Dit for bostade kan man tro att budskapet på den här amerikanska bokpärmen är.  Men boken är från 2005 och det egentliga budskapet är att huset ska landa på den väntande familjens tomt om den handlar rätt och lånar tillräckligt. Det är Helsingin Sanomats USA-korrespondent Pekka Mykkänen som hittat David Lereahs bok om hur man kan bygga upp en förmögenhet på bostadsspekulationer och med skräckblandad förtjusning rapporterade om den i måndagens tidning:

”Ur ett efterklokt perspektiv är Lereahs opus från 2005 ett blodisande kusligt alster. Redan i företalet klargörs det att amerikanerna inte behöver tro på de domedagsprofeter som då och då dyker upp på tevekanalerna för att sprida påståenden om bubblan på bostadsmarknaden.”

Lereah var chefsekonom vid USA:s fastighetsmäklares förening, så han skrev uppenbarligen å ämbetets vägnar. Men han trodde tydligen på sin sak. Nu leder han ett konsultföretag i branschen och erbjuder enligt Mykkänen översikter över bostadsmarknaden för ett årspris på 495 dollar. Vem köper?

Nouriel Roubini
var en av de domedagsprofeter som varnade för bubblan på bostadsmarknaden redan för flera år sedan. Han har varit och är nog fortfarande en outsider bland USA:s nationalekonomer, vilket kanske delvis beror på hans bakgrund. Han är född i en iransk-judisk matthandlarfam­ilj i Istanbul och växte upp i Iran, Israel och Italien innan han flyttade till USA, där han varit lärare vid Yale och New York University. Mellan varven har han verkat vid Internationella valutafonden (IMF), USA:s centralbankssystem, Världsbanken och Israels centralbank.

Från år 1998 medverkade han i Bill Clintons administration, först i Vita husets ekonomiska råd, sedan i finansministeriet som rådgivare till Timothy Geithner, då biträdande minister för internationella frågor, nu finansminister i Barack Obamas administration.  Han återvände till IMF 2001 då fonden kämpade med en ekonomisk härdsmälta i Argentina. Med kollegan Brad Setser skrev han boken Bailouts or Bailins? om hur man räddar konkursfärdiga ekonomier.

Han säger att det var arbetet med finanskriser i Asien och Latinamerika som gav honom ögon att se den kommande katastrofen i USA:

– Jag har studerat marknader i utvecklingsländer i 20 år och såg samma tecken i USA som jag sett hos dem, jag såg att vi befann oss i en väldig kreditbubbla.

Stöd fick han också av kollegan vid Yale Robert Shiller, som var den första namnkunniga nationalekonomen som varnade, först för it-bubblan (år 2000) och sedan för bolånebubblan.

– Nouriel har en sällsynt kombination av ekonomivetenskapen och den verkliga världen och det har gett honom stora insikter. Han tittar på detaljerna och rullar upp ärmarna, säger Shiller om sin forna kollega.

Att bostadspriserna inte skulle kunna stiga i höjden i all evighet borde ha stått klart för de flesta andra än Lereah, och varken Shiller eller Roubini skryter med den insikten. Bolånebranschen lyckades dock så väl med att upprätthålla den illusionen att den senaste utvecklingen kommit som en chock för också de flesta finansproffs. (Möjligen finns det i USA en speciell optimism, en stark tilltro till en tillväxt utan gränser.)

Det som däremot skiljer Roubini från de flesta andra nationalekonomer är antagligen hans kännedom om de senaste årens nya finansinstrument. Den framgår t.ex. av hans artikel The Twelve Steps to Financial Disaster som publicerades för ett år sedan och som man hittar på nätet. Huvudsakligen utgör den en klar, detaljerad och ganska lättförståelig beskrivning av den process som vi nu befinner oss i ett avslutande skede av. Men den texten är praktiskt taget omöjlig att översätta, eftersom den använder termer som RMBS, CDO, CDS, SIV, ABCP, LBO, PIK o.s.v. som bara fackfolk förstår, inte nödvändigtvis alla nationalekonomer.

