Om fyra månader lite drygt blir jag pensionär.
Jag har absolut ingenting emot själva faktum, tvärtom, jag ser ivrigt fram emot det, men jag känner ändå tveksamhet inför ordet. Jag undrar hur det ska kännas första gången jag säger: ”Jag är pensionär.” Jag är inte heller säker på att jag är mogen att gå med i nån pensionärsförening och sjunga allsång.
Även om jag har förstått att det numera kan vara ”We shall overcome” som man får sjunga. Jag tror inte jag kommer att börja med släktforskning eller vattenjumppa. Jag betvivlar att jag kommer att gå kurser i vävning eller bokbinderi även om jag mer än väl förstår impulsen att vilja göra något med sina händer. Däremot är jag fascinerad av alla historier jag hör om människor som efter pensioneringen hittat en ny livsuppgift av mer udda art. Jag träffade en gång en dam som varje morgon i flera timmar vandrade längs Helsingfors stränder med en liten plåtsax för att kunna klippa upp ståltråd som pojkar bundit ihop änders fötter med.
Jag känner en annan dam som regelbundet går till biblioteket och lånar ut böcker som stått olånade på hyllorna så länge att de riskerar avskrivning och makulering. Ibland läser hon dem faktiskt, säger hon, men inte alltid, för att ge dem ett litet längre liv räcker det ju med att hon bär dem något varv runt kvarteret och sen lämnar tillbaks dem.
Jag hörde om en man som ägnade sina dagar åt att vandra mellan Helsingfors’ buss- och spårvagnshållplatser med klockan i högsta hugg och kontrollera om bussarna och spårvagnarna höll tidtabellen. Man kan undra vad han kan ha ägnat sitt yrkesverksamma liv åt: på sina vandringar lär han alltid ha varit klädd i prydlig kostym.
Min bror berättade om en man som på en offentlig toalett artigt höll upp dörren till ett av båsen – en sån där dörr som det annars behövdes en euroslant för att öppna. ”Jag står här ett par timmar varje dag,” förklarade han, ”Jag tycker det är en mänsklig rättighet att få nyttja toaletter utan att betala.”
Min bror försäkrade att han faktiskt använde ordet ”nyttja”.
Själv har jag ett minne från en lördagsförmiddag i en välfylld kvartersbutik där stressade kunder – bland dem jag – som hökar bevakade sin tur i kön. Jag hade väntat ganska länge och så småningom var det bara en kund före mig, en äldre herre. ”Er tur,” sa han. ”Nej, det är er tur,” protesterade jag. ”Nej,” sa han, ”jag överlåter min tur åt er. Jag har stått här länge, jag har ju god tid, och med jämna mellanrum kan jag överlåta min tur åt nån annan. Folk blir så glada när de får ens tur.”
Jo, möjligheterna är utan tvivel många men jag befarar att jag som pensionär helt fantasilöst kommer att fortsätta med att läsa och skriva.
Merete Mazzarella
