Bremers fotografier är från Estlands nordkust, Helsingfors och Sarajevo och tagna under de senaste tjugo åren. Bland bilderna finns allt från krigsruiner på Balkan till Magasinbranden i Helsingfors och Bronsstatykravallerna i Tallinn till Bremers egna fiktiva krigsbilder. Helheten är lika mycket ett ställningstagande – med ett långt företal – som en bildmässig helhet och konnoterar tre olika konflikthistorier.

Samtidigt rör sig bilderna i tre distinkta tidsrymder i förhållande till en konflikt. I Estland blev dispyten kring bronssoldaten tillspetsad i våras och på gatorna i Tallinn kändes hotet om en allvarligare konflikt mellan majoritetsbefolkningen och den ryska minoriteten verklig. Sarajevo var inte längre belägrat 2002 när Bremer besökte staden, men trots att kriget upphört vittnade sönderskjutna ruiner om en dyster närhistoria. I Finland är krig redan något av stoff för historieböckerna för majoriteten trots att det ännu lever människor med förstahanda krigsupplevelser bland oss.

Av utställningens bilder är de finländska med de fiktionaliserade kriget den minst tilltalande trots att de är visuellt och färgmässigt anslående. Detonerande nyårsraketer i stads- och skogsmiljöer känns helt enkelt inte jämnbördiga med ruinerna på Balkan. Å andra sidan ger de fiktiva krigsbilderna en ganska rättvis bild för hur krig kommit avbildas i västvälden sedan CNN började diktera krigsjournalistiken kring 1990.  I det beckska senmoderna risksamhället chockas knappast någon av färggranna ljusexplosioner mot Bagdads natthimmel som rullas in i strid ström från internationella nyhetsbyråer.

Ställningstagande utställningar är ofta tveeggade. Som bäst är det när de stryker mothårs som med det lilla tryckfel som uppstått i en av Sarajevobilderna. I förberedelsernas hetta har bilden på Sarajevos sönderskjutna parlament i misstag daterats till 2007 istället för 2002. Frågan är hur många av dem som passerar utställningsplanket som kommer att reflektera över saken. Fem år är en lång tid med tanke på återuppbyggnad men Sarajevo ligger trots allt kanske just ”tillräckligt” långt borta för att slentrianmässigt godtas som ännu ett ruinrike någonstans där ute.

Som värst är ställningstagande utställningar farliga för att de är öppna att tolkas (och övertolkas) lite hursomhelst. Kanske är det en generationsfråga att jag inte hänrycks av slutklämmen i Bremers företal (Är du färdig att försvara Finland och ditt hemland i fall av en kris?). Bremer skriver i samma text om hur 60- och 70-talisterna i Finland inte orkade med sina föräldrarnas krigsångest utan ville blicka framåt. Trots att det säkert är samma reflex som verkar inom mig kan jag inte låta bli att tycka att ”beredd att försvara”-omdömet alltid varit förknippat med att stirra sig blind på sin egen merkantila navel och ursäkta sig för att man inte ser världen bortom Finland eller åtminstone fortress Europa.

---

Stefan Bremer. Jos/Om/If på Glaspalatstorget till den 2.9. Se också sista sidan.