837
Och jag börjar fundera – medan jag sökande ser mig omkring i de alkohol- och extacypåverkade ögonen som fullkomligt lyser upp dansgolvet – vad är referenspunkten? Vad är det som gör att en tysk (som flickan i mitt sällskap) är tvungen att ha ett binärt förhållande till det som är allvarligt, komiskt, skrämmande och så otroligt viktigt? Vad skulle kunna ge mig det jag ser i de de unga turkar som stampar, viftar med händerna, skrattar åt musiken, t.o.m. gråter litet, allt i takt med både den dåliga 90-tals-technon och den nationalistiska marschen?
Ifall något av den stalinistskit (musikstilen alltså) som jag var tvungen att hitta som tonåring skulle spelas på samma sätt, då skulle jag vara lika kluven som de unga, och faktiskt också litet äldre, människor som festar i den underbara klubben på en sidogata till Istiklal Caddesi, Beyoğlu, Istanbul. Ifall någon vrickad DJ lade på en gammal platta eller klickade upp en
MP3:a på spellistan och låten skulle vara framförd av KOM-teatteri eller AgitProp, och börja med ord som ”kai muistat toveri Viljasen ja Ohranan hotellin” eller ”ei ystäväni, ei synny rakkaus maailmaan”, ja då skulle jag vara kluven, men om en fin beat lagts på skulle jag dansa som en gud. Och ve den som då skulle våga göra sig lustig.
På samma sätt som de unga turkarna omkring mig får jag skratta åt blandningen av det gamla och det litet nyare, det traditionella och det moderna, republikens blodiga historia och det globala i drogerna och musiken som de delar med så många andra. Jag får se det absurda i min historia. Men fan ta den som utifrån kritiserar det som jag själv kan se det löjliga i.
Jag förstår också de ungdomar som på den republikanska minneskonserten nästa kväll plötsligt börjar vrålskratta åt den tydligen populära schlagersångaren som dyker upp på scenen vid Taksim-torget. ”Nike Türkiye!” ropar de åt hans röda skjorta, och ja, se, den har faktiskt två lika stora logon, båda tydligen sponsorer för evenemanget. Staten och kapitalet. Och logona ser faktiskt ganska lika ut. Men inte skulle jag ha vågat skratta med dem åt halvmånen och stjärnan bredvid Swooshen. Det är deras uppgift att skratta, inte vår.
Musiken är en härlig blandning av gamla 60-tals-hits övermixade med house, men den klipps abrupt av i klubben vid Taksim i Istanbul. Eftersom lördagen sedan länge övergått i söndag, och söndagen råkar vara årsdagen för den Turkiska republikens grundande, firad sedan den 29 oktober 1923, så annonserar DJ:n ut något som jag antar är den lokala nationalsången. I alla fall är det nationalistisk marchmusik som börjar stampas fram ur högtalarna.Har ni tänkt på fördelarna med att ha moskéer överallt i städerna? Jo, ingen kan komma och klaga på att diskoteken spelar sin musik för högt eller vid fel tid på dygnet. Inga ljudrestriktioner kan tydligen gälla när den omgivande kulturen lever i takt med muezzins rop, en gång före soluppgång, en gång efter och tre gånger däremellan. Och under ramadan, som tog slut en vecka före republikens årsdag, drar gäng med stora trummor omkring och väcker folk, så dom ska hinna äta något innan morgonbönen. Så vad spelar nu litet dunkadunka för roll. I en republik så diskriminerar man inte någon.
Den republikanska marchen kunde lika väl vara Björneborgarnas eller Horst Wessels, men jag drar igång med resten av festfolket när house-beaten tar tag i rytmen och gör den dansant. Hon som jag är ute och festar tillsammans med, har en högre smärttröskel. Hon vill inte och så kan hon sin turkiska. ”Nä, de sjunger om nationen och om hur fin den är. Jag vill inte,” säger hon, så vi sätter oss ner.
Och jag börjar fundera – medan jag sökande ser mig omkring i de alkohol- och extacypåverkade ögonen som fullkomligt lyser upp dansgolvet – vad är referenspunkten? Vad är det som gör att en tysk (som flickan i mitt sällskap) är tvungen att ha ett binärt förhållande till det som är allvarligt, komiskt, skrämmande och så otroligt viktigt? Vad skulle kunna ge mig det jag ser i de de unga turkar som stampar, viftar med händerna, skrattar åt musiken, t.o.m. gråter litet, allt i takt med både den dåliga 90-tals-technon och den nationalistiska marschen?
Ifall något av den stalinistskit (musikstilen alltså) som jag var tvungen att hitta som tonåring skulle spelas på samma sätt, då skulle jag vara lika kluven som de unga, och faktiskt också litet äldre, människor som festar i den underbara klubben på en sidogata till Istiklal Caddesi, Beyoğlu, Istanbul. Ifall någon vrickad DJ lade på en gammal platta eller klickade upp en
MP3:a på spellistan och låten skulle vara framförd av KOM-teatteri eller AgitProp, och börja med ord som ”kai muistat toveri Viljasen ja Ohranan hotellin” eller ”ei ystäväni, ei synny rakkaus maailmaan”, ja då skulle jag vara kluven, men om en fin beat lagts på skulle jag dansa som en gud. Och ve den som då skulle våga göra sig lustig.
På samma sätt som de unga turkarna omkring mig får jag skratta åt blandningen av det gamla och det litet nyare, det traditionella och det moderna, republikens blodiga historia och det globala i drogerna och musiken som de delar med så många andra. Jag får se det absurda i min historia. Men fan ta den som utifrån kritiserar det som jag själv kan se det löjliga i.
Jag förstår också de ungdomar som på den republikanska minneskonserten nästa kväll plötsligt börjar vrålskratta åt den tydligen populära schlagersångaren som dyker upp på scenen vid Taksim-torget. ”Nike Türkiye!” ropar de åt hans röda skjorta, och ja, se, den har faktiskt två lika stora logon, båda tydligen sponsorer för evenemanget. Staten och kapitalet. Och logona ser faktiskt ganska lika ut. Men inte skulle jag ha vågat skratta med dem åt halvmånen och stjärnan bredvid Swooshen. Det är deras uppgift att skratta, inte vår.
Markus Drake
