Skatteparadisen har hamnat i skottlinjen när politikerna försöker reda ut den finanskris som bankirerna förorsakat. Vid ett möte som ledare för Västeuropas ekonomiskt viktigaste länder höll i Berlin i söndags stod tre åtgärder i förgrunden: en reglering av hedge- eller riskfondernas verksamhet (något som Tyskland talat för redan innan krisen blev akut, men som Storbritannien tidigare motsatt sig), större resurser för Internationella valutafonden, IMF, att komma särskilt hårt krisdrabbade länder till undsättning och åtgärder för att försvåra skattesmitning. Här har Tyskland siktet inställt speciellt på Liechtenstein, som man krigat mot på skattefronten i flera år.
Nu inleds en undersökning där prins Max anklagas för medhjälp till skattesmitning.
Här hoppas EU på flankstöd från USA, som för ett liknande krig mot den schweiziska bankjätten UBS. Pilotfallet gäller den ryske immigranten Igor Olenicoff, som hade nära förbindelser till Boris Jeltsin, men med tiden skapat en stor förmögenhet på fastighetsaffärer framför allt i Kalifornien. Han betalade så lite skatt, att skatteverket IRS började undersöka hans affärer med förstoringsglas och, enligt en rapport i The Observer i juni, fick fram så mycket belastande material att det kunde ha sänt Olenoicoff till fängelse i tiotals år för skattefusk gällande väldiga belopp.

USA:s rättsväsen
har sina speciella sidor och skatteverket kunde erbjuda Olenicoff ett starkt nedsänkt straff om han avslöjade dem som hjälpt honom att smita från skatterna. ”Det tog Olenicoff, som ägde 11 000 bostäder och en stor samling högklassiga kontorslokaler mindre än 30 sekunder att besluta sig”, skrev tidningen.

Sedan tog de fortsatta undersökningarna ändå två år. I juni undertecknade Bradley Birkenfeld, som mellan 2001 och 2006 var en av UBS högsta chefer, ett erkännande av att han smugglat diamanter i tuber för tandpasta, förstört information om offshore-konton för klienters räkning och hjälpt Olenicoff att smita från skatter på 200 miljoner dollar för offshore-tillgångar värda 7,26 miljarder dollar.

Birkenfeld berättade att han uppmuntrats att värva klienter vid av UBS sponsorerade tennisturneringar och konstevenemang. UBS hjälpte rika amerikaner att gömma sina tillgångar på offshore-konton med hjälp av vilseledande och falska dokument som rutinmässigt tillverkades för ändamålet. Nu har banken tvingats på reträtt, eftersom det kunnat påvisas att banken själv tagit initiativet till dessa många fall av kränkningar av USA:s lagar.

Peter Lodenius


Kapitalismens akilleshäl är det omfattande skattefusk och annat fiffel som blivit en viktig del av den.

Kapitalismen skapar sin egen egen dödgrävare nämligen arbetarklassen, brukade det sägas, fast Europas arbetare redan i och med första världskriget gick in för att  begrava varandra. Men kapitalismen dras trots allt med en akilleshäl, menar amerikanen Raymond W. Baker i boken Capitalism’s Achilles Heel. Dirty Money and How to Renew the Free-Market System (2005). Kapitalismens akilleshäl är det stora penningfifflet, som försiggår bakom dess kulisser, de smutsiga miljonerna och miljarderna, som tvättas i skatteparadisen och i skydd av den heliga banksekretessen. Detta är i och för sig inte någon nyhet. Men under globaliseringens tidevarv har kvantitet övergått i kvalitet.

Skattesmitning är inte längre bara ett kärt ämne för populistiska röstfiskare à la Glistrup och Vennamo utan det har blivit a massive issue worldwide – en väldig angelägenhet överallt i världen – som det påpekas i reklamen för nyutkomna artikelantologin Tax Justice. Antologins redaktörer, den flamländska socialpolitikern Francine Mestrum och den finsk-brittiska nationalekonomen Matti Kohonen bygger vidare på och refererar till nämnde Bakers verk.

Kapitalismforskaren Baker, som är en f.d. kosmopolit­isk affärsman, besökte förresten Helsingfors nyligen och talade på Vetenskapernas Hus, på FinnWatch-nätverkets inbjudan. Samtidigt släppte FinnWatch rapporten Från de fattiga till de rika. Företagen som skattebetalare, utvecklingsländerna och ansvaret. Också denna rapport, som journalisten Eeva Simola har sammanställt, bygger vidare på Bakers forskning.

Kapitalströmmarna
mellan den globala Södern (särskilt länderna i Afrika) och industriländerna i norr har utretts av Baker. Vår omdebatterade u-hjälp bedöms kosta sammanlagt ca 50 miljarder dollar i året. Mindre känd är storleken på de kapital som årligen strömmar i motsatt riktning. I sin bok, som utkom 2005, uppskattade Baker den syd-nordliga kapitalströmmen till ca 500 miljarder dollar per år. Idag menar han att siffran bör höjas med det dubbla, d.v.s. till en hel biljon dollar per år. Korruptionen i u-länder, typ Nigeria och Indonesien, som så ofta påtalas står, enligt Baker, för mindre än en tiondedel av det kapital som läcker norrut från den globala Södern.

