Libanon är ett land som inte slutar att fascinera. Med sina sjutton olika religiösa grupperingar som alla drar åt var sitt håll, med sitt olyckliga läge mitt i den längst pågående konflikten i världen, är det ett land där den politiska balansgången är en halsbrytande, och inte sällan tragisk, lindans. Landet har så många gånger tidigare hamnat i avgrunden att man tar till oerhörda åtgärder för att det inte ska falla ner igen.
Alltid lyckas man inte, som det ödesdigra Julikriget 2006 och den pågående maktkampen mellan regeringen och oppositionen bevisar.
På många sätt existerar Libanon i ett permanent undantagstillstånd, något som troligtvis kommer att fortgå så länge som grannarna Syrien och Israel inte skipat fred, och så länge som den palestinska frågan inte fått en lösning.
Med tanke på situationens allvar är nivån på press- och yttrandefriheten trots allt beundransvärd. Libanon hör faktiskt till de liberalaste i arabvärlden vad journalistiken anbelangar, med många dagstidningar och en mer eller mindre fungerande kritisk granskning av politiken.
Men också här förekommer övertramp och arbiträr kontroll.
I det mångkonfessionella Libanon finns det ingen heligare ko än religion. Da Vinci-kodenär t.ex. förbjuden av ”hänsyn” till landets stora kristna population. Under påskveckan var det den iransk-franska filmen Persepolis som det tvistades om.
Den interna säkerhetstjänsten, SG, hade nekat filmen visningstillstånd. Enligt SG:s chefWafik Jezzini för att inte förhållandet till den iranska regimen, som filmen kritiserar, skulle ”lida”.
Vad Jezzini tydligen hade missat var att Persepolis redan visades i Iran, och att Hizbollah, Irans påstådda lokala undersåtar, själva hade fördömt förbudet som oacceptabel kontroll av konstverk.
Ett flertal ministrar sällade sig till de kritiska rösterna och Jezzini fick till slut ta skeden i vacker hand och förbudet lyftes.
Visst ligger relationen till Iran på lite lösare grund nu när regeringen är pro-amerikansk, men vissa kossor är heligare än andra. När februarinumret av franska L’Express nådde kioskerna hade fem sidor rivits bort. Det handlade om ett reportage om fransmän som hade gett skydd åt sina judiska landsmän under andra världskriget. Vad detta hade med Libanon att göra vete bara gudarna.
Patsy Nakell