12 steg till finanskatastrof
enligt Roubini, i förenklad form:

1. Husprisen sjunker med 20–30 procent, vilket minskar hushållens förmögenhet med 4–6 miljarder dollar.

2. Förluster på hypotekslån som vida överskrider den summa på ca 300 miljarder dollar på subprime-lån som man då kalkylerade med – ca 60 procent av inteckningarna från åren 2005–2007 innehåller ”giftiga” element. Detta tvingar bankerna att minska sin utlåning.

3. Konjunkturnedgången leder till betalningssvårigheter också beträffande andra former av konsumentkrediter utan säkerheter: kreditkort, billån, studielån.

4. Nedgraderingen av kreditförsäkringsbolags kreditvärdering får negativa konsekvenser på finansmarknaden.

5. Den kommersiella fastighetsmarknaden drabbas av en kännbar nedgång.

6. Någon stor regional eller nationell bank går i konkurs, vilket skrämmer upp deponenter också i andra banker.

7. Skulder från hejdlösa företagsköp under boomen kan inte betalas och belastar bankers situation ytterligare.

8. Recessionen för med sig konkurser också för normalt skötta företag.

9. Skuggfinanssystemet (t.ex. hedge-fonderna) hotas av härdsmälta.

10. Kännbart ras på börserna.

11. Finansmarknaderna förlorar en stor del av sin likviditet.

12. En ond cirkel av förluster, kapitalminskning, minskade kreditmöjligheter, tvångslikvidationer och rea på tillgångar under grundvärdet.

Ett holistiskt grepp
som försöker beakta så många utvecklingstendenser som möjligt och använder historiska paralleller för att bedöma risker och möjligheter är Roubinis metod. Andra nationalekonomer i USA med liknande utgångspunkter är Nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Paul Krugman samt James Galbraith (son till John Kenneth Galbraith). De har också kommit till liknande synpunkter på den nuvarande situationen och mycket förenklat uttryckt ansett att man i stället för att ge de nuvarande bankinstitutionerna kryckor för att kunna fortsätta som tidigare, men i lugnare takt, borde försöka bygga upp något sundare.

Mot sig har de dels många nationalekonomer som vill bygga upp matematiska modeller och strävar till så enkla ekvationer som möjligt, dels konservativa som misstänker t.ex. Krugman för sympatier för en välfärdsstat.

En djup misstro mot den dåvarande administrationen präglade Roubinis kommentarer i höstas, när finansminister Henry Paulson och centralbankschefen Ben Bernanke försökte rädda vad som räddas kunde av Wall Street. I två inlägg på sin blogg, som också publicerades i redigerad form i The Guardian i september, tog han till det tunga artilleriet.

Genom att ta över ”giftiga” värdepapper av tvivelaktigt värde från bankerna i utbyte mot säkra statspapper gynnade administrationen dem vars spekulationer slagit fel på skattebetalarnas bekostnad. Genom att nationalisera bolåneinstitutionerna Fannie Mae och Freddie Mac och rädda försäkringsbolaget AIG “började kamraterna Bush, Paulson och Bernanke transformera USA till USSRA (United Socialist State Republic of America”, ”ett land med socialism för de rika, för dem som har goda förbindelser och för Wall Street, ett land där vinsterna privatiseras och förlusterna socialiseras”. ”Detta är den största och mest socialistiska regeringsinterventionen i ekonomiska frågor sedan Sovjetunionens och Kommunistkinas tillkomst.”

”Liksom alla dessa evangelister och skenheliga moralister som tutar ut och lovordar familjevärden och låtsas vara heligare än du, och sedan för det mesta åker fast för att bedra eller vara perversa, har dessa Bushs skenheliga, som i åratal tutat ut lyckan i Vilda västerns ofjättrade laissez-faire-kapitalism där djungelns lagar rått, tillåtit den största skuldbubblan någonsin att växa fram utan någon som helst kontroll och förorsakat den största finanskrisen sedan den stora depressionen.

