Visst har tidningar som NYT och Washington Post satt sina undersökande journalister att kartlägga faktorer som ledde till den stora kraschen på Wall Street, och under de senaste månaderna presenterat de resonemang och tankemönster som obevekligen ledde fram till det bittra slutet för flera anrika bankirfirmor. Det oförklarliga har blivit mer förklarligt. Men Michael Lewis och David Einhorn sätter kraschen in i ett större sammanhang och börjar sin artikel såhär:
”Amerikanerna går in i det nya året i en överraskande ny roll: som finansbranschens galningar. Vi har av omvärlden betraktats med misstro och misstänksamhet i andra frågor, men när det gällt pengar har också våra argaste kritiker varit benägna att tro att vi vetat vad vi gjort. De iakttog våra investeringsbankirer och följde deras exempel: redan länge har hälften av jordens högskoleutbildade förefallit att inte önska något högre av livet än ett arbete vid Wall Street.”
Skribenterna torde veta vad de talar om. David Einhorn har startat och lett hedge-fonden Greenlight Capital och offentligt kritiserat några finansföretag för tvivelaktig riskhantering och bokföringspraxis. Hans kritik av Lehman Brothers våren 2008 anses ha bidragit till att banken gick i konkurs i september 2008, vilket gjorde krisen på Wall Street akut.
Michael Lewis är journalist och författare, men han har ett förflutet i finansbranschen. Han hann innan han blev 25 få examina både i konsthistoria (vid Princeton) och ekonomi (vid London School of Economics) och fick jobb i finansvärlden, på investeringsbanken Salomon Brothers. Han var inte särskilt intresserad av uppdraget att sälja värdepapper, men nog av atmosfären i branschen – kanske det fanns något gemensamt med idrottsvärlden, som han senare skrivit ett par böcker om. Efter tre år slutade han och skrev om sin tid på Salomon Brothers den mycket omtalade boken Liar’s Poker (1989). Han har efteråt förklarat att han hoppats att studerande som läste boken skulle inse att branschen inte var så glamorös som det verkade och hellre välja en bana som verkligen intresserade dem. Men det fungerade inte så, utan han fick en mängd brev från ungdomar som ville ha ytterligare tips om bankbranschen. Själv sadlade han om, inte till konsthandeln, utan till journalistiken, som han förblivit trogen. Speciellt har han ägnat sig åt långa reportage, av den typ som publiceras i t.ex. The New Yorker, och böcker.
Liar’s Poker tänkte han sig som ett vittnesmål om en säregen tid i USA:s historia – det var väl ungefär den tiden då köerna ringlade sig runt halva kvarter på Alexandersgatan när folk ville teckna aktier i nyemissioner. Men det var ett annat fenomen, som kvävdes av vår ekonomiska kris under början av 90-talet. Boomen på Wall Street höll i sig i över 20 år, till Lewis’ stora förvåning, konstaterar han i en lång artikel i decembernumret av affärstidningen Condé Nast Portfolio.
Att slutet skulle komma hade Lewis hela tiden varit övertygad om:
”Under de tjugo år som gått har jag väntat på slutet för Wall Street. De chockerande höga bonusen, den anspråkslösa avkastningen för aktieägarna, de ständigt återkommande skandalerna, slutet på internetbubblan, krisen efter sammanbrottet för Long-Term Capital Management. Åter och åter diskrediterades de stora investeringsbankerna på Wall Street på någon punkt. Ändå fortsatte de att växa, liksom summorna de delade ut åt 26-åringar för uppgifter utan synbar samhällelig nytta. Den amerikanska ungdomens uppror mot penningkulturen inträffade aldrig. Varför bry sig om att störta föräldrarnas värld, när man kunde köpa den, stycka upp den i skivor och sälja delarna?”
Själv var Lewis mest indignerad över de enorma summor som delades ut åt ledande anställda, chefen för Salomon Brothers fick t.ex. 3,1 miljoner dollar i ersättning redan år 1986, liksom över att de högsta cheferna hade bara en vag uppfattning om vilka risker anställda tog i hopp om att göra de vinster som skulle ge dem bonus.
Men ingenting verkade hända, och Lewis slutade vänta på slutet. Tills en okänd finansanalytiker, Meredith Whitney 31.10.2007 gick ut med en varning om att bankjätten Citigroup låg så dåligt till att den skulle vara tvungen att minska sina dividender för att överleva. Det ledde till ett allmänt kursras för finansbolagen på börsen och fyra dagar senare avgick Citigroups högsta chef.
Detta blev en vändpunkt. Många började se på finansjättarna med nya ögon. ”Om bara skandaler hade kunnat förinta de stora investeringsbankerna på Wall Street så hade de försvunnit för länge sedan. Men denna kvinna sade inte att bankirerna på Wall Street var korrupta. Hon sade att de var enfaldiga. Dessa mänskor vars uppgift var att allokera kapital visste uppenbarligen inte ens hur de skulle sköta sitt eget”, skriver Lewis.
Kejsarens nya kläder får många att hurra, också i våra dagar, också i bankvärlden. ”Det är inte lätt att stå vid sidan om masshysterin – att tro att det mesta som står i finansnyheterna är felaktigt eller förvrängt, att tro att de viktigaste personerna inom finansvärlden är antingen lögnare eller vilseförda – utan att själv vara galen”, konstaterar Lewis. Men liksom på H.C. Andersens tid fanns det också några sådana avvikande personer.
