Den unga finska skribenten Antti Nylén är lika okänd bland allmänheten som han är ökänd bland dem som har läst honom. Hade han inte blivit belönad med några nomineringar och litteraturpriser för sin debutbok Vihan ja katkeruuden esseet (2008), så skulle endast en handfull kultursnobbar ha hört talas om honom.

Det skall genast påpekas att Nylén är farlig. Han är inte från detta århundrade, vilket han själv gör klart på första sidan av sin bok. ”Som nostalgiker tycker jag om att galningar och onormala idag går runt fritt bland förnuftiga och normala, precis som på 1860-talet, då jag hade velat leva.” Hans märkliga värld kretsar kring Baudelaire, Morrissey, veganism och katolicism.

Jag misstänker, att många av dem som råkat över Nyléns skära bok önskar, att de aldrig hade öppnat den. Nylén är en skoningslös misantrop och moralist. ”Det mest besudlande med samtiden är tron på människan, på människans förmågor.” Som tur är läser den genomsnittlige finländaren böcker endast på jullovet, och lär aldrig komma över denna osäkrade pistol.

Nyléns texter är sprängfyllda med paradoxer, men han lyckas sy ihop allt till en helhet som är lika ogenomträngligt vacker som ett medeltida slott. Man är med honom trots att man inte håller med honom. Antagligen resonerar han själv i liknande banor, konverterad katolik och feminist som han är.

När Nylén tar sig an ett tema gör han det med inlevelse och tålamod. Som så många andra 70-talister är han besatt av popmusik och filmer. Det skall vi vara glada för.

***

Nylén skriver sparsamt, och varje nyskriven essä ruskar om mig som The Smiths William, it was really nothing en gång gjorde i en skivbutik i Linköping.

Jag älskar popmusik, och det har allt och inget med Cats on fire att göra. Det är något vidrigt med att fyra unga introverta män från Österbotten får mig att tappa besinningen. Det är absurt och jag är maktlös. Exempelvis skulle denna artikel ha handlat om Patti Smith tills jag la i fel skiva i min CD-spelare …

Det finns människor som inte bryr sig om musik. Det finns också människor för vilka mat endast utgör en nödvändighet. Jag har lättare att förstå de senare, även om jag tycker synd om dem. Jag skulle sjunka ner i en djup depression utan min favoritmusik. Som tur är har jag både The Smiths och Cats on fire med mig resten av livet inristade i min hjärnhinna.

Så vad finns det att säga om Cats on fire? Ett band som spelar gitarrdriven melodiös pop i den brittiska traditionen, sjunger på engelska, har underfundiga lyriker. Hyser en förkärlek till det urfinska karikatyrpopbandet Leevi & The Leevings. Har uppmärksammats utomlands.

***

Det lilla jag har sagt om Cats on fire saknar totalt mening för den som inte har blivit träffad av bandet (och speciellt för den som har blivit träffad). Popmusik är en giftpil. Blir man träffad så är man försvarslös mot giftet. Man tappar gardet, alla hämningar släpper. Det gör ont psykiskt och fysiskt. En riktigt populär poplåt kallas inte hit för ingenting.

Musik är en händelse. Musik avbildar ingenting. Musik är metafysik. Kaj Chydenius har sagt, att man med musik på sin höjd kan efterlikna några elementära känslor. Nuoruustango komponerades som en ironisk sång, fast den genast uppfattades som djupt gripande.

Musik har en fruktansvärd kraft som härrör från källor som vi långt ifrån har klarlagt. Musik är ett under, bokstavligen. Musikterapeuterna har fått autistiska människor att tala, och patienter med Parkinsons sjukdom att gå, med hjälp av patienternas favoritmusik. Musiken tränger djupare än neurovetenskaperna kan förklara.

Att dekonstruera en (pop)sång för att komma åt dess magi är lika hopplöst som att lösa upp en målning. I Cats on fires fall spelar de smått ilskna lyrikerna, sångarens röst och melodiernas kvickhet sin uppenbara roll, men resten utgör ett mysterium. Världen lär bestå av 5 procent synlig materia, resten utgörs av energi och någonting annat: en metafor för bra musik.

***

Att man vill förneka popmusiken status som konst är ett märkligt projekt, som måste ha uppstått i plågade och bittra själar (åtminstone Heidegger och Adorno lär fylla minimikraven, kanske även Platon). Musik har funnits sedan urminnes tider, men man glömmer ofta hur ung popmusik är som konstform. ”[V]i står fortfarande handfallna inför den” skriver Nylén. I jämförelse med litteratur befinner sig rock och pop i hieroglyfstadiet, och reflektionen likaså. Egentligen är det för tidigt att försöka slå fast vad popmusik är.

Det är lockande att dra slutsatsen, att det enda man kan kommunicera om en (populär)konstupplevelse är ett emotionellt och subjektivt patos – hurraa!/blaa, som filosofen A.J. Ayer sammanfattar saken – och att var och en på lika villkor kan fälla normativa omdömen. Men en stor del av den estetiska njutningen hänger uppenbarligen samman med kunskap och kontext. Varje musikentusiast borde ta sig an sisyfosutmaningen att förklara musikens finesser. Men det vore förödande att försöka stänga ut känslorna från musik. Musiken är irrationell till sin natur, och konst som inte berör känslomässigt är bristfällig konst.

***

Så vad kan man lära sig av denna mystiska popmusik, i vilken jag delvis inkluderar Nyléns litterära popsinglar? Pop är en bra framtidsseismograf. Blygsamt hävdar jag, att vi står inför en ny era, vars tecken jag ser tydligt både hos Nylén och Cats on fire. De gör konst som inte skulle ha kunnat göras för femton år sedan, med några få undantag. Postmodernismen är snart en historisk parantes, och ett nytt paradigm håller obönhörligen på att komma i dess ställe.

Vihan ja katkeruuden esseet, The Province Complains och Our Temperance Movement är villkorslösa alster, som trotsigt ställer sig upp mot vinden. Mattias Björkas sjunger med samma förakt om människans ynklighet som Nylén skriver om detsamma. Varför lyckas människan i sin omnipotens att endast skapa misär? Varför, varför, varför?

Både Nylén och Cats on fire gör klart att de inte sväljer den rådande nihilismen. But I’m not a fool, I don´t read the horoscope / I don´t believe in ”happy ever after” sjunger Björkas i Horoscope. “Idag finns varken det ena eller det andra.” skriver Nylén.

Snart kommer det en tid då var och en måste besluta huruvida han/hon tänker vara en del av problemet eller lösningen. Behöver det ens påpekas, att både Björkas och Nylén avskyr Teemu Mäki?