Det som hände i Berlin den 9 november 1989 är väl den starkaste symbolen för kommunismens nederlag och slutet på kalla kriget.

I antologin Natten då muren föll får tjugofem tyska författare komma till tals om den dramatiska gränsöppningen. Att 20 år nu har gått sedan Berlinmuren, den ”antifascistiska skyddsvallen”, halvt av misstag öppnades har knappast kunnat undgå någon. Redan i våras, då jag tillbringade ett par månader i Berlin var utbudet stort i form av evenemang, utställningar, böcker, teve- och radioprogram samt tidningsartiklar på temat 20 Jahre Mauerfall. Också i finländska medier har jubileet uppmärksammats flitigt under hösten.Och visst finns det ju goda skäl att komma ihåg och analysera de dramatiska händelserna för 20 år sedan. Att Berlinmuren över en natt kunde tappa sin betydelse, att Tyskland sedan snabbt, men inte helt smärtfritt återförenades. Det som hände i Berlin den 9 november 1989 är väl den starkaste symbolen för kommunismens nederlag och slutet på kalla kriget.I Natten då muren föll får tjugofem tyska författare komma till tals om den dramatiska gränsöppningen. De bjuder på berättelser i kort format – de flesta är omkring tio sidor långa – och en del av dem tycks röra sig i gränslandet mellan fakta och fiktion. Många berättar i jagform om vad de upplevt, vad de gjorde dagarna kring murens fall – men här finns också texter där författarjaget inte figurerar över huvud taget, åtminstone inte med sitt riktiga namn. Texterna gör inte anspråk på att vara journalistiskt objektiva, utan är snarare skönlitterärt återgivna stämningar.
Boken är en fungerande helhet, berättelserna är tillräckligt varierande både till stil och innehåll och läsningen känns därmed varken långtråkig eller upprepande. Det är klart att vissa bilder har etsat sig fast i det kollektiva minnet. Gnistan som satte igång allting: tjänstemannen Günther Schabowski som på grund av en informationsmiss i direktsändning meddelar att gränsen öppnas ”genast, omedelbart”. Östberlinare som kort därefter verkligen tillåts passera till väst. Den overkliga feststämningen, folk från öst och väst som klättrar upp på muren. Gärningar som bara några timmar tidigare hade varit effektivt självmord.
Det är slående att författarnas upplevelser ändå är så olika, och mycket av berättelserna är faktiskt rätt långt från de TV-bilder som kablades ut över världen då muren föll. Visst har många upplevt och deltagit i något slags masseufori, men minst lika många berättar om hur de mer eller mindre missade den historiska händelsen. ”Hellre ha sovit bort den 9 november än aldrig mer drömma om att förbättra världen”, skriver Dresdenbon Thomas Rosenlöcher i sitt bidrag.

Lärdom av historien

Författarnas olika bakgrund förefaller vara resultatet av en lyckad strategi från redaktörens sida. Här är en blandning av författare från öst och väst – och från olika delar av landet, alla har ingalunda varit i Berlin när det hände. Rumänsk-tysken Richard Wagner (f.ö. nobelpristagaren Herta Müllers exman) och Emine Sevgi Özdamar, född i Turkiet, representerar för sin del nyinflyttade tyskar som var med då det hände. I Özdamars fall rentav så pass att hon från Västberlin avlade ett dagsbesök till Östberlin precis då muren öppnades – utan att märka vad som hände! Volker Brauns inledande text på bara två sidor är närmast att beteckna som en prosadikt, och Reinhard Jirgls berättelse bryter avantgardistiskt mot punkteringskonventioner. En smärtsam och stramt återgiven uppgörelse med det förflutna står Kathrin Schmidt för, då hon berättar hur det kom sig att hon i åtta år var medlem i DDR:s maktparti SED.
Tjugo år tycks vara en lämplig tidsperiod för ett retrospektiv om Berlinmurens fall. Som Robert Menasse påpekar i sitt bidrag till boken föll 10-årsjubileet hösten 1999 litet i skymundan, inför upphetsningen kring det förestående millennieskiftet. Jag undrar däremot hur man kommer att fira Berlinmurens fall år 2029. Kommer det då att vara bara tomma ord utan genklang i medborgarnas verklighet, något i stil med DDR:s 40-årsjubileum 1989?
Jag tror ändå att få nationer är så väl rustade som dagens Tyskland att älta sin historiska identitet med allt vad det innebär. ”Vergangenheitsbewältigung” är ordet som innebär att tyskarna drar lärdom av historien och övergreppen under både nazitiden och i DDR. Att inte ett skott avlossades då världens bäst bevakade gräns i ett slag öppnades känns otroligt och duger väl som bevis på den makt vanliga människor har. Ödets ironi är väl att det var SED-regimen själv som stod för gnistan till folkvandringen. Natten då muren föll är ju i och för sig inte ett historiskt verk, det är inte boken som förklarar hur det var möjligt. Däremot är den läsvärd skönlitteratur som illustrerar psykologin kring Berlinmurens fall.


Natten då muren föll. 25 tyska författare berättar om 9 november 1989. Översättning från tyska av Ulla Ekblad-Forsgren. Redaktör Renatus Deckert. Ersatz, Stockholm 2009.

Linus Lång

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.