Det första vi får syn på är scenografin som är brutalenkel: tre slafsiga madrasser i rad och bakom dem tröttgröna plaststolar. I ett hörn sitter en man i kavaj kombinerad med tyllkjol och spelar gitarr. Ovanför allt hänger en stor silvrig diskokula.

Regissören Öllegård Goulos har också gjort scenografin och den säger ganska mycket om stilen och stämningen: Den kombination av kitschironi och grotesk övertydlighet med avseende på kön/könsroller som är den internordiska gruppen Subfraus kännetecken.

Skådespelarna träder in på scenen och de visar förhållningssätt också genom sina klädsel: En i tyllkjol (Marika Salomaa-Kivelä) en i bakvänd svart fuskläderkappa (Lotten Roos), en i herrbyxor och med massor av pärshalsband (Ida Løken). Temat är sex och olika attityder till sex, polariserade roller som ifrågasätts genom djärva och ironiskt roliga sångnummer.

Referenserna till dramatik och musik är många, ibland känner man igen dem, ibland inte. Det fungerar också om texten är ny för en, men den ironiska effekten uppnås förstås bäst om man minns originalet. Det kan finnas en viss risk för besserwissriga intertextuella utredningar, men anspelningarna är så många att knappast någon kan uppfatta alla under föreställningens gång. I alla fall var det roligt att uppfatta replikerna om Jeans hotellplaner i Fröken Julie och att de fick en annan och ny effekt när kvinnor försökte luras med storstilade planer.

En av höjdpunkterna i föreställningen är hur skådespelarna visar upp och driver med skamligheter, eller sådant som många kan uppfatta som skamligt. Skammen är som känt en riktig kvinnofälla, och här får vi nu möta tre kvinnor iklädda hudfärgade, pälsförsedda trosor som föreställer synnerligen riklig könsbehåring i olika färger. Balettflickan visar också upp sig för den åtrådda sjömannen/gitarristen, men blir ignorerad och hon flyr med madrassen som skynke.

Sången I want to get in your pants återkommer i flera varianter, sjungen och spelad av Lotten Roos. Verkligt nyskapande är när hon sjunger i machostil och samtidigt dansar flamenco på urkvinnligt vis, iförd turnyrgaller: Det är skickligt att kombinera de båda stilarna/rollerna i ett – det skapar ett nytt ifrågasättande. Effekten blir en undersökning av rovgirighet och skamlighet i flera av de här sångnumren, vilket liksom blandar om i de invanda uppfattningarna.

Här finns mycket publikkontakt och det lyckas ju bra om de tilltalade gillar att ledas till uppmärksamhetens centrum. I annat fall kan det bli lite obekvämt, men det kanske är det som är meningen? I alla fall syns här kvinnor som är aktiva, styrande och intresserade, vilket redan det är en typ av uppluckring av traditionellt mer passiva kvinnoroller. Någonting med relationen till mänsklig svaghet blir kvar som ett frågetecken i föreställningen, tycker jag. Men – det finns å andra sidan andra som skriver om sånt.

Helheten är en föreställning som verkligen blir en massiv energiutlevelse, med många dimensioner på attityder vi alla bär omkring på eller – om vi söker frigörelse – har att förhålla oss till.

---

Pretty Subfrau. Premiär på Svenska Teatern 26.9.2007. Regi, scenografi, dräkter: Öllegård Goulos. På scen: Ida Løken, Lotten Roos, Marika Salomaa-Kivelä. Musiker: Peter Tegnér.