Ingenting är konstant i världen. Leninmausoleet har fått sällskap av en isbana fylld av reklamer och glad musik på Röda torget. GUM är totalt tomt på kunder precis som alla andra snofsiga butiker. Konsumtionsfesten har kommit av sig för en stund i alla fall. Men Tretjakovgalleriet är finare än någonsin och helt i närheten (Bolskaja Ordinka 34) finns en liten underbar klosterkyrka tillägnad Marta och Maria och mera sexiga kvinnliga helgonbilder än de som pryder dess väggar har jag aldrig sett. (Sexiga på ett mera brinnande och prerafaelitiskt sätt än man oftast ser).
Efter två dagar i Moskva startar sedan äntligen tåget mot Beijing. En avskalad variant med ilskna kinesiska konduktörer som röker som skorstenar och lagar underbar mat åt sig själva i det lilla pentryt i ändan av vagnen. Däremellan skyfflar de kol i en kamin som värmer vagnen. När de är energiska är det 30 grader varmt och när de är trötta går temperaturen ner till elva grader, vilket nästan är skönare. Eurohumppa på mandarin till det förbi ilande ryska vinterlandskapet fulländar stämningen.
När tåget stannar på stationen kommer förhoppningsfulla försäljare som i minus 25-graders kyla försöker sälja Coca-Cola, varma kokta potatisar, chips och granna små lurviga nallar. Affärerna går inte så jättebra.
Udmurien är vackert med fina små träbyar. Enligt min kupékamrat har trakten också producerat både Tjajkovskij och Kalashnikovar. Ganska genomslagskraftiga produkter i så fall.
Omsk borde vara en bra plats för österbottningar och vitryggiga hackspettar. Aldrig har jag sett ett landskap så platt och så fullt av rutiga (ruttnande alltså!) björkar.
Men i Staraja Tatarskaja skulle jag nog inte vilja bo. Ett miserabelt mellanting mellan liten stad och stor by full av döende industri och förfallande hus.
Från tåget kan man också avläsa den lokala stämningen via graffiti längs järnvägen. I Omsk stod det ”Ryssland åt ryssarna”. Utanför Krasnojarsk ville man i stället ha ”klart levande vatten och klar luft.” Men vid infarten till Novosibirsk står det med två meter höga bokstäver: ”Olga min solstråle, jag älskar dig!”
Efter Irkutsk kommer bergen. Baikal breder ut sig och försvinner i diset mot horisonten och efter Ulan-Ude är man i Mongoliet där också de bofasta mongolerna nästan alla verkar ha en jurta på gården dit de flyttar till natten för att hålla sig varma. Och det finns faktiskt kameler och saiga-antiloper längs järnvägen och herdar som rider efter sina hjordar av lurviga små kuddor av vilka en del fått täcke över ryggen som vad för ena små chihuahuor, och mitt mellan allt det vackra, fabriker med gråsvart rök, ändlösa tåg med kolvagnar och andra tåg lastade med halvmetertjocka sibiriska trädstammar. De ska väl bli ätpinnar i det land där jag nu befinner mig.
Annika Luther
