I veckan presenterade Världsekonomiskt forum WEF sin stora rapport om dialogen mellan väst och islam, ett ambitiöst företag som dessvärre inte kom med särskilt muntra bud. Enligt undersökningen som synade tusen personer från 21 länder i frågor som gäller bl.a. politik, media, utbildning, religion och ekonomi, tycker de flesta i väst och i de muslimska länderna att klyftan mellan dem blivit större. Detta gäller speciellt palestinierna, amerikanerna och israelerna.

Trots att de flesta ansåg att våldsamma konflikter kunde undvikas, var man på båda sidor rörande överens om att de andra bar skulden till de försämrade relationerna.

Européerna var dessutom mest negativt inställda till kontakter med den muslimska världen, som uppfattades som ett hot mot den egna kulturella identiteten. Men den känslan delades, lite överraskande nog, varken av amerikanerna eller av israelerna. De sistnämnda litade dessutom oftare än både amerikanerna och européerna på att den muslimska världen var hängiven och engagerad i att förbättra kontakten.

Majoriteten av alla tillfrågade tyckte i alla fall att en förbättrad kontakt mellan väst och islam var viktig för dem personligen.

Författarna klandrade vidare de otaliga dialogprojekt som vuxit upp under de senaste åren som svamp efter regn för att egentligen handla om monologer. Norges utrikesminister Jan Petersen undrade t.ex. i sitt pragmatiska inlägg över hur liten effekt dessa har på den politiska agendan. Han ondgjorde sig över att så få högt uppsatta politiker medverkade i dessa, samtidigt som han kritiserade projekten för att innehålla alltför mycket flum och högtflygande idéer istället för konkreta förslag om de mänskliga rättigheterna, eller andra riktiga politiska frågor. Nu tyckte han att fokus alltför mycket sätts på religion.

En viktig slutsats i undersökningen är betydelsen av integrations- och medborgarskaps-frågan. Näst internationell politik, betraktas den nämligen som det problem som mest påverkar dialogen mellan islam och väst. Eftersom den muslimska minoriteten i Europa väntas uppgå till 10–15 procent av befolkningen om bara ett femtontal år, är detta något som speciellt europeiska politiker har skäl att lägga märke till.