Allteftersom den israeliska krigsmaskinen maler libanon till grus fortsätter västvärldens ”experter” i samma utnötta spår: Hizbollah skapade krisen. Israel handlar i självförsvar. Det grundläggande problemet är arabisk extremism. Lösningen är vapenvila, fredsbevarande trupper, och nya krafttag i kriget mot terrorismen.

Är det verkligen så?

Sedan Israels reträtt från södra Libanon i maj 2000 har dess militärmakt regelbundet inkräktat på libanesiskt territorium. Man har terroriserat civilbefolkningen, förstört privat egendom och dödat civila. I december 2003 dödades t.ex. två fiskare på libanesiskt territorialvatten när en israelisk patrullbåt öppnade eld. Varför? ”Beklagansvärt misstag.” I februari i år dödades den femtonårige herdepojken Yusuf Rahil när han vallade sina får; Yusuf var i Libanon, kulorna kom från Israel.

Israel har lönnmördat sina fiender i libanesiska (och syriska, och palestinska) städer. Man ockuperar Libanons Shebaagårdar (som Israel och FN hävdar att är syrisk mark, som om det på något sätt gjorde ockupationen bättre). Sex år efter reträtten vägrar Israel att frige krigsfångar, och vägrar att ge Libanon kartorna över de israeliska minfält som alltjämt dödar och lemlästar civila. Sedan maj 2000 har Libanons FN-ambassadör rutinmässigt överlämnat ett månatligt brev till generalsekreteraren med beskrivningar av, och protest mot föregående månads alla israeliska kränkningar. Det internationella samfundet har snarkat vidare.

 

Hur kan man påstå att Hizbollah ”skapade” den nuvarande konflikten? Hizbollahs tillfångatagande av två israeliska soldater den 12 juli var ett direkt resultat av Israels bortglömda men brutala aggression mot Libanon, som i sin tur är ett led i den sedan sex årtionden pågående konflikten i och runt Palestina. Hizbollah är det libanesiska motståndet, vilket har vunnit dem ett stort folkligt stöd. När man påpekar att Hizbollah inte är en terroristgrupp utan en politisk rörelse med en väpnad gren, så invänder ”experterna” att Hizbollah ju har stöd från skurkstaten Iran som ger dem missiler och pengar. Att USA förser sin klient Israel med allehanda militärmateriel som gör det möjligt att kränka Libanon och terrorisera palestinier, föranleder aldrig samma sorts magknip. Hyckleriet är uppenbart.

Den palestinska dimensionen är nyckeln till att förstå det stora sammanhanget. Hizbollah står vid palestiniernas sida som kanske den enda allierade de faktiskt kan lita på. Sedan den 25 juni i år, när palestinska kämpar tog en israelisk soldat tillfånga och krävde fångutväxling, har Israel dödat mer än 150 palestinier. Även den operationen rycktes ur sitt sammanhang och ”experterna” talade om hur palestinierna nu hade ”skapat” en ny konflikt. Sådant har endast ett syfte: att distrahera från den onämnbara men dock oundvikliga slutsatsen att det är Israels grundande, dess rasistiska statsideologi ach etnokratiska strukturer som ligger till grund för konflikten – hela konflikten och alla dess delmoment.

När araberna hade sagt nej till FN:s rätt att ge bort deras land och tvinga dem att betala priset för europeiska pogromer och Förintelsen, grundades Israel genom etnisk rensning, ockupation och annektering. Trots att detta är ett väl belagt historiskt faktum framhärdar Israel i myten att man inte hade något med palestiniernas flykt att göra.

 

I sex årtionden har så palestinierna förvägrats rätten att återvända p.g.a. att de är av fel ras. ”Israel måste få vara en judisk stat” säger Europas politiker rutinmässigt. Vad betyder detta? Att Israel ges rätten att vara en etniskt definierad statsbildning på bekostnad av palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter. Att de fem miljoner palestinier som nu lever i flyktingläger är ett rimligt pris att betala för att undvika en ”demografisk uppluckring” i Israel. Detta är vad våra politiker säger när de bockar sig för sionismens grundtes.

Palestinierna är indianerna som vägrar att bo i reservatet. Negrerna som vägrar att sitta bak i bussen. Med vilken moralisk befogenhet kräver man att de ska ”vara realistiska” och att Israels förbrytelser är den verklighet de måste lära sig att leva med? Kan man verkligen inte förstå att palestinierna och deras allierade blir arga på Israels etniska självupptagenhet och västvärldens dubbelmoral? När de vägrar att acceptera sin ockupant och anamma sin underlägsenhet; när deras frustration och ilska får dem att ta till vapen och när deras allierade sluter upp vid deras sida – vissa av cyniska maktskäl, andra av idealism – så är vi plötsligt förvånade över att de alla är sådana fanatiker.

 

Det största hindret mot att förstå konflikten är att vi sedan länge har slutat fråga oss vad som är rätt och fel. Istället frågar vi vad som är praktiskt, gångbart, realistiskt. Vad som kan uppnås innan mandatperiodens slut. Vad som kan rapporteras i media utan att annonsörer börjar klaga.

Realiteten är att Israel är en rasistisk stat vars existens är möjlig endast genom fortsatta krig. En realistisk förståelse av konflikten består sålunda av insikten att det inte är enskilda policies eller incidenter som utgör konflikten, utan Israels konsekventa vägran att erkänna sina offers mänsklighet och rättigheter. Hizbollah och Hamas har legitimitet just därför att de uppfyller  behovet av att någon, vemsomhelst, ställer sig upp och slåss för rättvisa. Israel kan inte bomba bort detta behov och västmedia kan inte för evigt bortförklara det.

Om Israel, liksom sin forna strategiska partner Sydafrika, har förmåga att acceptera demokratins grundprinciper och gå med på en sekulär, demokratisk, ickerasistisk stat för judar och araber (vilket har varit det skamlöst extremistiska kravet från Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP, sedan 1967) så försvinner grunden för motståndskampen. Om Israel inte har den förmågan utan forsätter att skapa palestinska hemländer, våldföra sig på grannar och med våld slå ner alla ”olydiga infödingar,” så kommer landet även också i fortsättningen att utgöra ögat i Mellanöstern politiska stormar.

Fil. Dr. Anders Strindberg är statsvetare och journalist bosatt i USA.