”Det är bara retorik” – hur ofta läser man inte den bedömningen och förstår därmed att det saknas verklig innebörd i ett uttalande, eller att motiven bakom en handling är grumliga. Retorik har blivit närmast liktydigt med falskhet, list och bombasm. Och inte utan skäl – listan över de olyckor ledande demagoger i forntid och nutid ställt till med är lång, och vad värre är, den ser inte ut att minska för att retoriken flyttat in i televisionen. Man hade ju trott och hoppats att det avslöjande kameraögat skulle sätta stopp för väloljad politisk rappakalja, men så blev det inte.

Är det på grund av alla dessa varnande exempel som retorik, i sin ursprungliga betydelse av vältalighet – att tala väl – helt verkar att ha förlorat status och intresse? I den västerländska tankens vagga, i Sokrates och Platons Grekland där harmoni, balans och dialog var nyckelord, där var också balansen mellan det talade och det skrivna ordet viktig. Tankar kunde inte bara förmedlas utan också födas i samtal – förutsatt att man behärskade, men inte missbrukade, retoriken. Det gällde, och gäller, att skilja på vältalighet och fraseologi. Traditionen har levat vidare på olika vis i olika tider beroende på samhällssystem och skolsystem. I vårt land där invånarna, enligt Bertolt Brecht, tiger på två språk har den aldrig riktigt slagit rot. Musiken är vårt språk och dialogen lever bäst på scenen. För finlandssvenskarnas del tillkommer ofta en språklig osäkerhet och vad värre är, ett ointresse för hur språket talas. Ju mer det talas om finlandssvenskans tynande tillvaro dess mer tynar talet. Lyssna på diskussioner, intervjuer, föredrag, andakter eller egentligen vad som helst, i media eller i respektive rum – och försök förstå meningen bakom: ”….jag kanske liksom tycker att det vad heter det nu igen kunde tänkas vara liksom bättre att så att säga tänka saken ur liksom ett annat perspektiv, liksom.”

Det retoriska perspektivet verkar att helt saknas i den ändlösa – och ganska fantasilösa – diskussionen kring svenskan i Finland. Sedan Vivica Bandler initierade svenska dagen annorlunda har det inte gjorts något fiffigt i frågan. Vi skulle behöva en vuxen Sås och Kopp. Som vänlig hälsning till Magma.

Orsakerna till att liksom-viruset och så-att-säga-infektionen är så motståndskraftiga är säkert flera. Men månne inte bristande övning och bristande respekt för det talade ordet, liksom för åhöraren, hör till de vanligaste. Och ibland tvärtom, överdriven respekt för båda. Att uttrycka sig fängslande, sammanhängande, nyanserat är inte intressant. Ingen kräver det. Men det borde vi kanske. Vi – vilka vi? Vi alla som talar och lyssnar och som använder detta språk – i alla sina underbara varianter från Vasa-a till Kökar-ö.

Olika dialekter och dialektala uttryck och uttal må frodas. Liksom olika röster, olika personligheter, långsamma, snabba, ivrigt snubblande över orden och eftertänksamt sugande på dem. Jag måste gardera mig för det förfärliga missförståndet att jag här skulle sätta mig till doms över språk- och talvarianter. Vad jag vill är hävda det talade ordets plats i en bild- och musiktid där det ges föga värde och ägnas än mindre arbete. Mest av allt tror jag att det behövs glädje. Ordglädje, språkglädje, samtalsglädje. Och förtroende. För mig själv som talar, för språket jag talar och för att åhöraren vill veta vad jag säger.

Allt detta kräver förstås undervisning, uppmuntran, utmaningar. Hur ser det ut i skolor, högskolor, yrkesskolor? Inte ens i teaterhögskolan ges talet och språket tillräcklig plats, vilket sannerligen inte är tallärarnas fel, utan beror på bristande intresse från det övriga kollegiet. Skulle tal och språk ha samma status som akrobatiken skulle det låta annorlunda.

Om retorik är ett fult ord så är begreppet ett vackert språk en horrör. Ja, jag medger själv att jag huttrar. Men hur blev det så? Visst är vackert ett intetsägande ord, men måste det vara ett fult ord? Varför väcker det associationer till insmickrande, tillrättalagt, högtravande? När kastade vi ut barnet med badvattnet? Nyanserna, styrkan, klangen, skönheten med klyschorna? Vi skall tala med små bokstäver, har vi blivit lärda. Varför det? Om vårt ärende kräver stora bokstäver? Är motsatsen till bombasm verkligen avhuggna tankegångar? När blir knapphetens dygd knapphetens lyte? Hur mycket mobbning, hur mycket självcensur, hur många jantelagar ligger det bakom rädslan för att tala väl ?

Islänningarna är färre än finlandssvenskarna påpekas det ofta när det gäller att lyfta vår svans. På Island är man mån om och stolt över sitt språk – vi lever av torsken och litteraturen, förklarade en författare för mig en gång. Nåja, där har ju funnits ett mellanspel då man trodde att man levde på aktier, men nu har visst ordningen och ordet återställts.

Och efter ovanstående gny och gnäll gläder det mig att skymta ett visst hopp hos oss också. Ett hopp om att kunna föra samtal, att få höra samtal utan återkommande avbrott av ovidkommande musik. Jag tänker på kultursamtalen i radio Vega och på filosofikaféerna i Åbo och Helsingfors. Jag tänker mig att de kommit till för att föra människor samman i levande och fördjupad dialog som en motvikt till nyhetsflöde och soffsnarvel. Samtidigt skapas här en möjlighet för en återupprättelse av det talade ordet.