Platons föreställning om att allt i världen motsvaras av perfekta idéer hör nog till den utvalda grupp av tankar som en gång för alla impregnerat vår kultur. Och framförallt det han låter oss förstå i sin berömda grottliknelse – att vi bakbundna med ryggen mot ljuset aldrig fullt ut kan skåda dessa idéer. Bara deras otydliga skuggor på stenväggen. Men avsåg Platon verkligen att allt hade sin motsvarighet i idéhimlen? Glömde han inte vissa saker? Som skit och råknull till exempel.
Louis-Ferdinand Céline har för sin del inte missat någonting som har med träck och häftiga lustar att göra. Hans två stora romaner Resa till nattens ände (1932) och Död på krita (1936) kunde kanske beskrivas som en slags tarvlighetens höga visa. Som en rasande anti-Proust tvingar han sina läsare att se den verkliga människan som ”när allt kommer omkring bara är en tillfälligt avbruten förruttnelseprocess”. Stanken av avföring blir den madeleinekaka som öppnar våra ögon och stundvis höjer oss till en hänförande poetisk klarsyn. Och osannolika, i det närmaste barocka sociala komplikationer, är det i sanning inte heller någon brist på. Osökt går tankarna till På spaning efter den tid som flytt, också om jämförelsen har sina begränsningar.
Att Céline läst Proust står ändå klart. I Resa till nattens ände finns en hänvisning: ”Proust, som själv närmast var en sorts andeväsen, har med en oerhörd envishet fördjupat sig i det oändliga, uttunnade och futila nät av mått och steg och riter som societeten trasslar in sig i, folk som lever i ett tomrum, offer för vålnader av åtrå …” Och envishet är något som Céline också har gott om. Ändlösa färder och otroliga äventyr där den ofrånkomliga Robinson aldrig kan undvaras. På ett liknande sätt som Proust frambesvärjer han det han vill säga, det som allting innerst inne handlar om, det som saknar namn, det svarta hålet i vår mitt. Att äntligen komma fram till nattens slut.
För även om det finns uttolkare som i Prousts värld vill se bländande föredömen – ett slags psykologisk skärpa som ger oss verkliga och viktiga insikter, är det nog med Proust som med Céline – sensmoralen är tunn som luft. I stället är det besattheten, ömsintheten och den ofrånkomliga skönheten som bär texten mot sitt syfte som förblir oklart, dunkelt och kanske just därför har en sådan lyskraft. Det vi inte kan vidröra, inte ens riktigt föreställa oss upphör aldrig att fascinera.
”Man hör man väntar och hoppas, här på jorden, på tåget, på kaféet, på gatan, i salongen, hos portvakten, man hör och man väntar att ondskan ska organiseras som kriget, men det bara skvalpar och ingenting sker, någonsin, ingen åstadkommer något … Ingen kommer och hjälper oss. Ett enormt pladder sträcker sig ovanför livet, grått och enformigt, som en ofantlig hopplös hägring.”
Georges Bataille är filosofen som lyfte fram det onda, det vi helst förtiger. Den förbannade, ofta tarvliga och motbjudande sidan av tillvaron. Den som inom sig bär en av de sällsynta reminiscenser av helighet som överlevt i en tid där helighet inte har många manifestationer. I Célines ström av ord med sina hisnande höjdpunkter, finns det hur mycket som helst som pekar i den riktningen. Det finns hos oss en inbyggd motvilja mot att erkänna det, men doften av en ros är inte förmer än stanken från en latrin om vi på allvar vill begripa den tillvaro vi är en del av.
Christian Brandt
