Ett halvår innan Milla gjorde animationen hade hon drömt om giraffen. En seg dröm sent på morgonen. Hon bodde i ett höghus och en giraff växte förbi hennes fönster. Men drömmen kom hon inte ihåg förrän hon läste sin drömdagbok långt efter att animationen var påbörjad.
– Jag brukar skriva drömdagbok för att drömmarna kan hjälpa mig senare. De är en länk till mitt undermedvetande, säger Milla.
Men hon betygar att idéerna inte kommer så här bara – och hon knäpper med tummen och pekfingret. Animation är arbete, man måste ge sig själv en uppgift och vara målmedveten.
På Konstakademin har Milla haft Priit Pärn som lärare. Han är est och anses vara en av de bästa animationskonstnärerna just nu. Priit Pärn sade hela tiden att Milla måste förenkla sin idé, annars skulle hon få rita i fem år. Milla förenklade och förenklade och trodde att hon skulle vara färdig med Elastiska barberaren på två månader. Men hon började rita i oktober och hade ritat färdigt i slutet av april. Giraffen var prickig och halsen skulle snurra.
– För att det skulle bli rätt i animationen, satt jag ett helt veckoslut och ritade prickar till en enda scen.
Milla säger först att animationskonstnärer är galna typer, men ändrar sig:
– Det är inte det jag menar, vi är alldeles normala, men vi har ofta en vrickad humor. Vi tycker om att förvränga verkligheten.
Envist ritande
– Allt det jag ritade för Elastiska barberaren finns kvar i en så här stor pappershög, säger Milla och formar en enmetersbunt mellan sina handflator.
– Jag är ganska exakt och det finns många som ritar snabbare, men det är en helt annan stilart. I framtiden vill jag göra ritanimationer tillsammans med andra människor, det är roligare än att sitta hemma och rita, rita, rita. Det är inte mänskligt att hålla på så från morgon till kväll, säger Milla.
Under ritmånaderna hade hon inte tid för mycket annat än att läsa tidningen på morgonen och se ett tv-program då och då på kvällen. Någon gång gick hon ut. Maj och juni var datorarbete och efter sommarlovet var det dags för ljudet. Man måste kunna massor med teknik och behärska datorer.
Datorn har kommit med en alldeles ny stilart, 3D-animationen, och i Finland är fem nya långfilmsanimationer på väg.
– Man satsar på animation, åtminstone på övergången från ritanimation till 3D-animation.Simpsons och Southpark är några av de få bra ritanimationer och bitanimationer som fortfarande finns kvar. Jag hejar på dem, säger Milla.
Hon tycker att det är synd om ritanimationens personliga stilar försvinner. Datorgjord 3D kan vara snyggt, men känns ofta kommersiellt.
En egen stil
Efter att Milla sett leranimationerna med Wallace and Gromit bestämde hon sig för att animera både ritat och i lera. Wallace and Gromit är visserligen producerad av ett stort bolag, men det började med Nick Parks egen idé, och känslan av hantverk består. Milla påpekar att man i bland kan se fingeravtryck i dockornas modellera. Hon tror att de är kvar med flit, i protest mot den perfekta datoranimationen.
– Jag drömmer om att utveckla en egen stil. Den jag använder nu är lite franskaktig, eller Frankrike-inspirerad, jag har tagit modell av dem. Men jag kan inte säga att min stil är säker ännu, den är bara en dröm, säger Milla och tittar ner på Mannerheimvägen genom fönstret.
Det är dags för henne att gå vidare. Hon ska på gym och sedan äta middag med familjen i Esbo. Nästa morgon går flyget till södra Frankrike och till praktikplatsen vid animationsstudion Folimage i Valence.
Animationer (snart också Millas) kan man se på www.pixoff.fi.
Eva-Maria Koskinen
