Martti Tuominen, forskare vid Helsingfors stads faktacentral, tycker att Helsingfors är en trygg stad och är överraskad av att helsingforsare känner sig otryggare, vilket rapporten som staden låtit göra tyder på. Han tror att det här kan förklaras med mediernas inverkan.

– Medierna skapar lätt en upplevd känsla av otrygghet i motsats till verklig otrygghet. Trygghet är också något man värdesätter och prioriterar mer och mer. Det är till stor del på grund av det här, inte nödvändigtvis ökad kriminalitet, som det görs ökade satsningar på övervakning. Och trygghet skapas ändå främst av människor, inte genom teknik, påpekar Tuominen.

I Finland, ett av de mest övervakade samhällena, har utvecklingen mot ett övervakningssamhälle skett obemärkt som en ”naturlig” följd av att tekniken utvecklats och blivit billigare. Därför uppfattas den ökade övervakningen ofta som en naturlig del av det moderna samhället och får på det sättet ett passivt politiskt stöd. Samtidigt har också medvetenheten om övervakning ökat.

Tuominen tycker att den växande övervakningskritiken i Finland är välmotiverad, men anser samtidigt att det är lite av en välfärdslyx.

– Det är lätt att vara kritisk om man känner sig trygg.

Tvetydig kameraövervakning

I en undersökning om helsingforsares inställning till kameraövervakning, som Martti Tuominen gjort tillsammans med Hille Koskela år 2003, kom man fram till att kameraövervakning är en tvetydig fråga.

– Å ena sidan utgör kamerorna ett hot mot den personliga integriteten, men å andra sidan känner människor sig också tryggare. Det beror på hur övervakningstekniken används, med vilken avsikt den används och hur den påverkar oss, påpekar Tuominen.

Han konstaterar att kameraövervakningen ofta kritiserats för att rikta sig mot samhällsproblemens symptom, inte de verkliga orsakerna. Samtidigt argumenterar också många för en ökad övervakning genom att peka på den ökade osäkerheten och ökade riskerna i dagens samhälle. Men övervakning kan också förstärka uppfattningen om att samhället är otryggt, vilket innebär att övervakningen börjar fungera mot sig själv.

– Problemet med en omotiverad ökning av övervakning är att det signalerar att man inte kan lita på medborgarna, menar Tuominen.

På det här sättet blir alla utsatta för misstanke, vilket leder till att vi slutar vara subjekt och istället blir objekt. Det här underminerar samhällets grundtrygghet och förtroendekapital.

Man menar också att övervakningen hotar att försvaga den allmänna moralen och ansvaret, eftersom övervakningskameror ersätter medmänskliga handlingar. Kameran blir på det här sättet en teknisk åskådare som kan kompensera vår egen mänskliga blick och moraliska uppfordran att ingripa. Det har också visat sig att kameraövervakningen gör oss till moraliska ögontjänare, d.v.s. att den tekniska blicken påminner oss om vårt ansvar när vi vet att vi är övervakade. På det här sättet förvandlas vår moral till konsten att följa regler och att utöva självkontroll. Men vår moraliska medvetenhet fördjupas inte på ett uppriktigt sätt.

Dold övervakning

Den synliga övervakningen är bara en dimension av dagens övervakningssamhälle, och dess främsta funktion är att ställa krav på självkontroll. I dag håller övervakningen på att bli allt mer dold och diffus, med målet att kartlägga oss och göra en ”diagnos” utgående från all den information som finns om oss.

Det här är oroväckande anser Mikael Storsjö, viceordförande för organisationen Electronic Frontier Finland, som värnar om medborgarnas elektroniska rättigheter. Storsjö konstaterar att människor utövat social övervakning och kontroll över varandra redan länge, men att vi i dag i allt större utsträckning är utsatta för övervakning, till och med mer än Orwell kunnat ana. Det är hela kommunikationstekniken och strukturen som gör det här möjligt.

– Google vet kanske mer om dig, än vad du själv gör. All information kan kopplas till dig och tekniken finns tillgänglig för att ta ett steg vidare. Det här innebär stora risker för den personliga integriteten, säger Storsjö.

Han håller inte med om att övervakningskritiken kan ses som en välfärdslyx. Tvärtom anser han kritiken vara särskilt motiverad i ett demokratiskt informationssamhälle som Finland, där det inte förekommer en repressiv maktutövning. Övervakningen är ett problem som kännetecknar speciellt välfärdssamhällen, menar han.

– Information är makt, och information kan alltid användas i olika syften. Det finns information om oss alla, eftersom det är omöjligt att isolera sig från samhällets kontinuerliga informationsflöde. Hur informationen används och var den hamnar vet ingen och kan ingen kontrollera. Men information kan alltid hamna i fel händer.

