Avslappnat slår jag numret till närtaxin. Jag ”kan” det inte, men det infinner sig när jag behöver det: Slaget vid Hastings och mitt postnummer i Sökö. Varför årtalet för slaget vid Hastings (1066) har stannat i mitt minne sedan jag pluggade in det inför något hissaprov för över femtio år sen vet jag inte, men där sitter det, tydligen för evigt. Sedan en tid tillbaka är det också inledningen till taxinumret. Avslutningen är ingen tillfällighet utan ett genialiskt drag i planeringen: det är faktiskt postnumret till de områden där närmaste taxistolpe finns.

Det var mycket pluggande under predatortiden. OK, jag hittade på ordet själv och det råkade redan vara upptaget av ett annat fenomen, men so what? En massa ord dras med en massa olika betydelser och det har inte knäckt ryggen på dem. Jag menar, har ni någonsin blandat ihop damm och damm? Eller bok och bok, lov och lov? Har ni försökt vässa ägg eller sett en höna ligga på eggen? Alltså: predatortiden!

Mycket pluggande, eftersom det var i huvudet minnet satt, ur huvudet uppgifterna skulle tas fram när de behövdes. Om de nu någonsin behövdes, ett ständigt närvarande tvivel under skoltiden. Vissa av de ofrivilligt inpluggade minneskunskaperna har jag senare kunnat tillämpa i sammanhang som jag aldrig kunnat föreställa mig. Det gäller bara att försätta sig till schimpansnivå, se denna kunskap som ett redskap och sätta igång att undersöka vad allt detta redskap möjligen kan användas till. Ett exempel på vad jag menar är min mans moster tía Lilí i Spanien och den uppkokta mjölken till café con leche. Just den mjölkens främsta egenskap är att den kokar över så fort man vänder ryggen till. Hos tía Lilí luktade det aldrig bränd mjölk.

”Jag ställer bara kastrullen på spisen och så läser jag igenom Ave María, alltid i samma takt.När jag kommer till slutet går jag tillbaka till köket och lyfter av mjölken, som just kokar upp.”

Ett annat exempel är slaget vid Hastings, som ett tredje exempel kunde jag ta vissa geometriska teorem som jag haft hjälp av när det gällt förhållandet mellan intagningar och ökningar och aviga och räta maskor i ett självpåhittat kaffe-lappsmönster.
Under predatortiden excellerade vi i minneskunskap, och frågesport var fritidssysselsättningen nummer ett. Våra huvuden var proppfulla av huvudstäder och flaggor, längsta floder, djupaste sjöar, högsta berg – och årtal, årtal, årtal. Nu behöver vi dem inte längre till något, lika lite som vi (snart) behöver kökskniven till något eftersom både kött och fisk och sallad når oss i färdigt strimlat tillstånd. (Inte heller behöver vi hålla kryddornas namn i minnet, allt det strimlade är färdigt kryddat och marinerat till oigenkännlighet).

Jag bara undrar: vad sker när vi överlåter vårt minne till datorn? Blir även minnet strimlat och marinerat till oigenkännlighet? Skrumpnar det rentav i marinaden? Eller förtvinar det bara i största allmänhet eftersom det inte längre tycks behövas till någonting?

Jag förespråkar självfallet inte det där tvivelaktiga utantillpluggandet, men jag är rädd för att minnet inte mår bra av att bli ytterligare en medlem i prekariatets växande skara. Jag tror att det måste få jobba på för att utvecklas och hålla sig vid liv. Just nu påminner minnets historia rätt mycket om Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet – fast baklänges.

PS. Vad händer när er mobiltelefon slocknat? Till vem ringer ni? Hur många mobilnummer kan ni utantill? Kan ni ert eget?

Skribenten är författare