Hundratusen döda irakier – ett ganska högt pris för kränkt stolthet.Oliver Stones film W driver konsekvent tesen att George Bush Juniors stora mission var att visa George Bush Senior att han minsann är kapabel, kapablare än farsans förbannade älsklingsson Jeb, t.o.m. kapablare än farsan själv!

En av de starkare scenerna visar en pensionerad pappa Bush som tagit sig in i ovala rummet där han väntar på sonen som just genomlidit en presskonferens om Irakkriget.
Pappa är arg och besviken (som så många gånger tidigare): ”Ett sånt fiasko! Ett sånt satans fiasko!”

Där hade filmen gärna fått sluta, för pappa Bushs fortsättning är inte så stilig: ”Det tog 200 år att bygga upp namnet Bush och du gick och förstörde allt!”
Som om namnet Bush var det som räknades, det enda som förstördes.
Det är en drömsekvens, en mardröm. Och nog en önskedröm för det är knappast sannolikt att George W. nånsin i det verkliga livet vaknat upp med klappande hjärta för vad han ställt till med.

Den 20 januari är den åttaåriga mardrömmen över. Vad lämnar W i arv? Två och ett halvt krig (Irak, Afghanistan och Pakistan – där ett halvskaligt krig mot ”al-Quaida” pågått i åratal), en totalt misskött infrastruktur (det synligaste tecknet på det var översvämningen i New Orleans, ett annat broraset i Minneapolis), ett amerikanskt nollengagemang i Palestina/Israel-konflikten (vilket anses vara en av orsakerna till kriget i Gaza), ett fångläger som bryter mot internationell rätt, en finansiell kris som vi ännu bara sett början på (och vars offer kan bli också den tidning du som bäst läser) …

På åtta år har Bush raserat budgetöverskottet som han ärvde av Clinton, och nästan fördubblat USA:s utlandsskuld. Det är sant att politiken med skräplån inleddes under Clintons presidentperiod (och tanken var god, också fattiga ska få lån för att köpa en bostad), men då fick bankernas sub-primekvot inte överstiga 28 procent av totalantalet lån, under Bushs steg procentsatsen till över 50. (Inte av godhet, utan inkompetens.)
Under sitt avskedstal häromveckan log George Junior på sitt sedvanligt okontrollerade sätt och menade att han nog kunnat bli populär om han tagit till populism – populism hade t.ex. varit att underteckna Kyotoavtalet. ”Men jag kom på nåt bättre.” (stort leende)

I Stones film framstår Colin Powell som en ensam motkraft mot ideologi- och terroristbekämpningsraseriet. Jag minns en tv-intervju med Powell för länge sedan där han för en sekund lät garden falla och kommenterade hur mötena i Vita huset gick till:
”Well, the president barked out his orders as usual.”

Åtta år kan summeras med halva antalet ord: Ett sånt satans fiasko!