Herta Müller, som tilldelades årets Nobelpris i litteratur, är inte någon nykomling i den svenskspråkiga sfären. Redan 1985 kom den första svenska översättningen, den av debutboken Niederungen (Flackland). Och sedan dess har hon översatts flitigt. Ändå är det inte så många i vårt hörn av Europa som läst henne. Men kanske kommer priset att öppna vägen för fler läsare.Själv är jag sedan länge hennes fånge. Hennes stora allvar, hennes oeftergivliga ihärdighet och hennes sanningslidelse bortom allt ytligt är den ena sidan av trollkraften. Den andra är hennes språk eller hennes sätt att ge det hon bär inom sig ett uttryck. Hon sa en gång i en intervju: ”Jag skriver om det som inte släpper taget om mig.” Hennes texter släpper inte taget om mig. Tingen blir så tydliga att minnesbilderna låses kvar, kanske för alltid. Från Flackland känner jag ännu det hårda sticksiga gräset, jag ser smutsranden i storfamiljens badbalja, orgeltramparens glappande protes och scenen där modern bränner sin fläta. Mycket av det Müller skildrar är fult och skrämmande och ändå finns det en stor skönhet i berättarvävens helhet, precis som man säkert kan måla vackra tavlor med färger baserade på blod och exkrementer.’
Grundtemat i hennes författarskap är diktaturens övergrepp mot människor och det är ur sin egen biografi hon hämtar det mesta av stoffet. Uppväxten i den tyskspråkiga minoriteten i Banatet i Rumänien var en uppväxt under dubbelt förtryck. Den yttre plågoringen utgjordes av Ceausescudiktaturen som drabbade nästan alla i Rumänien. Den inre bestod i den instängda förljugna värld som banattyskarna satt sig själva i, när de för att försvara sin etniska identitet till stora delar ställde sig på Nazitysklands sida under andra världskriget. Till detta dubbla onda återkommer Müller i varje ny bok och det har fört till irritation och undran både från vänster och höger. Från vänster attackeras hon för att hon inte vill sluta skildra den kommunistiska diktaturens skräckvälde och från höger för att hon ”om och om igen drar banattyskarna genom nazismutsen”. Men hon står fast. Och hennes texter fortsätter att sprida sitt mörka ljus och bjuda sitt motstånd både som innehåll och som form.
Sist jag lyssnade till henne var på bokmässan i Göteborg förra året. Då var hennes senaste romanprojekt Atemschaukel på väg att få sin slutliga gestalt. Romanen handlar om rumänientyskarnas deportation till sovjetiska arbets- och pinoläger och ”skrivtvånget” föddes ur hennes mors envisa tystnad om de fem åren hon tillbringat i sådana läger. De första utkasten gjorde Müller tillsammans med den rumänientyske författaren Oskar Pastior som själv var en av lägerfångarna. Pastior dog 2006 och Müller har sedan arbetat vidare på egen hand. Nu finns boken på tyska och till våren förväntas den svenska översättningen komma. Jag har inte hunnit läsa romanen än bortsett från avsnittet om ”hungerängeln” som gavs ut i förväg i tidskriften Die Horen. Där finns ett otäckt textställe där det talas om fånglägrets kålsoppa: ”Om det nu alls fanns någon kål i den. Det var på den tiden när hungerängeln hysteriskt rusade omkring med vidöppna ögon. Också i min hjärna trängde han in. Det var på den tiden när ingen av oss längre hade något kött under huden, men i magen och benen hade vi mycket vatten.” Müller är hela tiden saklig och konkret – också när hon händelsevis talar om änglar.
Nyligen läste jag en roman av en annan författare med rötter i en av Rumäniens minoriteter: ungraren György Dragománs Den vita kungen. Jag samtalade också en stund med honom på årets bokmässa i Göteborg. En likhet jag funnit mellan de båda författarnas böcker är massan av brutalitet de rymmer. Och i bådas verk skymtar strafflägren vid Donaukanalen som verklighet och mörk metafor. När jag frågade Dragomán vad han trodde om sina framtida romanteman, så svarade han att han nog alltid kommer att skriva om maktstrukturer och dessas effekter på människor. Och Herta Müller kommer sannolikt att fortsätta att skriva om erfarenheter av diktatur och förtryck. Vad hennes kritiker än tycker.
Bodil Zalesky