Nu tvingas de genomföra den största regeringsinterventionen och de största nationaliseringarna i mänsklighetens nyare historia, allt till förmån för de rika och dem som har goda förbindelser. Så kamraterna Bush och Paulson och Bernanke kommer med all rätt att gå till historieböckerna som bolsjeviktrojkan som förvandlade USA till USSRA.

Trosivrare i vilken religion som helst är alltid plågoris som skapar förödelse med sin oböjliga fanatism – men de styr sällan världens största ekonomi. Dessa voodoo-ekonomister som predikar laissez-fair-religionen och som styrt USA har nu förorsakat den största finanskrisen sedan den stora depressionen och den mest elakartade ekonomiska krisen på årtionden.”

Med det språkbruket är det inte underligt om Roubini förblivit något av en outsider, också om man nu erkänner att han haft mera rätt än nästan alla andra.

I den senare septemberbloggen är han inte så kolerisk och medger att det finns ett behov av att ge bank- och finanssystemet nytt kapital för att undvika en förödande minskning av kreditmöjligheterna. Att köpa giftiga eller icke-likvida tillgångar av finanssystemet är ändå inte det effektivaste sättet att göra detta.

I stället för han fram den skandinaviska modellen för hur bankkriser kan lösas: regeringarna köpte inte tvivelaktiga tillgångar av bankerna utan satsade pengar och fick inflytande i bankerna. Senare har andra skribenter, som bl.a. Stiglitz, tagit fasta på uttryckligen Sveriges modell (som skilde sig från Finlands och Norges modeller).

Vid WEF i Davos
var Roubini en av de centrala personerna (medan många av bankvärldens tidigare stjärnor valt att utebli). Washington Posts David Ignatius frågade Roubini i Davos varför han sett utvecklingen tydligare än andra. En del av Roubinis svar var att han avstått från att utgå från det antagande om marknadens rationalitet som ligger som grund för de flesta ekonomiska teorier. I stället hade han börjat beakta de psykologiska insikter som den ekonomiska beteendeteorin kan ge.

Han studerade bostadsprisernas utveckling och såg att de i mitten av 90-talet hade börjat skjuta i höjden på ett sätt som knappast var rationellt. Han såg också att marknaden inte i tillräckligt hög grad beaktade de risker som var förenade med prisstegringen. ”Den ekonomiska teori som utgår från att mänskan är rationell har inte fungerat”, sade Roubini vid en session i Davos. (I del 2 i denna serie nämndes Robert Shiller som en av den finansiella beteendeteorins förgrundsgestalter.)Ignatius själv drog i sin kolumn i Washington Post i söndags en lans för John Maynard Keynes som den ekonomiska beteendeteorins gudfader.

Marknadsfundamentalismen har fått sig en kännbar törn, men den är inte död. I en kolumn i The Guardian i december konstaterar Joseph Stiglitz att också några medlemmar av Barack Obamas ekonomiska team har drivit denna linje. Till dem räknar han säkert Timothy Geithner – han har som finansminister drivit igenom en bankvänligare linje i finanskrisen än vad andra av presidentens män hade velat se.
Stiglitz, som verkat som Världsbankens chefsekonom, konstaterar att marknadsfundamentalismen, som påstår att all reglering är av ondo, hann åsamka u-länderna enorma skador – ”upplysningens ögonblick kom först när denna politik började skada också USA och andra utvecklade industriländer”.

Så nu är t.o.m. högern i USA enligt Stiglitz keynesiansk på ett sätt man aldrig kunnat föreställa sig. ”För oss som alltid hade någon form av förbindelse med den keynesianska traditionen är det ett triumfatoriskt ögonblick sedan vi i mer än tre årtionden varit förvisade till öknen, nästan som pestsmittade.”

Men Stiglitz misstänker att alla som nu vill driva en keynesiansk politik med stora statliga satsningar inte gör det av en hjärtats övertygelse utan av strategiska skäl. Också nu är det bankerna och deras ägare som gynnas. Liksom Roubini anser han att villkoren för Paulsons och Bernankes räddningspaket varit ofördelaktiga för skattebetalarna och fördelaktiga för Wall Street. Kanske det gäller också Geithners paket.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.