933
I Sånger, som är en ovanligt tunn bok på endast 45 sidor, finns ju också den där särskilda tonen. Det är få dikter och kortfattade dikter, ofta med höstligt och nattligt ackord. Dikter nerslipade till det yttersta (eller innersta) av en författare som uppvisar strängaste självtuktan. Inga ord för mycket, ingen åthäva i onödan.
”Jag gick till järnvägsstationen / om morgnarna kvart över sju / Tåg anlände från de norra förorterna / Bordsskivan hade fläckar, kaffet smakade gott
Jag väntade ganska länge och fick inte syn på någon / Tappar fjädrar, rör upp skräp”
Med dikten ovan som exempel kan man faktiskt begrunda huruvida disciplinen och sparsamheten i somliga fall förts så långt att man ur läsarperspektiv saknar en fullt påklädd diktkropp. Eller om det handlar om att diktkroppen inte riktigt stöpts i sin optimala form. Vissa utsagor eller bilder förblir liksom hängande i luften, eller skingras åt skilda håll, och det är inte alltid man hittar en ingång fast man följer de olika trådar som löper genom samlingen och ger den dess enhetliga men mångtydiga karaktär. Ibland hittar man en ingång genom att gå bakåt i författarskapet.
Väldigt mycket i Sånger pekar nämligen bakåt, som spillde det över från de närmast föregående diktsamlingarna – många och ibland så gott som ordagranna varia-
tioner och omtagningarna av tidigare teman och metaforer. Den forsströmska diktvärldens helhetskaraktär står i klar dager. Å andra sidan finns en risk att det kan kännas för repetitivt, nästan lite trist.
Kanske uppnår Tua Forsströms diktning inte sin fulla poetiska potential denna gång. Men lyskraft har den alltid.
Och alltid uppfriskande i Forsströms texter är underströmmen av humor, liksom föreningen av skärpa och understatement, eller något slags naivism, i formuleringar som ”det är roligt att vara lycklig och höra till många föreningar”.
Att läsa Sånger har likheter med drömtydning. Redan pärmen visar vart vi är på väg, illustrerad med Outi Heiskanens fina etsning ”Uni” (Dröm): en somnambul flicka/kvinna leds framåt i dunklet av en stor och gåtfull gestalt med drag av både vilddjur och mänska. I texterna sker motsvarande fantasieggande sammanlödning där djuriskheten vanligen får representera en positiv vildhet, okuvad styrka och frihet, ett oförvanskat, renhjärtat vara – som man som mänska bara kan önska sig. Där är liten katt som sprang bort och saknas, där finns leopard och björn och varg, en hare som med trasa torkar världens tårar, hästar som leds hem.
”Det finns trädgårdar i regn / Det finns citronträd om natten / Det finns en nattlig översättning där vi är / vad vi är: inlandsregnskog, sten, långsamt / strömmande vatten”
Med mjukt men bestämt stackato och ordföljden emellanåt talspråksbruten etablerar dessa sparsmakade kortdikter sitt spänningsfält mellan vardaglig konkretion och poetiskt mörkerseende, ”nattlig översättning”. Och någon sorts utforskning av rörelser mellan ’natur’ och ’kultur’ tycks pågå. Man uppmärksammas på ett militärgrått fartyg bland isen på Barents hav. Varnas för undervisning om ”hur goda människor skall vara”. Tas med till statens konstmuseum, givetvis om natten ”när alla har gått och ingen säljer biljetter”. (Den miljön lär förresten återkomma i en pjäs Forsström skrivit för Klockriketeatern, En klänning av snö, urpremiär i januari.)
Ett dialogiskt tilltal är vanligt hos Forsström. I Sånger direkt i den inledande enradingen”Jag vet att du är nånstans ganska nära här och i mörkret glänser”. Vem duet eller den person eller de personer som med ironiskt överdriven vördnad nias står för, det lämnas outsagt, tolkningsbart. Till det dialogiska hör ju också intertextualiteten – här har hon lånat in ett par Ekelöf-citat i sin egen text, lite som mantran, det ena lyder: ”Man kommer ändå aldrig tillbaka, ens syn har förändrats”.
Även hos Forsström själv brukar man finna sådana oförglömligt glänsande rader. Som man bara måste bära med sig, till stöd och tröst och insikt. En oavvislig klarhet och nakenhet i gestaltningen av mänskans balansakter i det otrygga korsdraget mellan jaget och världen, hennes orienteringsförsök i det ständigt sig förvandlande och förflyttande gränslandet liv-och-död. De omistliga raderna lyser kanske inte lika tätt i Sånger som i låt oss säga Snöleopard, men de finns.
”Och det finns ingen dröm så vaken / atman kan stanna där”.
Äntligen har Tua Forsström kommit ut med en ny diktsamling, sin tionde, den första på åtta år om man bortser från samlingsvolymen Jag studerade en gång vid en underbar fakultet (2003). Där ingick en tidigare opublicerad diktsvit, ”Mineraler”, och från den till Sånger är steget inte långt – det korta formatet, det oerhört komprimerade uttrycket, en stämning genomsyrad av regn och mörker med glimrande ljuspunkter och närvaron av fläckiga tassar.
Det är stämningar och motiv som också är bekanta från just de tre böckerna i samlingsbandet: Snöleopard (1987), Parkerna (1992) och Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1998). Liksom själva språket förstås. Och tonen. Den forsströmska tonen. En kombination av stadig verklighetsförankring och existentiellt bråddjup, driven form- och rytmkänsla, lyrisk auktoritet. Allt det som gjort att hon kommit att betraktas som en av de viktigaste poeterna inte bara i finlandssvensk utan i svensk litteratur överhuvudtaget.