Meredith Whitney hänvisar för sin del till Steve Eisman, den analytiker som skolat upp henne. Lewis söker upp honom och Eisman medger att han har en kritisk inställning till finansvärlden: ”Jag fick börja med subprime-delen. Jag fick uppleva det värsta först. Dessa män ljög vad de kunde. Det jag lärde mig av denna erfarenhet var att Wall Street inte brydde sig ett skvatt om vad de sålde.”
Eisman gick år 2004 över till hedge-fonden FrontPoint Partners, med uppdrag att investera i finanspapper. Det vanliga är ju att satsa på sådana papper där man tror att kursen kommer att stiga. När det gäller derivat, olika former av ”syntetiska” papper som egentligen konstruerats för att minska riskerna på finansmarknaden, fast de tvärtom ökat dem, kan man också satsa på att vissa papper kommer att sjunka genom att ta korta positioner, ”sell short”, genom att sälja för framtida överlåtande sådant man inte har, men räknar med att kunna köpa till ett lägre pris på marknaden när den tiden är inne. Eftersom Eisman ansåg att det mesta som ingick i investeringsbankernas tillgångar var skräp ägnade han sig i huvudsak åt att ta korta positioner. Det kan hända att FrontPoint nu är en av de få institutioner som blivit rikare genom kraschen på Wall Street.
Tillsammans med Eisman arbetade några likasinnade, bland dem Vincent Daniel, som tidigare jobbat för revisionsfirman Arthur Andersen där han bl.a. skulle revidera Salomon Brothers. ”Det var en chock. Ingen där kunde förklara för mig vad de gjorde.” Han gick över till finanssidan och fick där i uppdrag att analysera företag som utfärdade subprime-lån. ”Jag var den enda jag kände som hade hand om bolag som alla skulle gå under” sade Daniel till Lewis och tillade: ”Jag såg hur korven tillverkades i ekonomin och det var verkligen skrämmande”.
Eisman och hans män blev ökända för att de vid konferenser på Wall Street envist brukade be om förklaringar på sådant som de ansåg vara dunkelt. Ofta visade det sig att inte värdarna heller visste så noga.
Bostadslånen var tuvan som skulle komma att stjälpa det stora lasset. Man kunde ha trott att de stora och glamorösa investeringsbankerna skulle ha haft viktigare saker att ägna sig åt, men den ekonomiska utvecklingen i USA hade lett till att det fanns en mängd pengar på Wall Street och hos bankkunderna som sökte placeringsobjekt med tillräckligt hög avkastning. Och dem hittade man i bostadslån, också till personer som inte hade råd med sådana. Man utgick från att bostadspriserna skulle fortsätta att stiga och om låntagaren inte kunde klara av amorteringarna kunde långivaren ta hand om bostaden och auktionera ut den och få in sina pengar den vägen. För att minska riskerna och förenkla hanteringen började man samla in dessa inteckningar i större paket som sedan hanterades på Wall Street.
I slutet av 2004 började Eisman och hans män få en allt starkare känsla av att det inte stod rätt till på bostadsmarknaden i USA och att lån prackades på mänskor som inte hade någon chans att betala tillbaka dem. De lånen, som gick under beteckningen subprime, utgjorde en allt större del av den amerikanska kapitalmarknaden. Eisman började gräva i sammansättningen av de paket med bostadslån som erbjöds. I vissa delar av landet, t.ex. Kalifornien, förekom speciellt många dubiösa lån. ”Long Beach Financial, helägt av Washington Mutual, var ett gott exempel. Long Beach Financial skyfflade ut pengar genom sin dörr så snabbt som bolaget kunde, utan att ställa några frågor, i lån som var uppbyggda för att vara självförstörande. Bolaget specialiserade sig på att be bostadsägare med skrala kreditmöjligheter och ingen bevisad inkomst att inte ge någon handpenning eller betala några amorteringar och skjuta upp räntebetalningen så långt som möjligt. I Bakersfield i Kalifornien fick en mexikansk jordgubbsplockare med en årsinkomst på 14 000 dollar och inga kunskaper i engelska låna varje cent han behövde för att köpa ett hus för 720 000 dollar”, berättar Lewis.
Eisman kunde väl föreställa sig att vissa mänskor tog lån som de inte hade för avsikt att betala tillbaka. Men det tog lång tid innan han kunde föreställa sig varför den amerikanska kapitalismens toppskikt befrämjade detta. Att kreditvärderingsinstituten, Moody’s, Standard & Poor’s o.s.v, gav högsta betyg också åt lånepaket med det mest tvivelaktiga innehåll, kunde förklaras med att det var paketens försäljare, inte köpare, som betalade för ”värderingen”.
En av de förklaringar Eisman kom fram till var att Wall Street blandade in lite högvärdiga lån i en stor portion skräplån och lät kreditvärderingsinstituten utfärda AAA-klass för dem. På så sätt kunde de säljas också till pensionsfonder, försäkringsbolag och andra som enligt sina stadgar bara kunde investera i mycket säkra papper. Eisman såg detta som kriminellt, men fick ingen förståelse för sin indignation. Efter kraschen konstaterade han: ”Att Wall Street gått under till följd av allt detta är alldeles rätt. De lurade mänskor. De byggde ett slott för att klå mänskor på pengar. Inte en enda gång under alla dessa år har jag stött på en person i en stor firma vid Wall Street som skulle ha någon samvetskris.
Peter Lodenius