Storsjö är mest orolig över den dolda övervakningen på webben och inom telekommunikationen. Kameraövervakning ser han inte som ett lika stort problem
– Kameraövervakningen fyller på ett helt annat sätt ett trygghetsbehov och är ett betydligt mera kontrollerat system. Eftersom kameraövervakningen är decentraliserad, d.v.s. informationen från kamerorna samlas inte på en och samma plats, läggs pusselbitarna aldrig ihop. Det är därför betydligt svårare att sammanställa sådan information.

Enligt Storsjö är det inte så farligt om någon kan följa med hur vi rör oss på stan, men det är ett allvarligt problem när någon kan börja övervaka våra tankar och pussla ihop all information om en individ för att sakta kartlägga hela den personens liv genom att göra ett sociogram.

Risker med register

”Säg mig vem du umgås med, så säger jag vem du är”. Det är enligt den här principen som informationsinsamling för dold övervakning fungerar, menar Storsjö.

– Informationen om oss fastnar i registren allt för länge, ofta med motiveringen att den kan behövas vid någon brottsutredning. Men det är fel att utgå ifrån att alla är potentiella brottslingar och använda det för att legitimera långvariga registreringar av oskyldiga medborgare.

Syftet med registrering är visserligen oftast gott, men riskerna ökar när allt fler aktörer samlar information och kombinerar olika register. Med all information som finns om oss kan man göra exakta kartläggningar av vem vi är, och skapa en profil. Men vi bidrar också själva till att möjliggöra det här. Varför registrerar vi oss till exempel frivilligt på facebook och lägger upp bloggar där vi helt kritiklöst lämnar ifrån oss personlig information? Det här kan Storsjö inte svara på, men konstaterar att tröskeln för att ge ifrån sig information verkar bli allt lägre. Han medger att han själv också registrerat sig på facebook.

Mycket tyder på att det långt är formen av övervakning som avgör om vi uppfattar den som ett skydd eller ett hot. Därför är det viktigt att vara medveten om skillnaden mellan synlig och dold övervakning. Övervakningskritiken kan uppfattas som en välfärdslyx som är unnad dem som lever tryggt, samtidigt tyder mycket på att den dolda övervakningen är mest utvecklad i demokratiska välfärdssamhällen där maktutövningen är mera sublim.

---

Den moderna kameraövervakningen inleddes egentligen redan 1913, när Scotland Yard i smyg fotograferade sina fångar på håll. Det första slutna kameraövervakningssystemet användes i Tyskland 1942 för att övervaka avfyrningen av missiler. Det här var sex år före George Orwell skrev om Storebrors vakande öga i 1984. De första övervakningskamerorna på offentliga platser började användas 1965 av polisen i USA. Sedan dess har användningen av kameror och övervakningstjänster ökat enormt och övervakningen har flyttats från officiella myndigheter till privata övervakningsföretag.

Trygghet används i allt större utsträckning för att sälja produkter och tjänster. I marknadsföringen utnyttjas människors känsla av otrygghet, eftersom man är färdig att betala ett högt pris för tryggandet av sin egen säkerhet. Att på det här sättet anspela på människors rädslor leder till en spiral av otrygghet som i sin tur ökar efterfrågan på övervakning. Ett självmatande system kan man säga.

På webben hittar man ett enormt utbud av diverse övervakningsutrustning: allt från övervakningskameror och så kallade panikknappar, till internetbaserad fjärr­övervakning. Priserna varierar enormt. En minikamera får man för bara 59 euro, medan mera utvecklade övervakningstjänster går för närmare 1000 euro. Säkerhet får kosta.
Den expanderande trygghetsindustrin välkomnas okritiskt med öppna armar, som om det skulle vara frågan om någon form av välgörenhet. Securitas, ett av världens största företag inom övervakningsbranschen, gör sitt yttersta för att dölja sitt vinstbegär och upprätthålla en mera humanistisk image. Företagets namn kommer från gudinnan Securitas som var väktare över säkerheten i Romarriket. Enligt Securitas själv symboliserar företagets logo, de tre röda bollarna, det humana mottot: ärlighet, vaksamhet och hjälpsamhet. Sanna skyddsänglar med andra ord.

Securitas är bara ett av många företag som gör profit på människors rädslor. I dag har Securitas en personal på ungefär 250 000 anställda i över trettio länder och en årsomsättning på över fem miljarder euro år 2008.

Securitas samarbetar också med Nokia, med det ädla målet att ”förbättra personlig och vardaglig säkerhet”. Det här gör de genom att kombinera sina övervakningstjänster med Nokias mobilteknik. Vad är nästa steg för den här mobila övervakningstekniken? Nu finns det redan s.k. RFID-teknik i Nikes joggingskor, d.v.s. samma teknik för informationsläsning på avstånd som man hittar i busskort och moderna pass. Det här har visat sig göra det möjligt att övervaka hur en person rör sig, eftersom RFID-skor sänder ut ett unikt identifikationsnummer som kan snappas upp av obehöriga på upp till tjugo meters avstånd.

Det är bara fantasin som lägger gränser för övervakningsbranschens utveckling, inte tekniken, inte efterfrågan och inte lagstiftningen.