Visst kan politiken och krigen i stort förklaras med rationella motiv. Olja. Uran. Marknader. Men det finns också en annan dimension.

Israel vägrar internationell inspektion av sitt kärnvapenprogram och sitt kärnvapeninnehav och håller den som söker vittna om brotten inspärrad i landet. Den staten ger också allt som flyger och far i de olika FN-resolutioner som gått den emot och genomför därtill statsterroristiska morduppdrag utanför sitt eget territorium – i Norge till och med. Det palestinska folket som med svårighet överlever under ockupationsförhållanden långt värre än de det norska folket utsattes för 1940–1945 bestraffas nu extra hårt med våldsåtgärder och svält för att det ockupanterna till trots i fria och hemliga val utsett företrädare Israel inte gillar.

Indien vägrar ha med den internationella atomkontrollen att göra; skaffar sig kärnvapen och upprättar atomsamarbete med regeringen i Washington. Det Pakistan vars regering mot sitt folks vilja låter sig släpas med i Washingtons nya krig skaffar sig egna kärnvapen med Washingtons goda minne.

Inget av detta tycks uppröra regeringar och officiella medier i det EU som vill låtsas vara ett alternativ till den enda supermakten och dess världsfredshotande politik. I stället säger de sig frukta Iran och dess om tio år möjliga kärnvapen. I FN arbetar de tjänstvilligt för ett resolutionsförslag som skulle ge Washington möjlighet utvidga sitt pågående Asienkrig till att innefatta också Iran.

Men Iran har ju inte brutit mot IAEA. Iran har liksom Brasilien följt reglerna när det i eget ekonomiskt intresse utvecklat sin kärnindustri. Liksom Brasilien har Iran dock i arbetet med sina nya centrifuger samtidigt hävdat sin suveränitet. Det skiljer inte mellan vad de två staterna gjort och gör när de utvecklar sin kärnenergiförsörjning utan det som skiljer är vad Washington beordrat mer eller mindre motvilligt följsamma regeringar att säga i vad som kallas det internationella samfundet – FN eller IAEA. Iran skall kväsas. Brasilien överser man med tills vidare.

Men varför skall Iran kväsas? Till skillnad från Washingtons allierade och lydstater i området är dess regering folkvald och kvinnorna utgör majoritet av de universitetsutbildade. Men Iran har begått det som i Washington ses som en dödssynd. Det var en lydstat. Jag minns det väl. Vi bodde där i Teheran då. Men folket befriade sig från Washingtons suzeränitet.

Vad ur Washingtons perspektiv än värre var; Washington fick byxorna neddragna inför världens ögon. Carterregeringens försök att ingripa slutade lika snöpligt som Kennedyregeringens grisbuktsintervention mot Kuba.

Sådana stater måste straffas och förföljas (som det norra Korea från vilket Washingtons elitsoldater tvangs fly så nesligt). Det var därför Washington uppmuntrade till Iraks krig mot Iran (och hjälpte till med den gas som kunde användas mot iranier och kurder).

Det är med denna Washingtons politik som med den Österrike-Ungerns Balkanpolitik före 1914 (Serbien muss sterbien) vilken inledde det första världskriget. Det finns rationella maktpolitiska förklaringar; men det finns också en irrationell komponent i den politik som för ut i katastrof.

Att vår svenska regering inte i FN och EU vill stå upp som den ståndaktige tennsoldaten kan förklaras. Den är rädd för att så låta landet smältas ned i den alltmer oundvikliga katastrofen.

Jag tror heller inte att någon bland våra mer eller mindre västliberala redaktörer av olika färg i dag är förmögna att visa samma klarsyn och mod som de i princip tyskvänliga – profascistiska om man så vill – nationellt konservativa i kretsen kring Arvid Fredborgvåren 1939 när de sin ideologi till trots till allas vår lycka bröt med tyskeriet för den svenska nationens skull.

Men visst vore det inför historien bra om någon bland våra herrar och damer uppe i det officiella hade karaktär nog att i detta sammanhang åtminstone sluta hyckla.