Hur ska det uppfattas att en film som Che idag kan finansieras, om också bara delvis, med amerikanska medel? Redan det faktum att filmens dialog nästan uteslutande går på spanska, hade för inte särskilt länge sedan omöjliggjort ekvationen. Men språket är bara början.

Steven Soderberghs Guevarabiografi utgår visserligen inte från någon enkel uppdelning i gott och ont, men dramat är allt annat än fritt från sympatier. Che Guevara, i Benicio del Toros lika känsliga som maskulina tappning, är en tadelfri filmhjälte. I stränga men varma tal, punkterade av astmatiska hoststötar, ingjuter den argentinske läkaren villkorslöst upphöjd moral och orubblig målmedvetenhet i sitt lilla revolutionsförband. Lika lite som de medellösa får de välbärgade skändas eller bestjälas. Våldet är ett nödvändigt ont, men ingen må gripa till vapen utan upplysning och utbildning! Revolutionen är strävan efter frihet, och inget är lättare än att utnyttja en analfabet.

Att uppfatta var det luktar ruttet bjuder inte på några svårigheter, det heller. Fienden är det förljugna och vilseledande idealet framom alla andra: individualismen, tron att friheten är individens frihet att följa sitt begär. Denna svulst tar sig uttryck än i barnet som skriker efter en fjärde leksak, än i vapenbröderna som lämnar ledet för att plundra och våldta.

Också i filmens form återfinns en polarisering. Är det bara för att göra det lättare för åskådaren att hänga med som New York-sekvenserna – Guevaras gästspel på FN år 1964 – går i kallt svartvitt, medan Kuba är eld och vind, sol genom lövverk, blod och jord? Och så det språkliga planet: där den levande, spänstiga spanskan i kärleksfull skämtsamhet rör sig genom revolutionärernas kollektiv, ter sig journalisternas och politikernas amerikanska som längor av styvt stelnade fraser. Så besvarar Guevara Eugene McCarthys ”a pleasure” med att tacka för Grisbuktens gemenskapsskapande verkan.

Mindre klart är var filmens Castro ska placeras. Om del Toros Che är revolutionens hjärta och samvete är Demián Bichirs Fidel dess klart svalare hjärna. Mer eller mindre maktfullkomligt fattar han de strategiska besluten; när han lätt maniskt gestikulerande lägger ut sin retorik är han stundom rakt påfrestande.

Kanske är det här min inledande fråga kan hitta ett svar. Publiken identifierar sig med den rensjälade Guevara, och erbjuds möjligheten att ta avstånd såväl från den amerikanska regim som var, som från det Kuba som blev. Che rymmer inget ifrågasättande av revolutionens riktighet, men om filmens helt opatetiska pathos inte inspirerar till mobiliseringen av någon amerikansk förstadsgerilla, beror det på att Soderberghs Guevara är en hjälte ur det förgångna, en Jeanne d’Arc. I en förförisk, medryckande ström av ljud och bild väcks han till liv på vita duken, för att åter somna in när ljusen tänds i salongen.

Men åtminstone en, även hos oss angelägen politisk provokation bjuder filmen på. Visa mig den hälsofanatiker som lyckas sudda ut all lyriskt ringlande rök och alla njutningsfullt tuggade cigarrer ur den här filmen.