Den 23 oktober 2002 var en slaskig onsdag i Moskva. Musikalföreställningen Nordost hade börjat klockan 19.00. Drygt två timmar och en paus senare stormade 42 tjetjenska rebeller teatern. 850 personer blev tagna som gisslan. Rebellerna ställde krav, den ryska armén skulle avlägsna sig ur Tjetjenien, annars skulle gisslan dödas. Efter drygt två dygn fick det fruktansvärda gisslandramat ett slut, även det fruktansvärt.
Drygt fem år senare, i januari 2008, spelas pjäsen Nordost, skriven av tyska Torsten Buchsteiner, som ett samarbete mellan Åbo Svenska Teater, Svenska Teatern och teatergruppen Irti. Pjäsen behandlar gisslandramat ur tre kvinnors perspektiv. Olga, Zura och Tamara är tre kvinnor med vitt skilda bakgrunder men ändå med mycket, visar det sig, gemensamt.
Veronika Mattsson, Nina Kaipanen och Nina Hukkinen spelar de respektive kvinnorna. Med blott tre pinnstolar som rekvisita, mot en monoton scenbakgrund, teaterns brandridå, berättar de hur det kommer sig att just de befinner sig i salongen på Dubrovkateatern denna ödesdigra kväll.
Olga, spelad av Mattsson, gör teaterbesöket tillsammans med sin man och deras dotter. De har under en längre tid sparat ihop till biljetterna och ser detta, att gå på teater, som mer eller mindre lyx.
Kaipanen spelar den svarta änkan, självmordsbombaren, Zura som genomgått hård träning för terroristdåd som detta. Tillsammans med några kumpaner har hon sett musikalen Nordost fem gånger för att försäkra sig om hur de skall går till väga. Hennes mål är att hämnas. Hon skall hämnas de som dödade hennes man Aslan i Tjetjenien.
Tamara, spelad av Hukkinen, är läkaren som egentligen skulle se pjäsen med sin mor och dotter men som hoppade in för en sjuk läkarkollega och kom till teatern tillhörande ett av de första läkarteamen på plats.
Efter en aningen trevande inledning där replikerna inte alltid känns riktigt ärliga, infinner sig en mäktig närvaro när publiken vet att terroristerna snart kommer att slå till. De tre kvinnorna anger händelserna med klockslag. Vi kommer liksom närmare och närmare. Till slut sker det, förstås utan maskerade människor och gevär, och det känns verkligt. Bland publiken hörs enstaka skratt när Olga redogör för misstaget hon gjorde, att hon trodde att kapningen var en del av musikalpjäsen. Ett på sätt och vis lättande skratt mitt i allt det hemska. Och visst sitter man på helspänn. När allt kommer omkring befinner vi oss i en teatersalong, inte olikt de knappt niohundra människorna den där oktoberkvällen 2002.
Att höra de tre kvinnornas historier parallellt ger intressanta perspektiv och sympatin för de olika kvinnorna finns onekligen där. Berättelserna vävs smärtsamt och trovärdigt in i varandra. Alla är de sist och slutligen offer den här kvällen och de följande dagarna, i sammanhang som de här finns inga vinnare.
Genom de olika kvinnorna blir mycket sagt, de för oss in genom gisslandramat och ut igen på andra sidan, rått och kallt. Kritik riktas mot de ansvariga ryska myndigheterna, varför dog så många i onödan i väntan på medicinsk hjälp ute i snöslasket. Pjäsen är drabbande, tänkvärd och upplysande.
Nordost av Torsten Buchsteiner. Regi och dramaturgi: Marina Meinander. I rollerna: Veronika Mattsson, Nina Kaipanen, Nina Hukkinen. Premiär 18.1.2008 på Åbo svenska teater. Helsingforspremiär 29.1.2008.
Heidi von Wright
