I JONS lyckades jag köpa en propp till diskhon i Dalsbruk. Någon läsare kan måhända tycka att det är en ringa prestation. Men låt mig berätta.

Allt började med året 1686. Ja, det var inte riktigt då jag började leta efter en diskpropp, men då grundlades förutsättningarna för mitt närapå misslyckande. Då grundades nämligen järnverket i Dalsbruk, och detta bruk har sedan dess varit ortens hjärna, hjärta, mage och armar. All planering utgick från bruket, all kraft pulserade från bruket, bruket slök allt vad det kunde av ortens arbetskraft och bruket gav också nådigt löner, byggde bostäder och lät arbetarna odla potatis i dikena. Och även kultur förde bruksägarna med sig – något som biblioteket påmint om när de nu i år firat sitt 150-års jubileum.

Diskproppar förekom knappast ens i vanligt folks drömmar, eftersom dessa är tämligen meningslösa tingestar utan rinnande vatten. Men så länge bruket fungerade bra och allt emellanåt expanderade, fanns det mesta man behövde på orten och en hel del firablades av arbetarna utanför arbetstiden.

Om jag bara hade köpt en diskpropp när jag kom till Dalsbruk på 1980-talet och hyrde en ack så liten och ack så billig bostad. Då fanns det nämligen en järnavdelning i källaren av andelshandeln vid torget. Men vad skulle jag med diskpropp till, inte heller jag hade rinnande vatten.

Efter ett uppehåll kom jag tillbaka, hyrde i samma hus, som nu var renoverat. Med rinnande vatten. Oj vad det rann, när diskproppen murknat. Men nu fanns det ingen järnavdelning mera. Min tolkning är att järnavdelningen stängdes när bruket började avskeda i rask takt, och det såg ut som om hela bruket snart skulle stängas. Hittills har det inte skett, med mycket reducerad arbetsstyrka tillverkas nu enbart kabel, medan en stor del av de gamla fabrikslokalerna används för vinterförvaring av fritidsbåtar.

Nu är jag ju ärligt talat inte helt säker på att järnavdelningens stängning enbart är brukets fel. Kanske det är ett tecken på andelsrörelsens förfall. Men eftersom den tolkningen skulle kullkasta hela min stiliga antikapitalistiska hypotes, så ignorerar jag den.

När jag frågade i affärer och av bekanta var i Dalsbruk man kunde få tag i en diskpropp, fick jag oftast svaret: far till Genböle, till Varutjänst. Det ligger sju kilometer från bruket, och för Dalsbruksborna är det som att fara till månens baksida. Jag närde en ställföreträdande känsla av förnedring vid uppmaningen att fara till Genböle för en diskpropp. Någon stolthet får man ha.

Så jag gick till Wuorio, de har allt eller i alla fall de mest oväntade saker. Jag köpte en mässingskapphängare som jag inte behöver. Ingen diskpropp. Men de skickade mig till fabriksområdet där det fanns något slags firma för badrum och WC. Det såg ut som en sedan 1800-talet orörd del av fabriken, men en del av det utgjorde en liten affär, och – under av alla under (ja man kan bli litet religiös med mindre) – de hade en propp.

När jag i triumf hemburit denna lilla svarta diskpropp och stoppat den i sitt väntande hål, så var proppen för liten. Vem har hittat på att det skall finnas olika storlekar på diskproppar? Det måste vara krafs- och bjäfs och slit och släng kapitalismen.

Men på något märkligt sätt måste naturkrafterna ha känt medkänsla med mig för även den alltför lilla proppen fungerar. Ibland. Mera kan man inte begära.