När jag läser Leif Zerns recension i DN av Lars Noréns dagbok blir jag så arg. Han kallar den att ”träda i tjänst hos snaskpressen” och ”det privata upphöjt till norm”. Fast Zern blir åtgången i dagboken – och måste få bemöta det – visar sättet han skriver på att han ingenting förstått. Han skulle bara ha sagt att han hatar Norén för att Norén hatar honom men att dagboken är fantastisk.

Det här är förstås årsgamla grejer för alla er som hänger med, men jag har först nu läst En dramatikers dagbok och den har gett mig mer än nåt jag läst på länge, kanske sen Virginia Woolf.

Dagboken är ärlig och modig och självutlämnande. Här finns inget snask, här finns ett liv i all dess futtighet och storhet.

Konceptet kan verka alldeles omöjligt. Viktigt och vardagligt huller om buller, men det är så våra hjärnor har det. En mening om ångest och dödslängtan följs av en om butiksinköp. ”Jag somnade halv två. Vaknade halv nio. Ingen har ett rent liv, ett rent samvete –” 1700 sidor, och man sugs in så totalt att det känns sorgligt när det tar slut. Vems liv ska man nu följa med? Sitt eget?

Jag blev väldigt fäst vid Lars Norén – hans avsaknad av skrytsamhet (det är svårt att skryta inför sig själv), hans enorma arbetslust (på gränsen till mani), hans engagemang i sina vänner, i skådespelarna och i de pjäser han skriver på (ofta flera samtidigt), hans städande. Hans vilda shoppande (framför allt dyra japanska märkeskläder) är mig helt främmande, men rörande. Det är nåtslags kompensation, och det raserar hans ekonomi. Den blir man lika förvirrad över som Norén själv. Ena stunden står han med tomt konto och ett banklån på 500 000 kronor för en husrenovering på Gotland, lite senare köper han nåt skitdyrt igen (lampa, jacka, sportskor) och märker att hans årsinkomster är drygt två miljoner kronor.

Han känner skuld för att han inte tagit hand om döttrarna (numera fullvuxna), men hans kärlek till dem, hans oro och vilja att hjälpa dem är påtaglig.

Han våndas över sina dåliga tänder och höga ålder (han fyller 60 på slutet). Han har ångest nästan varje morgon och har långa perioder när han är förälskad. Dagboken omspänner fem år och det är spännande och hemskt att följa med hur kärleken avtar och bryter samman och följs av saknad och ensamhet och sen dyker upp igen i form av en ny människa. Nytt hopp, nya besvikelser, nytt hopp – vilja att binda sig, oförmåga att binda sig …

Förälskelsens och kärlekens rörelser är bokens röda tråd och så intensiva och öppet redovisade att man får svårt att andas. För på ett sätt är det inte författarens liv man avläser utan sitt eget.

Noréns oro för vad dagboken ska ställa till med om den publiceras verkar äkta – hur många vänner går förlorade?

Det vimlar av dem fast han vill vara ensam. Nästan varje dag träffar han otaliga, på arbetsmöten, under repetitionerna på Riksteatern, på kaféer, restauranger, på stan. Oron över omfattande förluster är nog obefogad för de flesta omskrivs med värme – ett stående uttryck är: ”jag tycker så mycket om honom”, ”jag tycker så mycket om henne”. Men svaga sidor och problem kommer också fram, nån håller på att alkoholiseras, nån är oärlig, nån irriterande, krävande.

Och vem som är fiende blir klart. Många av dem är journalister (som Zern och Maria Schottenius). De blir också läsarens fiender för Norén är lika övertygande i sin avsky – knappa omdömen, men så genomlevda.

Dagboken kan verka rapsodisk men det enkla är det svåraste. Att stå utanför och stå ut med det ger Norén hans iakttagelseförmåga, om det sen handlar om kulturlivet i Sverige, Göran Persson eller det egna skrivandet.

Metoden är enbart fakta och data, inga känslor och tankar (enligt en anteckning från den 21 april 2001). Det har gudskelov inte lyckats. Data och fakta, men ännu mer tankar och känslor. En vän berättade att Norén – föraktfullt – omskrivits som ”världsmästare i empati”. Men tänk om han är det? Tänk om han står på de svagas sida? Tänk om det är möjligt att nån gör det.