En brännande tematik och ett allt mer sammantvinnat maktspel är grunden i David Mamets Oleanna, i regi av Ulrika Bengts. Tematiskt påminner pjäsen om Blue Room från 2006 med Bengts som regissör. I Oleanna finns samma tydligt markerade scenövergångar, ofta via kraftiga ljusförändringar. Det skapar intrycket av ett spel som obönhörligen knyts samman. Dramat slutar i ett slags fråga.

Scenografin är enkel och funktionell, med en upphöjd scen och publiken på båda sidorna. Det schackrutiga golvet förhöjer intrycket av spel i den aspirerande professorn Johns arbetsrum. Han spelas uttrycksfullt ut i fingerspetsarna av Anders Slotte, med rörelser och gester, men framför allt blicken hos en riktigt arrogant typ. Ändå ter han sig mänsklig, trovärdig – sann. Carol är en studerande som söker upp honom för att höra om hon klarat kursen. Sonja Ahlfors fångar hennes osäkerhet och undergivna följsamhet på kornet, för att sedan spela ut de maktinstrument hon fått tillgång till. Man triumferar med henne, men tvekar.

Texten har många dimensioner, men intressant är att den faktiskt handlar om undervisning och hur man riktigt skall förhålla sig till utbildning, status och klasstillhörighet. John briljerar med att förhålla sig kritiskt, som om han var en riktig frihetskämpe, men han kan göra det därför att han är högst i hierarkin. Känslan av en avskild, trång värld, med sina egna stela hierarkier blir mycket påtaglig under spelets gång. Däremot kunde frågorna om att känna sig dum och vara den som ger stöd och status ha getts fler dimensioner i texten, och kommit fram snarare genom undertext. Här finns själva kärnan, alltings utgångspunkt och den handlar samtidigt om klass och om kön.

För alla oss som den här konstellationen är eller har varit verklighet blir frågan om var och hur gränsdragningarna skall ske utan svar i pjäsen. Det är därför en effektiv väckarklocka och jag imponeras av modet att spela den. Ja, också bland fina finlandssvenskar förekommer denna sorts förtryck. Den fråga som åskådaren får fundera på är hur Carol kunde ha tagit sig ut ur själva det förtryckande systemet, i stället för att fortfarande, åtminstone i någon mån, vara en del av det. Samtidigt handlar det hela tiden om kön: om att både män och kvinnor polariserar makten, kunnandet och möjligheterna så att män alldeles självklart ges större rättigheter och makt. Och att ta sig ur också det systemet – se där en fråga att ta sig an för alla.
Kvalitet betyder nog teater som på något sätt rubbar ens cirklar, som visar strukturer, relationer, förhållningssätt som annars hålls dolda. Oleanna är sådan teater.

---

Oleanna. Viirus-turnépremiär i Ekenäs 15.9. Text: David Mamet. Översättning: Anders Larsson. Regi, scenografi: Ulrika Bengts. I rollerna: Sonja Ahlfors, Anders Slotte