Det är något märkligt som hänt under de
senaste decennierna. Det sunda förnuftet har trängts in i en så liten vrå av vardagsverkligheten att man nästan aldrig mera stöter på det. Ändå har det under århundraden fungerat som den folkliga kunskapens och visdomens främsta kännetecken. Idag har ett pseudovetenskapligt språkbruk utan någon som helst förankring i den verklighet som de flesta av oss trots allt lever i lyckats göra hela begreppet ”sunt förnuft” mer eller mindre suspekt.

Från min egen barndom kommer jag ihåg att de första som ifrågasatte det sunda förnuftet för oss oskyldiga barn och ungdomar var kyrkoherdarna och prelaterna. Och man kan ju förstå dem. Jungfrufödelsen och uppståendet från de döda går inte så lätt att passa ihop med det vanliga folkliga förnuftet. Vi borde därför, enligt prelaterna, hellre tro än förstå.
Det sunda förnuftets farligaste motståndare har ändå inte varit kyrkan. Det har i stället varit kyrkans främsta kritiker: den moderna vetenskapen. Enligt den bör vi alltid handla rationellt, det vill säga förnuftigt. Det låter sig förstås sägas. Problemet är bara det att förnuftet enligt vetenskapen inte får begränsa sig till att vara ”sunt”; det måste också vara vetenskapligt. I princip kan man alltså tänka sig att enbart filosofiemagistrar (helst filosofiedoktorer), ingenjörer och medicine licentiater borde ges rätt att uttala sig i frågor som har med förnuftiga åsikter och beslut att göra. – Men det låter ju helt befängt. Och naturligtvis är det lika befängt som det låter.

Det ser med andra ord ut som om både trons och den stränga vetenskapens försvarare skulle tycka särskilt illa om det sunda förnuftet. Varför, är vi tvungna att fråga. Är det helt enkelt så att det sunda förnuftet utgör ett hot mot vissa etablerade maktpositioner och maktstrukturer?
Det är klart att kyrkan skulle få betydande rekryteringssvårigheter, om det sunda förnuftet skulle få en större slagkraft än hitintills bland befolkningen i stort. Med detta vill jag ingalunda säga att jag hellre ville leva i ett samhälle där alla vore sunt förnuftiga. Det skulle antagligen vara ett tämligen fantasilöst och trist samhälle!
Att vetenskapen ser det sunda förnuftet som en fiende är nästan självklart. Båda tävlar ju om vad som ska anses förnuftigt. Ofta hamnar de i uppenbara konflikter. Hur ska de konflikterna lösas? Vetenskapen påstår att den har de starkaste korten på sin hand, eftersom den använder sig av vetenskapliga metoder och väl underbyggda teorier. Det sunda förnuftet hävdar å sin sida att det bygger på konkreta vardagliga erfarenheter och på värderingar som är allmänt omfattade av de flesta samhällsmedlemmarna.
I den konflikten ställer jag mig själv idag på det sunda förnuftets sida. Jag gör det därför att det som vi brukar kalla vetenskaplig kunskap i allt större utsträckning fjärmat sig från den vardagliga och konkreta kunskap vi alla – hör och häpna – fortsättningsvis bär på och som hör ihop med hur vi upplever både oss själva och vår omgivning.
Jag tar ett exempel. Den nyliberala ekonomiska teorin (vetenskapen) säger att företagens syfte är att skapa vinst för ägarna. Det betyder att de företag som inte skapar vinst antingen bör läggas ner eller flytta till mer vinstinbringande trakter. Det säger den ekonomiska ”teorin”. Och den vetenskapliga ”teorin” efterlevs slaviskt i till exempel vårt land.
Vad säger det sunda förnuftet? Det säger att företagen finns till för att producera varor och tjänster på ett sätt som på ett rimligt sätt tryggar deras fortbestånd. Det säger också att företagen är sociala aktörer med ett inbyggt ansvar både för sina arbetstagare och för det samhälle i vilket de verkar. Ännu under 1800-talet var det till exempel en självklarhet att företagen också skulle betraktas som offentligt-rättsliga samfund med socialt ansvar och inte enbart som civilrättsliga företag med bara ansvar för sina ägare.
Här fungerar alltså ”teorin” som ett ”vetenskapligt” argument för att samhälleliga, sociala och mänskliga hänsyn inte behöver beaktas i det vi brukar kalla ekonomin. Det sunda förnuftet – baserat på lösa och icke-empiriskt verifierade, teoretiskt icke-utarbetade teorier – hävdar motsatsen.
I praktiken har det sunda förnuftet ofta varit ett uttryck för gemene mans protest gentemot dem som makten haver. Idag, då det sunda förnuftets röst tystnat, eller rättare sagt tystats, hoppas åtminstone jag på att vi så småningom kan se fram mot en renässans av den folkliga konkreta, vardagsnära kunskapen och visdomen. Det är bara den som gör det möjligt för oss att genomskåda pseudovetenskapen och på dess grund byggda teoretiska kulisser.

Idag måste vi till exempel fråga oss i vilken utsträckning vår regering använt sig av sitt eventuella sunda förnuft vid behandlingen av nedläggningen av Stora Enso. Sin totala passivitet har statsmakten hittills motiverat med att den bara är minoritetsägare i bolaget, att den inte är representerad i bolagets styrelse och med fjolårets principbeslut att inte i fall som detta blanda sig i bolagets ägarpolitik; staten är kantänka i denhär typen av fall enbart med för den ekonomiska vinningens skull.
Så kan man förstås argumentera, men bara om man vill undvika sitt politiska ansvar. Man kan gömma sig bakom formella juridiska argument. Det är en metod som använts flitigt och framgångsrikt under mer än hundra år i vårt av legalism och formalism präglade land. Den har nästan blivit en nationell tradition.
Det tragiska – eller är det komiskt? – är att varje finländsk medborgare inser att på dethär sättet kan regeringen inte fly sitt ansvar. Det varje finländare ser inser inte vår regering. Men det är ju förstås en regering som leds av en byråkrat och inte av en politiker.
Den intressanta frågan här är naturligtvis om regeringen verkligen tror att den på sikt kan undvika sitt politiska ansvar genom att falla tillbaka på skenheliga och lättgenomskådade argument. Hur naivt tänker sig regeringen att det finländska folket egentligen är?
Det finns en gräns för hur långt avpolitiseringen av politiken kan gå. Själv har jag i många sammanhang poängterat att det politiska beslutfattandet gäller alla sådana beslut som har konsekvenser för samhället och medborgarna i stort. ”Det politiska” kan faktiskt inte fångas in i en begreppsvärld som ensidigt formulerats av jurister och byråkrater. Politiken har att göra med de frågor som är livsviktiga för både individernas och samhällets välfärd och trygghet, det vill säga med frågor som sträcker sig längre än försvaret av partikulära gruppintressen.
Om det sunda förnuftet trots allt skulle få fotfäste i regeringen, kommer Stora Enso i en eller annan form att räddas. Men just nu förefaller det som om bara en större politisk mobilisering skulle få vår sömniga regering att vakna upp till ett sunt förnuft.