Peter Lodenius.
är ingenting man diskuterar på gator och torg, på det abstrakta plan som frågan hittills diskuterats är det knappast något som engagerat andra än kommunala förtroendemän. När det blir aktuellt med konkreta åtgärder kan man nog räkna med smärre folkstormar. Det är i alla fall något som inverkar på våra liv betydligt mera än långtradarnas bredd eller utgången i eurovisionstävlingen.
De offentligt anställdas nya stora förbund (som följer andras dåliga exempel genom att bara hålla sig med en finsk förkortning, JHL) har hållit en mycket låg profil i reformfrågan, man får i den nya medlemstidningen Motiivi nästan leta med förstoringsglas för att hitta några hänvisningar till den.
Beredningen av reformen har inte gått så enkelt som initiativtagarna hoppades på. De båda stora regeringspartierna har ändå allt för olika intressen i frågan. Riksdagsledamoten Anne Huotari, Vänsterförbundets representant i kommunstrukturgruppen, berättade i HS häromveckan att det rått ett ställningskrig i frågan i två månader. Centerns riksdagsgrupp har satt klackarna i jorden när den sett sig bli i tydlig minoritet.
Det var meningen att ramlagen för reformen skulle avges till riksdagen före första maj, men därav blev intet och den kan väntas först på hösten, om ens då. Det kan hända att centern hellre tänker på sina ställningar inför nästa års riksdagsval än på den smälek kommun- och regionminister Hannes Manninen riskerar att drabbas av.
Centerns partisekreterare Eero Lankia uttrycker i Suomen Kuvalehti en kommunpolitisk fundamentalism och understryker att partiet inte accepterar några tvångssammanslagningar. ”Om kommunen är stor eller liten bör den ha rätt att leva ett självständigt liv, om den vill. Allt annat strider mot grundlagens anda.”
Han medger att det i viss mån handlar om makt, men det är inte huvudsaken: ”Vi har gjort kalkyler som visar att vi också i en modell med hundra kommuner skulle vara det största kommunpartiet.” Om reformen hotar att bli dålig är det bättre med ingen reform alls – det skulle ingalunda innebära världens undergång, förklarar Lankia.
Vänsterförbundets styrelse
tog ställning till kommun- och servicestrukturreformen i ett ställningstagande i mars, som antagligen inte så många läst eller ens hört om. Den första punkten är där inte inställningen till de tre modeller för kommunstrukturen som lagts fram, utan en rekommendation att den kommunala servicen också i fortsättningen produceras av kommunerna själva – centern vill ju privatisera en stor del av tjänsterna. Vänsterförbundet understryker klientperspektivet och ser privatföretagsamhet och den tredje sektorn närmast som kompletterande tjänsteproducenter.
Tillräckligt starka primärkommuner är det alternativ som Vänsterförbundet går in för i strukturreformen, och då siktar man liksom socialdemokraterna på minst
20 000 invånare.
Vid vänsterförbundets
svenska möte just före valborg diskuterade man utom förslaget till nytt principprogram för partiet också kommun- och servicestrukturreformen. Landsstyrelsens ordförande Birgitta Gran konstaterade att större enheter nog behövs för viss service, men att stora enheter inte är någon patentlösning. Viktigt är att också staten tar sitt ansvar för finansieringen av välfärdstjänsterna. Också om skatteintäkter skulle överföras från staten till kommunerna på ett eller annat sätt behövs det ett utjämningssystem.
– Också den offentliga servicen måste kunna utvecklas. Nu utvecklas en dogm om att t.ex. offentlig åldringsvård är tärande, medan privat åldringsvård är närande, men det är ju nonsens, sade hon och frågade dessutom:
– Vad gör man med kommuner som ingen vill ha? Kommuner där det inte föds ett enda barn, men där man ändå vill ha ett eget gymnasium?
En reform behövs nog
ansåg Tomy Wass, förvaltningschef i Dragsfjärd (bilden), men förslaget saknar i sin nuvarande form enligt honom substans – ”hittills har det bara handlat om kommunslaktning”.
