Olga går i gymnasiet och bor tillsammans med sin arbetslösa pappa. Mamma försvann med en annan man för flera år sedan.Stina är 23, studerar på universitetet, har problem med sin pojkvän och sin ekonomi, äter psykofarmaka och har ångest.

Tove är 29, undervisar modersmål på gymnasiet där Olga går och skriver dikter som ingen vill publicera.

Tove och Stina är goda vänner, liksom Stinas och Olgas pappor, som sitter och dricker kaffe tillsammans, svär och pratar ordlöst. En liten cirkel där var och en är ensam på sitt sätt.

De tre flickornas berättelser är varvade om varandra i kapitel som också bär deras namn. Stina och Olga berättar i första person, medan Toves historia berättas i tredje person, varvad med hennes dikter. Det är ingen lätt form. Tre karaktärer av närmast samma generation, med närmast samma svårigheter: ensamhet, svårighet att nå ut till andra och hitta mening i det om är. Två av dem har bara en pappa. Två av dem, Stina och Tove, är på något sätt knutna till samma man eller pojke, Stinas pojkvän Sebastian. Ibland är det svårt att skilja de tre från varandra.

Leka med språket

Emma Juslins språk är fullt av bilder och hon gör lite för att stävja dem. Barnet vrider sig som en välfunkande tarm och tårarna slår upp kratrar i farstumattan. En mening med tre metaforer är inte otänkbar här. Det är prövande: hur blir det om jag säger såhär? Det blir, det blir. Hon är inte heller rädd för klichéer utan radar frejdigt fram dem.

Jag försöker komma underfund med vad Juslin gör med sina bilder, om det finns en metod i flödet. Har de tre flickorna olika bildvärldar t.ex.? Är det deras bilder som flödar ut i texten? Mest känns ändå bilderna som Juslins egna; som hennes sätt att ta sig framåt. Hon har också gett samma språk åt dem alla, trots deras olikheter i temperament och erfarenhet: ett  språk som iscensätter ett språkligt sökande. Mest explicit är det hos Tove som står vid fönstret och blickar över ån i den vagt bekanta småstaden Åborg:

”Och tanken slår henne – fenomenet kall försvinner ur det medvetna när ordet som beskriver fenomenet ifråga bedarrar och kapitulerar. Nya fenomenstormar dyker upp, så är det ju. Men de är inte lika vederkvickande som förr och kan knappast få en smutsig å att krusas.”

Eller såhär:

”Vad är ord annat än ett tafatt försök att spara det som sparas kan av gammal och ny ovisshet?”

Det finns en skön humor i hur högtravande oneliners varvas med det vardagliga, och med regelrätt språkligt trixande. Också här har texten ett fågelperspektiv på sig själv. ”Mamma löste Hufvudstadsbladets korsord på fredagkvällarna, drack rött vin och skrattade åt alla aviga ordlekar. Orden leker lika lustigt som väderlekarna.”

Någonstans på vägen, när berättelsen väl är uppvärmd, blir också språket enklare, mindre frenetiskt och mera direkt. Metaforerna kommer glesare och själva framställningen ställer sig mindre i vägen för det som berättas. Här följer uttrycket flickornas inre rörelse: när något verkligen händer, när tingen börjar falla på plats mattas ordlarmet av och allt blir mera här och nu, mer omedelbart, oförmedlat. Mot slutet blir berättarstilen ledigare, mera ekonomisk, och flickorna kommer läsaren närmare.

Man kan läsa förändringen som fullt ändamålsenlig, men den är inte bara det. Det är som om författarens håg drog åt två håll. Dels detta ena: att skapa med ord, att låta orden flöda och att leka med dem. Dels det andra: att ge liv åt människor som nyss inte var där, att göra dem verkliga. Men hur ska dessa två kombineras?

Det lyckliga slutet

Rörelsen i Ensamma tillsammans går – liksom i Juslins senaste bok Frida och Frida – från ensamhet och splittring till samvaro och harmoni. Det är inget stort som händer, några pusselbitar faller på plats, en liten upptäckt, ett litet beslut, lite överseende, bara att man samlas igen. Från mörker till ljus, från tonår till vuxenhet, från ångest till insikt, från ensam till tillsammans.

Jag märker att jag värjer mig mot det lyckliga slutet när det närmar sig, önskar att det ska gå illa åt åtminstone någon, kanske alla. Lösningen kommer för fort, den lilla sagan får snabbt ett lyckligt slut, alla hittar samtidigt hem, hon knyter ihop som om hennes läsare var barn som behöver tröstas. Det var inte så farligt, vill hon säga, det var bara lite växtvärk.

Kanske är Juslin, efter tre förhållandevis korta romaner på fyra år, trots allt inte det korta formatets författare. De själsrörelser som hon skildrar kräver tid och utrymme, vilket jag hoppas att hon vill ge dem. Det förutsätter kanske en tillit till det okomplicerade berättandet som Juslin uppnår mot slutet av boken. Det kräver kanske också en längre och djupare dykning i det onda och splittrade, en mera uthållig undersökning av ”mörkret som ger glädjen djup”.

---

Emma Juslin: Ensamma tillsammans. Söderströms 2009.