1. Jeansstjärten utmanar kaktusborrarna

Mindre ofta än sällan får man ett sådant gediget boktryckarhantverk i handen med guldtryck på konstläderpärmar, gultonat papper som erinrar om Munken Premium Cream 80g anslutande till den klassisistiska apparationen med teckningar modell Flaxman & Genelli inkluderande anatomiskt fulländade amoriner strödda omkring såsom i en italiensk trädgårdsimitation som härmar grekerna. Den minuskula 8p (?) typografin antar rentav Bibliska proportioner som kan fodra hornbågade ögonkast för att avskilja varje accidentia & coincidentia. Denna är alltså en bok för högtravande uppläsning, andaktsövningar & inspiration för politiska sekreterare & spökskrivare, samt återigen, cantonalt råstoff för falsettrubadurer & hästbetvingare. Anar man här en pons asinorum till Tractatus Logico Philosophicus så har man satsat på rätt jubelåsna. Tractatus kanske inspirerades av tesen om en sorts korrespondens mellan mundus & logos, världen som en samling atomära fakta. Aber, residualen utmunnar reductio ad absurdum, en skeletal språktvångssyntaxgrammatik sans anima. Upphäver man då residualtanken, Allsvaret & identitetsmetafysiken & anammar Orden som en egenvärld, Eigenwelt … en form av psykos, messiaskomplex? eller envigskamp med ordhälsan riskeras

2. Glosans gorriga drapa för barnrumpan

Man tro tillförstone kan att poëta Stefan Hammarén nyttjat en Turing-algoritmisk ordkompositör eller bourbakister automatiska glosmakare men SH har tillbakavisat detta, och troligen skulle en detaljerad gloskorrelationsmatris bekräfta en icke-randomsk komplott med long-time memory & anomal Zipf-spektrum, kanske per analogik ett libelliskt stereogram eller pollocktavlor som kräver en fjärrfokuserad tvåögdhet för att se proximala illusioner avlar ich sehe-effekten. Här gör sig cyklopen jag utsiktslösa besvär. För en fönsterläsare kvarfinns troligen ändå en stratosfäriskt blott entropologiskt iterativ uttunnad kohesion mellan soppatomerna till gränsen vad en nanometrisk sughävert klarar av & dess esoteriskt fragila ytspänning i texten brister vid minsta övertänkta flugtramp framplanterade transversala vibrationer konträrt framlocka arachnoidiska maror kan

3. Avredningen. Vigvatten & pumpans hemkomst

Verket i fråga är sopptrilogins tredjedel. Varje nygren en utväxt från urstammen med näring som trängtar efter ljuset. Fata libelli, vilket är böckernas öde om Ingen frågar får eller get? Vi känner till soppan på spik, kejsarens nya kläder, the purloined letter, snuskornet som förbryllade filologen, spunken & nu propagerar även den hammarénska accenten med akut traumatisk ponduś i bokrullorna. Summarum: Pladask, lappri, gallimatias, bonkansjovisderivat, bedövande longör, medicinordbokshopkokad stolpiller som intas av subkulturella masochister subrectoralt? Finns det en vitś med charaden så ligger den i själva harangalstringen & gloshammrandets skatologiska maieutik medan den sublunära läsaren återfår slagget, en avklippt navel, kletiga tomburkar bottenskrapet vars fatala attraktion kan vara andnöd ifall huvudet burkfastnar. Bedriften når snart samma gastroskopiska höjder som Simon Pelariten. Vad gemenigheten väntar på är språnget, störtdykningen, lindansarens dödsfallande, endast de esoteriska nekrofilerna vill bära bort kadavret & burkarna ömsom heliga relik pro captu lectoris bestämmer sanningstabell ödet dem Poëta: Stefan Hammarén. Soppor:
På Burklös Mark. Glosburketterare:
h:ström – Text & Kultur, 2005