Efter den upplivande fonddebatten som Trygve Söderlings 10 tankar om Framtidsinstitutet (Hbl 30.12.07) gav upphov till är det dags att styra in kritiken på de strukturer som påverkar det finlandssvenska kulturlivet. Observera att mitt inlägg är skrivet med stor kärlek till teatern och verklig uppskattning av alla som arbetar med den. För den som vill kommentera, kritisera eller fråga finns jag tillgänglig för debatt på Ny Tids bloggsida (tidningennytid.blogspot.com) och i de här spalterna.
Det jag nu ska granska är läget inom teatern på svenska i Finland – den som också brukar kallas den finlandssvenska teatern. Nej, jag skämtar inte: Jag menar att det finns en viktig skillnad. ”På svenska” handlar om språket medan ”finlandssvensk” alltmer har kommit att betyda en alltöverskuggande ideologi. Och det är ett problem, hävdar jag, ett problem för konsten, men ett problem som de flesta som är verksamma inom teatern i Svenskfinland tycks vilja förbigå.
Här börjar redan de farliga gränsöverträdelserna, men låt oss fortsätta, för ärendet är angeläget: Vad består den här finlandssvenska ideologin av och varför är den så skadlig för teatern?
Jag talar nu alltså om hurdan man måste vara inom den finlandssvenska kulturbranschen för att få godkännande, publik och resurser – enligt mina iakttagelser. För det första är det absolut förbjudet att på det här sättet som jag gör nu förhålla sig kritisk till finlandssvenskheten som ideologi – även om alla inom konst och kultur- och samhällsvetenskap lever under dess starkt begränsande lagar. För det andra finns det viktiga ämnen och perspektiv som är förbjudna eller måste behandlas ytterst ytligt eller som om problemen gällde andra grupper i stället för finlandssvenskarna: Sådant som utanförskap, brottslighet, socialt och ekonomiskt misslyckande, förtrycket i salongerna. Visst finns det föreställningar som försöker ta upp sådana teman, men till följd av finlandssvenskhetens ideologiska lagar förblir allt ändå vid det gamla. Det behövs mer – mer av det som förändrar, mer av teater som på riktigt spränger gränserna så att det känns hos varenda en av åskådarna, och med långvarig effekt.
Det som gör att så lite av den teater som vill vara ifrågasättande får något stöd eller gehör beror, hävdar jag, på att alla kulturellt aktiva finlandssvenskar har lärt sig att följande attityder är nödvändiga för fortsatt överlevnad i Svenskfinland: Feghet, okritiskhet, inställsamhet, finhet, intolerant trångsynthet, auktoritets- och framgångsbeundran samt en betonat nationalistisk hållning till finlandssvenskheten som ideologi. Sålunda blundar man för alla kritiska tongångar, tiger ihjäl dem, hånar den som försöker skapa en mer livfull och mindre stendöd debatt. Resultatet är: Bristande demokrati, bristande kvalitet och ambition, och allt detta märks särskilt i konsten.
Men varför skulle nu någon bry sig om det här, när den finlandssvenska kulturen ändå är så tryggt fondfinansierad dvs. om alla bara håller sig till den rätta ideologin? Jo, därför att det är en fångenskap som skapar ett totalitärt samhälle bestående av kyliga betongmänniskor. Många lider av begränsningarna, men ingen låtsas om det, eftersom sådan kritik är förbjuden. En av konstens viktigaste uppgifter är att visa vägen för helasamhället, men de påtvingade attityderna gör att sådana kvalitetsaspekter måste överges. Vi måste fördumma oss, varje dag, varje skälvande sekund – om vi ska leva inom den finlandssvenska ideologins ramar. Här går därför nästan allt av konstens innehåll förlorat till förmån för konsten som socialt fält: Det viktiga blir hierarkierna, kretsarna och de ideologiska reglerna. När konstens innehåll upphör att betyda något dör konsten och blir show: Underhållning till döds. Och jag är nu bara sån att jag vill ha konst som utvecklar och förändrar, både mig personligen och samhället som helhet.