Han rekapitulerade historien:
– Vid kommunförbundets fullmäktigemöte i december 2004 fördes det första gången fram ett ställningstagande med krav på större enheter. Man kunde undra varför, eftersom fullmäktige långt behärskas av centern och en reform skulle hota centerns starka ställning på det kommunala fältet, som grundar sig på många små enheter. Men det klarnade snart att utkastet varit i säck innan det hamnade i påse – inrikesministeriet presenterade sina tre modeller uppgjorda av utredningsmannen Jukka Peltomäki, socialdemokratisk kommunalpolitiker:
• primärkommunsmodellen, baserad på kommuner med 20 000 invånare eller mera, kompletterade med basservicedistrikt med flera kommuner för t.ex. sjukvården
• distriktsmodellen, där socialvården, primärhälsovården, specialsjukvården och eventuellt undervisningen sköts i basservicedistrikt på 100 000 invånare – eventuellt uppdelade i vissa fall i serviceområden med minst
20 000 invånare
• regionkommunmodellen, där de nuvarande kommunerna förblir självständiga, men går samman och bildar 20–25 regionkommuner med rätt till skatteintäkterna och en beslutanderätt som till vissa delar kan delegeras till närkommunerna
Men huvudsakligen är det enligt Wass kommunsammanslagningar som diskuterats, d.v.s. punkt 1, inte någon servicereform, enligt punkterna 2 och 3.
– Hittills är det ju kommunerna som skött välfärden i Finland – staten producerar inte tjänster. Huvudargumentet för reformen är att befolkningen blir äldre och att vi med denna åldersstruktur inte klarar åldringsvården. Men man har inte kunnat förklara hur kommunsammanslagningar skulle hjälpa. Slår man ihop tre små fattiga kommuner får man en stor fattig kommun. Vi står nog inför verkliga problem, men de löses inte genom någon schablonmässig omorganisering.
Staten har överfört
nya uppgifter på kommunerna, utan att anvisa pengar för dem, klagade Wass. Det skedde på 80-talet och under följande årtionde började staten finansiera skattereformer huvudsakligen genom att höja de kommunala avdragen i beskattningen. Statsandelarna har minskat radikalt. Nu vill man driva igenom en reform vars syfte inte är klart.
– Det är den största samhällsreformen i Finland på länge, men det förs ingen diskussion om substansen. Är det fråga om 1) inbesparningar, 2) utveckling av välfärden eller 3) makt? Min gissning är dels 1, dels 3. Det blir lättare att centralstyra kommunerna när de blir större, då kan man få bort besvärlig bypatriotism.
Ett konkret exempel är förslaget som lagts fram på SFP-håll att slå samman hela svenska Åboland, från Iniö till Dragsfjärd, med Pargas som centralort.
– Det skulle vara en fullständigt huvudlös kommunkonstruktion och det främsta motivet är att man vill undvika en finsk majoritet i Pargas i nästa val.
Tomy Wass favorit är regionkommunmodellen, trots att inte heller den är problemfri. Också distriktsmodellen är tänkbar:
– Man kan låta sjukvårdsdistrikten ta över flera funktioner, då behövs det inte någon stor reform.
Servicestrukturen behöver
absolut reformereras, ansåg Eini Pihlajamäki, projektchef vid det Finlandssvenska kompetenscentret, framför allt för att andelen äldre växer och det behövs nya servicepunkter.
– De hårda nedskärningarna på 90-talet drabbade också åldringsvården. Personalen har kämpat för bättre arbetsvillkor. I dag är det medierna som får driva på äldreomsorgen.
Reformsträvandena kommer inte som en blixt från en klar himmel.
– Sedan 2002 och 2004 pågår mer utvecklingsarbete i kommunerna kring social- och hälsovården än någonsin tidigare. Det ingick i regeringsprogrammet, i motsats till kommun- och servicestrukturreformen, som är ett initiativ av ministrarna Liisa Hyssälä och Hannes Manninen.
Det man framför allt utreder är hur stort befolkningsunderlag som behövs för olika tjänster och en grov uppskattning är att underlaget borde vara 20 000 invånare för basservice, 100 000 för specialservice och kanske en miljon i mycket krävande fall. Hur språkförhållandena beaktas vid reformen kommer att bli en viktig fråga. I vissa fall blir det aktuellt med Svenskfinland som ett servicedistrikt – Kårkulla fungerar ju redan nu som ett sådant.
– Serviceregionen Svenskfinland kunde ta hand om adoptionsrådgivningen. Det finns också en stor brist på familjevård på svenska för barn i krissituationer.
Laura Lodenius konstaterade att makt nog kan vara ett motiv också för dem som inte vill ha några förändringar.
Monika Arnö underströk att man måste diskutera hur demokratin kan fungera i stordistrikten.
Peter Lodenius
Foto: Janne Wass
