I JONS befann jag mig i Göteborg. På bokmässan. Det gör man ofta vid denna tid på året. Nå ja, man är förstås mest kvinnor, som i andra kulturbärande sammanhang.
Kanske män inte har pengar. Det gällde åtminstone en kurd, som lagar Göteborgs enligt ryktet bästa pizzor. Han gick till bokmässan, i akt och mening att ställa en fråga till den svenska ex-diplomaten Ingmar Karlsson, som odiplomatiskt skrivit att idén om Kurdistan borde avskrivas, det fanns inget Kurdistan, punkt slut. Denna kurd ville ställa frågan vem som då skulle svara på Karlsson. Men först betalade han 185 kronor för inträdet, sedan 220 kronor för Karlssons bok och så ville mässan ha 500 kronor för inträde till seminariet. Då gick han hem.
Men faktiskt var vi en försvarlig skara, mest kvinnor (om jag skall tjata) som satt och väntade på att få höra om “Kärlek till Norden”. Förste älskare var Erkki Tuomioja, som började med att så där objektivt rada upp kärleksobjektets fördelar. Han talade om den nordiska modellen, om hur de nordiska länderna vanligtvis kommer högst upp i internationella statistiska skönhetstävlingar, inte bara för vår ekonomi utan också för vårt sociala ansvar. Fast personligen tyckte han Norden var ännu mer. Så skall presidenten i Nordiska Rådet tala. Och visst hade han ju rätt.
På god andra plats kom Anne Holt, tidigare norsk justitieminister och deckarförfattare. Man brukar utgå från att identiteten är starkast i den inre cirkeln, familjen och vännerna, sade hon, men menade att den regionala identiteten kunde vara nog så stark. Hon anförde att norrmännen vill ha jaktplan från Sverige, det känns tryggast så. Här höjdes mina ögonbryn, jag tycker jaktplan är så långt från trygghet man kan komma.
De svenska brukar dessutom oplanerat dimpa ner, ibland på folk. Och sen tänkte jag på hur Finland under försvarsminister Elisabeth Rehn inte ville ha svenska jaktplan, bland annat för att svenskarna var stöddiga. Kanske var det ett gryende tecken på att den nordiska tanken inte var stark i Finland?
Jonas Hassen Khemiri, mot eller med sin egen vilja Sveriges riksinvandrare, hade ingen kärlek till övers för Norden. Han visste inte vad det var. Han hade frågat runt litet och folk hade yrat om naturen. Om ingenting annat, frågade samtalsledaren Marie Peterson. “Ultima Thule”, hade nån kompis föreslagit, vägs ände så långt norrut man kan komma. Jag har inga automatiska förhållningssätt till begreppet Norden, förtydligade han sig. Det låter som en fyrtiotals- eller femtiotalsidé. Jag försöker skriva mig ur alla förenklingar och all nationalism. Marie Peterson hade också frågat runt och mönstret var klart: De som var femtio och över tyckte Norden var något självklart positivt, de som var under frågade: Hur då nordiskt?
I Norden känner vi oss som i en trygg oas, yppade Tuomioja som berättade att han reste mycket men kände sig trygg bara när han kom tillbaks till Norden. Khemiri erkände att han inte kände någonting alls av detta “vi”, och var är den trygga oasen med Kauhajoki, Olof Palme, Anna Lindh, lasermannen i Stockholm? Han hade lekt med begynnelsebokstäverna för de nordiska länderna och fått fram frågan: F-I-N-S D? Finns det?
En annan vinkling hade den danska folketingsledamoten och barnboksförfattaren Manu Sareen. Han betvivlade inte det fina i begreppet Norden som en modell för jämlikhet och fred. Men han ifrågasatte, ur sin egen erfarenhet från arbetet med invandrarbarn, att begreppet var hela folkets begrepp. Det är inte inklusivt nog. “Om vi sträckte ut handen så fanns det många fler, som älskade Norden.” När någon annan i panelen talade om den danska främlingsfientligheten bekände han att det fick honom att vilja försvara och beskydda Danmark, “fast det ju är just det jag hela tiden arbetar mot hemma i Danmark.”
Denne Manu verkade ha mer nytt att säga än de andra, föreföll det mig. Jag bad efteråt att få tala litet mer med honom. Men han hade sina små barn någonstans i Göteborg som han måste skynda sig till (frun var i Berlin), så vårt samtal utspann sig under en vandring genom bokmässans folkhav till utgången av mässlokalerna. Först under denna ryckiga promenads gång förstod jag att Manu Sareen var dansk med indisk bakgrund. Vi var överens om att nordismen inte kan överleva om den inte också tar itu med det ideologiska förflutna i Norden som heter rasism och rasbiologi. Begreppet ‘Norden’ har genom historien inte bara handlat om “oss”, utan också om hur man definierar “dom”. Varför Holt och Tuomioja inte berörde det vet jag inte.
Om debattens rubrik hade varit: “Vem älskar Norden och alla människorna i Norden?” hade jag nog utnämnt Manu Sareen till förste älskare.
Mai Palmberg
