Välsignade tid, den mellan fyra och fem på morgonen då man vaknar rätt in i ett moln av kristalliskt klara tankar som lätt som en plätt vällt fram ur ens egen hjärna utan någon som helst möda, någon som helst ansträngning medan man själv bara legat och sovit ”utan å vita om Gud och hela vida världen”, som mormor brukade säga. Det kristallklara kan vara av många slag, alltför ofta är det inte speciellt rogivande med all den genomskinlighet man plötsligt utsätts för, detta tillstånd där alla om och men och jamen och lämpligt skymmande kulisser flyttats bort. Det är naturligtvis också då man har lösningen på alla tänkbara problem i sin kallsvettiga hand, det må sen gälla råttorna i källaren eller världens undergång. Och det är då man stirrar både råttor och undergång i vitögat. I vargtimmen är inte ens vargarna vakna. Om någon ylar är det du själv.

Världens undergång tog stor plats i mina vargtimmar på 60- och 70-talet. Det fick sin speciella prägel av att jag trodde att jag höll på att bli galen. Varje gång jag återvände från en vistelse i ”primitiva” kulturer såg jag allt tydligare hur förstörelsen grep omkring sig i Västerlandet, den växte på samma sätt som barn växer när man inte ser dem på en tid. ”Nej men, så stor du har blivit.” Problemet var att den bara fick pågå, man propagerade allt ivrigare för slit och släng-kulturen, konsumtion till döds. För jordens resurser, för oss själva. Vi la ner all vår energi på att förgifta jord, luft och vatten, med regeringarna i spetsen. Det var så uppenbart, men ändå ”såg” man det inte. Det handlade om betydligt mer än att bara såga av grenen man satt på och ramla ner och få en bula i huvet som mamma måste blåsa på. Nu har tillräckligt många grenar brustit, nu kravlar vi omkring i skiten, nu är de goda råden dyra. Eller, mormor igen: ”Nu är det för sent att stiga tidigt upp”.

Jag trodde att ”den västerländska kulturens undergång”, det kollektiva självmordet, handlade om miljön. Nu visar kristalltimmen på ytterligare sammanhang: När ett samhälle inte anser sig ha råd att vårda sina medlemmar för att pengarna behövs till ”viktigare” ändamål, då har man kommit långt i utförsbacken. Då är det kanske inte längre fråga om utförsbackar, utan om rena rama rutschbanor.

Långa tider har jag bott vid en sanddyn i Sahara, i det primitivaste av samhällen. När vi blev sjuka samlades byborna omkring oss, när tristessen fick tag i oss försökte de varsamt mota undan den. Det var ett samhälle så fattigt att man inte hade råd med medlemmar som mådde dåligt. Ett livskraftigt samhälle.