Eva Borgströms Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur är intressant läsning för alla som intresserar sig för vad kärlek är, hur den mäts och definieras. Hon undersöker bl.a. bildspråk, motiv och tendenser hos sex författare från mitten av 1800- till början av 1900-talet. I början hade kvinnorna varken makt eller myndighet men kunde i den romantiska vänskapens namn odla passionerade och många gånger livslånga relationer till andra kvinnor. Det moderna genombrottet medförde mer explicita tongångar men också en allt starkare motreaktion.Först ut i boken är kvinnorörelsens portalfigur Fredrika Bremer. Hennes enda erfarenhet på det amorösa planet har ansetts vara mångårige friaren Per Böklin, som hon efter ett evinnerligt hopande och roende gav korgen för att flytta till Norge som sällskapsdam åt grevinnan Stina Sommerhielm. Hos sin ”herr-grefvinna” kom Bremer att stanna fram till dennes död och då skrev hon bl.a. att ”kunde alla äktenskap likna denna vänskap – då vore det godt.”
Redan i breven till Böklin gör sig Bremer möda att reda ut hur vänskap och kärlek förhåller sig till varandra. Hennes känsla för Böklin är vänskap, men inte en tillräckligt stark sådan, eftersom hon tidigare upplevt vänskap av en annan, och mer passionerad art, för societetsskönheten Hedda Wrangel. ”Vi sade en gång [-] att vänskap och kärlek icke voro så åtskiljda.[-] Min vänskap för H…a var nära kärlek. Jag hade med glädje lidit hvad som helst, med njutning dödt för henne”.
Också i Bremers skönlitterära texter finns relationer mellan kvinnor som till sin struktur är påfallande lika den heterosexuella kärleksformeln. Den äldre, dådkraftiga kvinnan erbjuder den yngre, hjälplösa sitt beskydd i ofta starkt känslosamma scener: ”Är du tokig? [–] Tror du att jag kan förskjuta dig, Clara? Hör barn! dessa armar som nu hålla dig, har du skött, har din vård gifvit styrka. Nå väl! de ha slutit sig omkring dig för hela lifvet. Tro ej att jag släpper dig mer, du må göra huru galet som helst.”
Fredrika Bremers kvinnorelationer befinner sig innanför den romantiska vänskapens skyddande murar medan koordinaterna ”normalt” och ”onormalt” redan spökar hos Mathilda Roos och danskan Vilhelmine Zahle. Det är sent 1800-tal och de erotiska undertonerna är uppenbara. Hos Roos återfinns samkönat begär snarast som förbiglidande motiv i texten, medan Vilhelmine Zahle har skrivit vad som kallas nordens första lesbiska roman. Det är en tragisk historia om en ung kvinna, Martha, som trots att hon är ”sinnessvagt förälskad” i väninnan Edith får ta skeden i vacker hand. Något socialt utrymme finns inte för den här sortens känslor. När Edith gifter sig hittas Martha medvetslös med en rakkniv bredvid sig, men ingen begriper vad som felas henne. Efter en längre konvalescens är hon tillbaka, men inte längre som den livfulla, spontana flicka hon en gång var. ”Friskt” och ”sjukt”, ”naturligt” och ”onaturligt” har bytt plats.
Platsbyten är aktuella också hos Almqvist, där Borgström lyfter fram hur texten arbetar med dubbleringar, parbyten och variationer för att experimentera med förhållandet mellan kön och sexualitet. Androgynen Tintomara är ett både-och eller ett varken-eller, som både män och kvinnor förälskar sig i. Till skillnad från August Strindberg eller Ellen Key ser Almqvist ingen anledning att gardera sig; han leker sorglöst med begärsflöden i olika riktningar. I och med den nya tiden försvinner sorglösheten. Den moderna kvinnligheten, manligheten, hetero- och homosexualiteten håller på att utmejslas och det heteronormativa tänkandet lägger sig som en harnesk över känslorna.
- Borgström, Eva: Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur, Kabusa böcker 2008.
Jenny Kajanus