Det är stämningar och motiv som också är bekanta från just de tre böckerna i samlingsbandet: Snöleopard (1987), Parkerna (1992) och Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1998). Liksom själva språket förstås. Och tonen. Den forsströmska tonen. En kombination av stadig verklighetsförankring och existentiellt bråddjup, driven form- och rytmkänsla, lyrisk auktoritet. Allt det som gjort att hon kommit att betraktas som en av de viktigaste poeterna inte bara i finlandssvensk utan i svensk litteratur överhuvudtaget.
I Sånger, som är en ovanligt tunn bok på endast 45 sidor, finns ju också den där särskilda tonen. Det är få dikter och kortfattade dikter, ofta med höstligt och nattligt ackord. Dikter nerslipade till det yttersta (eller innersta) av en författare som uppvisar strängaste självtuktan. Inga ord för mycket, ingen åthäva i onödan.
”Jag gick till järnvägsstationen / om morgnarna kvart över sju / Tåg anlände från de norra förorterna / Bordsskivan hade fläckar, kaffet smakade gott
Jag väntade ganska länge och fick inte syn på någon / Tappar fjädrar, rör upp skräp”
Med dikten ovan som exempel kan man faktiskt begrunda huruvida disciplinen och sparsamheten i somliga fall förts så långt att man ur läsarperspektiv saknar en fullt påklädd diktkropp. Eller om det handlar om att diktkroppen inte riktigt stöpts i sin optimala form. Vissa utsagor eller bilder förblir liksom hängande i luften, eller skingras åt skilda håll, och det är inte alltid man hittar en ingång fast man följer de olika trådar som löper genom samlingen och ger den dess enhetliga men mångtydiga karaktär. Ibland hittar man en ingång genom att gå bakåt i författarskapet.
Väldigt mycket i Sånger pekar nämligen bakåt, som spillde det över från de närmast föregående diktsamlingarna – många och ibland så gott som ordagranna varia-
tioner och omtagningarna av tidigare teman och metaforer. Den forsströmska diktvärldens helhetskaraktär står i klar dager. Å andra sidan finns en risk att det kan kännas för repetitivt, nästan lite trist.
Kanske uppnår Tua Forsströms diktning inte sin fulla poetiska potential denna gång. Men lyskraft har den alltid.
Och alltid uppfriskande i Forsströms texter är underströmmen av humor, liksom föreningen av skärpa och understatement, eller något slags naivism, i formuleringar som ”det är roligt att vara lycklig och höra till många föreningar”.
Att läsa Sånger har likheter med drömtydning. Redan pärmen visar vart vi är på väg, illustrerad med Outi Heiskanens fina etsning ”Uni” (Dröm): en somnambul flicka/kvinna leds framåt i dunklet av en stor och gåtfull gestalt med drag av både vilddjur och mänska. I texterna sker motsvarande fantasieggande sammanlödning där djuriskheten vanligen får representera en positiv vildhet, okuvad styrka och frihet, ett oförvanskat, renhjärtat vara – som man som mänska bara kan önska sig. Där är liten katt som sprang bort och saknas, där finns leopard och björn och varg, en hare som med trasa torkar världens tårar, hästar som leds hem.
”Det finns trädgårdar i regn / Det finns citronträd om natten / Det finns en nattlig översättning där vi är / vad vi är: inlandsregnskog, sten, långsamt / strömmande vatten”
Med mjukt men bestämt stackato och ordföljden emellanåt talspråksbruten etablerar dessa sparsmakade kortdikter sitt spänningsfält mellan vardaglig konkretion och poetiskt mörkerseende, ”nattlig översättning”. Och någon sorts utforskning av rörelser mellan ’natur’ och ’kultur’ tycks pågå. Man uppmärksammas på ett militärgrått fartyg bland isen på Barents hav. Varnas för undervisning om ”hur goda människor skall vara”. Tas med till statens konstmuseum, givetvis om natten ”när alla har gått och ingen säljer biljetter”. (Den miljön lär förresten återkomma i en pjäs Forsström skrivit för Klockriketeatern, En klänning av snö, urpremiär i januari.)
Ett dialogiskt tilltal är vanligt hos Forsström. I Sånger direkt i den inledande enradingen”Jag vet att du är nånstans ganska nära här och i mörkret glänser”. Vem duet eller den person eller de personer som med ironiskt överdriven vördnad nias står för, det lämnas outsagt, tolkningsbart. Till det dialogiska hör ju också intertextualiteten – här har hon lånat in ett par Ekelöf-citat i sin egen text, lite som mantran, det ena lyder: ”Man kommer ändå aldrig tillbaka, ens syn har förändrats”.
Även hos Forsström själv brukar man finna sådana oförglömligt glänsande rader. Som man bara måste bära med sig, till stöd och tröst och insikt. En oavvislig klarhet och nakenhet i gestaltningen av mänskans balansakter i det otrygga korsdraget mellan jaget och världen, hennes orienteringsförsök i det ständigt sig förvandlande och förflyttande gränslandet liv-och-död. De omistliga raderna lyser kanske inte lika tätt i Sånger som i låt oss säga Snöleopard, men de finns.
”Och det finns ingen dröm så vaken / atman kan stanna där”.
Tua Forsström: Sånger. Dikter. Söderströms 2006.
Maria Sandin