De nordliga bolagens hemtagning av kapital sker till största delen helt lagligt (!) genom förmedling av industriländernas banker och via skatteparadisen. Detta fenomen, som förr i tiden så fult beskrevs såsom imperialistisk utsugnig av tredje världen, ger fortfarande stoff till en mängd historier, t.ex. den om Chiquitas, Doles och del Montes bananer, som importeras till gamla England direkt från engelska kanalen, närmare bestämt från ön Jersey. “Inte precis det ursprungsland man skulle vänta sig för bananer”, noterar Matti Ylönen i sin färska översikt av … ja, av marknaden, skulle man väl kunna säga, när nu en gång penningmarknaden råkar vara den största marknaden (mätt med sin egen måttstock). Matti Ylönen hör till en generation av unga analytiker som framsprungit ur ATTAC, världens sociala forum och Tax Justice Network. Hans bok heter Skatteparadisen. 20 åtgärder för att avskaffa skuggekonomin.

Bananernas väg genom skatteparadisen avslöjades i brittiska The Guardian i november 2007. Den återkommer också i John Christensens artikel i boken Tax Justice. Christensen är en f.d. Jerseybo som övergått till att leda det världsomspännande Tax Justice Network (nätverket för skatterättvisa). Av det pund (=100 pence) varmed du, läsare, betalar din kära banan, går

°    13 pence till producentlandet varav 1,5 pence till att täcka arbetskostnader, 10,5 pence till övriga kostnader och 1 pence till vinst

°    8 pence till dotterbolaget på Caymanöarna i hyra för “användning av inköpsnätverket”

°    8 pence till Luxemburg för “företagets finansieringstjänster”

°    4 cent till Irland för “utnyttjandet av varumärket”

°    4 cent till ön Man för “försäkringstjänster”

°    6 cent till ön Jersey  för “förvaltning”

°    17 cent till ön Bermuda “för användning av distributionsnätverket”.

Exemplet väcker associationer till skolbänken, där vi blev undervisade om den lönsamma triangelhandeln med slavar, socker och rom mellan Afrika, Amerika och Västeuropa (ca 1500–1800). Man får hoppas att inte minst dagens lärare i historia och samhällskunskap måtte läsa dessa nya böcker och med deras hjälp förklara skatteparadisens roll i världshandeln för nutidens ungdom! Ett gemensamt tema har de här omnämnda böckerna och rapporten nämligen sambandet mellan skatter och demokrati.

Ylönen citerar och kommenterar en artikel från år 1918 av Joseph Schumpeter, som redan då hävdade, att skatterna skapar en ödesgemenskap mellan staten och dess medborgare. Ifall detta samband tillåts brista råkar demokratin i kris. Så har också skett under globaliseringens epok. Skatteparadisens skuggekonomi har lett till en internationell kapplöpning i skattesänkningar mellan staterna, vilket i sin tur har gjort att företagen och de rika har sprängt sina band till de enskilda staterna. Därmed har de statliga regeringarnas förmåga att styra samhällsutvecklingen och ekonomierna drastiskt försvagats. Ironiskt nog har detta skett i ett skede då klimatförändringens följder ökar behovet av statlig styrning, konstaterar Ylönen.

Offentliga världsfinanser (World Public Finance) blir föremål för en intressant ansats till ett övergripande resonemang i antologin Tax Justice. Francine Mestrum tacklar frågan utifrån begreppen jämlikhet och fördelning; inkomstfördelningen måste upp på den globala agendan, vilket inte enbart förutsätter att skatteparadisen stängs, utan också att globala skatter och en effektiv global monitorering av kapitalströmmarna tas i bruk, anser hon.

Matti Kohonen har för sin del konstruerat en figur, som visar på fyra huvudorsaker till kapitalförluster i utvecklingsländernas offentliga ekonomi. Kohonen uppskattar storleken på dessa “läckage” till (i dollar):

°    Avbetalning av skulderna, 540 miljarder

°    Bristande beskattning av företag och hushåll i det egna landet, 310 miljarder

°    Skatteförlust p.g.a. olagliga penningströmmar, 270 miljarder (här ingår fiffel med priser, skuggtransaktioner och överföring av vinster till skatteparadis)

°    Avsaknaden av global beskattning 230 miljarder;
(en betydande del av handeln sker numera transnationellt bortom nationalstaternas jurisdiktion).

Författarna till de här anmälda böckerna nöjer sig inte med att åskådliggöra stora och aktuella ekonomiska sammanhang utan de säger också vad som borde göras. Sålunda avrundar Ylönen sin skrift med en “verksamhetsplan” för finska staten och Finlands medborgare. Den preciseras i en förteckning av 20 konkreta åtgärdsförslag. Flera av åtgärdsförslagen finns också med i Tax Justice. Ta t.ex. kravet på transnationella företag att deklarara skatt i varje enskilt land.

Vad jag saknar i dessa förtjänstfulla skrifter är två ytterligare synvinklar: 1) analys av rustnings- och krigsekonomins samt vapenhandelns plats i staternas offentliga finanser; 2) analys av nutidens informationsteknologiska finansmaskineri typ bankernas klareringscentral Clearstream (se www.nytid.fi/arkiv/artikelnt-684-1697.html) och betalningssystemet SWIFT. Så länge dessa finansmonster får fortsätta att fungera bortom medborgarinsyn och statlig kontroll kommer man knappast att kunna kalla världens finanser offentliga.


Matti Kohonen & Francine Mestrum (red.): Tax Justice. Putting Global Inequality on the Agenda. Pluto Press, 2009.

Matti Ylönen: Veroparatiisit. 20 ratkaisua varjotalouteen. Into Kustannus, 2008.

Eeva Simola: Köyhiltä rikkaille. Yritysten veronmaksu, kehitysmaat ja vastuullisuus. FinnWatch, 2009.

Mikael Böök

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.