Ställningstagande teater var temat på Hangö teaterträff 4-7 juni. I teaterträffens pressmeddelande relateras temats aktualitet till den ekonomiska krisen, men givet är att de flesta av föreställningarna är skapade före krisen var ett faktum. I temahelheten ingick bland annat Wasa teaters Onödiga mänskor, samt Åbo svenska teaters Drabbad. På söndag förmiddag arrangerades också en diskussion med rubriken ”Drabbad av verkligheten”, där de sistnämndas realistiskt behandlade våldstematik dryftades med Maria Lundström (regissör för Drabbad), Johan Fagerudd (skådespelare i Onödiga mänskor) och Hannele Mikaela Taivassalo som diskussionsledare.
Onödiga mänskor är berättelsen om en man som blir arbetslös och börjar misshandla sin fru. Reko Lundáns text är en utpräglad 1990-talshistoria (även om den är skriven 2003), som handlar om den finska mannens fall, fruns jobb i matbutiken, kaffet som man måste spara på, och våldet som kommer smygande. Förstå mig rätt: det är inte rollpersonernas öden som är 90-tals, eftersom likadana liv helt säkert levs idag. Det är narrativet som hör den förra depressionen till: ganska mycket Kaurismäki. Det slår mig att det måste finnas nya narrativ att ta fram om den här tematiken, men att det inte ännu har klätts i ord. Det kanske bara handlar om nyanser.
En besvärlig aspekt av texten är hur den på ett tämligen stereotypt sätt kopplar samman två skilda problem: å ena sidan problemet med det hårda samhället som har gjort den enskilda mänskan onödig och å andra sidan problemet med mannen som slår. Som det påpekades i diskussionen är det inte oskyldigt att koppla samman arbetslöshet och familjevåld, och stärka just den stereotypa föreställningen, då våld finns i alla typer av familjer. Ändå är föreställningen trovärdig och, det allvarliga ämnet till trots, fenomenalt rolig, särskilt tack vare fina skådespelarprestationer och det naturliga och exakta språkbruket, som knappt alls bär spår av den hyperkorrekta teaterfinlandssvenska som man ibland hör.
Drabbad sågs på grund av sjukdomsfall i Hangö i en stympad version, där en av fyra delar hade fallit bort. De kvarstående tre berättar historierna om tre mord. Vi möter föräldrarna till en tonårig dotter som har blivit våldtagen och strypt, en ung kvinna som har skjutit en man och tillsammans med sin pojkvän styckat kroppen, en åldrande kvinna som tar livet av sin medelålders utvecklingsstörda dotter. Olika sidor av våldet: före, efter, anhörig, offer, mördare.
På diskussionen frågades det på vilka sätt de här föreställningarna är ställningstagande teater? Var tar de ställning och vad vill de få oss att tänka? Förutom kritiken mot det giriga samhället i Onödiga mänskor och den alltför välbekanta idén att våld är illa, finns det ingen särskild insikt eller ideologi som stiger fram ur föreställningarna. De erbjuder inga klara lösningar. Inte heller upplever jag att de skulle säga något som jag är överraskad att höra, som skulle ändra på mitt sätt att se. De visar upp människor och visar upp våld och de visar upp individens sårbarhet.
Men kanske är just det välbehövligt. Det är flera som vittnar om att föreställningarna har upplevts som befriande. Det upplevs som viktigt att vi lyfter fram det onda och ser på det, inte i underhållningssyfte eller i tron att kunna utplåna det, utan för att erkänna det och tkanske ta reda på hur det är beskaffat.
Wasa teaters uppsättning av Onödiga mänskor recenserades i Ny Tid 46/2008 och Drabbad i Ny Tid 11/2009, båda av Heidi von Wright.
Nora Hämäläinen
