Men för att inte se att ”basarekonomin” växer till sig i västerlandet måste man vara blind. I Helsingfors arbetsbasar, där jag i somras sålde mitt arbete, var jag lika blind inför arbetsköparen som jag är inför prylförsäljaren i Istanbul. Det viktiga är inte produkten, utan att jag skall vara lojal. Jag säljer det dyrbaraste jag har, min tid, totalt i blindo, utan att ha en aning om vad köparen får när han säljer mina vinster vidare.
Att hålla sin kund eller försäljare i blindo är basarens logik, men det samma börjar gälla också på den ”rationella” marknaden. Ifall din arbetare är temporärt hyrd och förhindrad att någonsin komma i kontakt med den som beställer arbetet kan varken han eller beställaren avgöra priset på varan. Ännu bättre ifall arbetaren kan hindras från att förstå vad det är i arbetet som egentligen skapar värde. Lojalitet skapas med ett glas cay, med en berättelse om hur vi redan är sammanlänkade på något sätt. Den som döljer mest och bygger upp det mest extravaganta spegelspelet och ädelstensglittret är den som gör vinsten.
Vilket finskt telekombolag var det nu igen som köpte värdelös luft i Turkiet för ett par miljarder? Visst kan man säga att de blev lurade, men de fick ju precis vad som var avtalat. Och säg inte att de inte skulle ha dragit till med samma knep ifall de haft möjligheten.
Den upplevda skillnaden mellan basar och marknad ligger i om man känner att man har blivit lurad eller inte. Men den reella skillnaden ligger i om det är möjligt att blända den man vill skinna. Och i den meningen så sprider basarens mysterievärld ut sig också i det upplysta västerlandet, och den gör det skickligare än någonsin i öst. Färre känner sig lurade och det tar längre tid för dem att upptäcka att de blivit det.
Markus Drake
