Hotel Lietuvas skybar uppvisar ett utsökt panorama över halvmiljonstaden Vilnius. Citykärnan delas av floderna Neris och Vilnia. Längre bort skymtar de grå förorterna, utspridda mellan grönområden. Allra närmast byggarbetsplatser, belägrade av jättekranar på väg att förstärka stadens vertikala profil.

– Vill du vara ansedd och uttrycka din makt ska du rita och bygga skyskrapor. Sådan är atmosfären här. Visst är det fräckt med ett skyhögt panoramafönster, men utsikten roar inte mer än någon vecka, därefter anmäler sig väsentligare problem. Exempelvis hur miljön runt omkring ska fungera i framtiden, säger Rolandas Palekas, chefsarkitekt på Paleko Arch Studija, ett ungt kontor som gärna tävlar och gör det med framgång. Exempelvis knep man förstaplatsen i uppgörelsen om Vilnius universitetsbibliotek. Ett senare projekt handlade om tillbyggnaden för Asplunds stadsbibliotek i Stockholm, där man med bidraget Cut föll på målsnöret.

Kontoret ligger centralt, helt nära floden Neris. Ironiskt nog mycket nära de förhatliga skyskraporna. I en stöddig betongbyggnad från sovjettiden huserar ett tiotal kolleger, däribland Monika Zemlickaite och Akvile Brazauskaite, unga arkitekter som var med och utvecklade Cut. När jag frågar vad de visste om den världsberömde svensken innan tävlingen svarar de:

– Ärligt talat ingenting. Varpå Palekas griper in:

– För mig är Asplund inte den stora stjärnarkitekten från Norden, där finns ju Alvar Aalto, som betytt betydligt mer för den moderna arkitekturen, men Asplund har det där oerhört subtila, kvaliteter som klarnar ju mer han studeras, säger Palekas och berättar om själva upprinnelsen till sin medverkan i tävlingen.

– När jag besökte Stockholm i mitten av 90-talet ville jag se Asplunds rotunda, som genast gjorde starkt intryck. Initialt genom de enkla formerna som gör anläggningen så vacker. Det är verkligen en färdig arkitektur, där inget finns att lägga till eller ta bort. På det viset påminner byggnaden om ett fulländat musikinstrument.
Kvaliteter ni drog nytta av i arbetet?

– Det påverkade oss i grunden, säger Palekas.

Ni var nära att ro hem hela tävlingen men föll på målsnöret…

– Förlusten till trots, vi har aldrig förekommit i så många tidningar och TV-kanaler som vi gjorde under perioden. Vi får fortfarande brev från Japan, Korea, Amerika … I inhemska medier har det hetat: ”Det är första gången ett litauiskt arkitektteam lyckats så bra”, ”Palekas har gjort Succé”.

Har det lett till nya jobb?

– Inte direkt, kanske kommer det (skratt). Om våra vanliga klienter ser ett förslag liknande Cut tänker de – oj, dyrt, exklusivt! Kanske är det typiskt för ett land som Litauen där allt ska gå så fort. Det är på något sätt för mycket futurism i det vi gör, förklarar Zemlickaite.

Rätvinklig poesi

Palekas vill gärna tala om litauisk arkitektur och dess betydelse och påpekar att han faktiskt arbetar i en spänningsfylld region vars historia ständigt gör sig påmind.
– Nyligen firade vi 20-årsjubiléet av Sajudis, Litauens folkrörelse för demokrati och självständighet, en organisation som gick i bräschen för den sociala och politiska process som slutligen ledde till Litauens självständighet gentemot Sovjetunionen. Palekas tog själv del i upproret som kulminerade i en rad händelser och aktioner under hösten 1990. Den avgörande drabbningen ägde rum kring Vilnius TV-torn den 13 januari 1991, då protesterande folkmassor konfronterades med ett hänsynslöst sovjetiskt pansar. En brutal händelse som förorsakade fjorton människors död.
I och med frigörelsen upplevde landet en byggrusch med stark inhemsk efterfrågan och lågavlönad byggarbetskraft som främsta drivmedel. En ny urban förvandling iscensattes, men inte på det sätt som många kanske hoppats.

– Jag avslutade min arkitektutbildning när Sajudis började ta form i slutet av 80-talet. Senare, i början av 90-talet, följde en speciell tid för oss arkitekter. Ny teknik och nya material strömmade in, liksom kapitalister villiga att köpa mark och uppföra hus, för att sedan så snabbt som möjligt sälja till högstbjudande, säger Palekas.
Litauen har liksom Lettland upplevt en vild kapitalism som i hög grad påverkat arkitekturen.

– Det skulle vara omöjligt att kvalitetsmärka allt som uppförts under de här åren, då det nästan uteslutande handlat om att producera kvadratmeter, säger Palekas.
Därefter har ett trendbrott skett.

– I takt med att yrkeskåren blivit alltmer berest och välutbildad har också en människovänligare och mera ifrågasättande arkitektur vuxit fram, säger Zemlickaite.
– Många av dagens aktörer försöker inte ens se möjligheterna. Fasaden blir det viktiga, inte det som händer innanför väggarna, det som egentligen är väsentligt. Att tro att stadens kvalitet växer med tjusiga skal är ett gigantiskt misstag, hävdar Palekas och påminner om att landets västorientering inte pågått i mer än sjutton år. Kanske dröjer det ett helt sekel innan den litauiska standarden når skandinavisk nivå, spår han.
Innan vi skiljs åt hoppar vi in i Palekas svarta BMW för att hinna med en snabbtitt på några av kontorets projekt. Första stopp är ett villaområde; en centralt belägen idyll som berikats med fyra massiva kuber med lika många våningsplan. Trä, stål, tegel och glas. Materialen spretar, liksom taken givits individuella former. Ett av husen har iklätts en fasad av svart sten och i mönster som förhåller sig till äldre litauisk byggtradition.

Nästa anhalt blir Litexpo, en utställningspaviljong på 9 000 kvadratmeter, vars ytor helt befriats från bärpelare. Övervakar byggnaden gör det omtalade TV-tornet, en 325 meter hög mast i armerad betong som idag tjänar som museum för revolutionshändelserna. Hundrasextiofem meter ovan marken tronar ett roterande kafé med namnet ”Vintergatan”.

Det sista vi hinner med är en centralt belägen skyskrapa. Byggnaden är utstuderat expressiv med en kraftigt uppstickande gavel som främsta signum. Palekas berättar att fläktpaketen placerats vertikalt längs den ena gavelväggen mellan de bägge trapphusen. En konstruktion som öppnade för byggnadens skulpturala avslut – en rätvinklig poesi värdig det flodnära kontorsområdet.