Enligt den tjeckiska filosofen Jan Patocˇka ger ett genompolitiserat samhälle inte nödvändigtvis uttryck för politiken som existentiell möjlighet.

Ett bredare intresse för Jan Patocˇka (1907–1977) väcktes först då Derridas Donner la mort publicerades 1992 (The Gift of Death, 1996) där han ges stort utrymme i en generell diskussion kring ansvarets begrepp. Innan dess var han relativt okänd i väst, trots att han allmänt betraktas som en av Tjeckiens största filosofer och som en av Östeuropas viktigaste tänkare under 1900-talet.

Hade man hört talas om honom var det förmodligen endast som en av förgrundsgestalterna för medborgarrättsrörelsen Charta 77. Detta har till stor del att göra med att inte mycket av Patocˇkas arbete blev publicerat under hans livstid. Som självständig intellektuell i dåvarande Tjeckoslovakien var han under större delen av sin verksamhetstid ålagd publiceringsförbud och under långa perioder också undervisningsförbud. Han bröt så småningom mot detta genom att börja leda underjordiska seminarier i vilka bland andra Václav Havel, sedermera Tjeckiens president, deltog. Även många av hans arbeten cirkulerade underjordiskt. Han avled 69 år gammal i sviterna av många timmars polisförhör

Villkoren för det politiska

Patocˇkas tänkande är filosofiskt förankrat i den fenomenologiska traditionen. Han var en av Husserls sista elever, men Heidegger var minst lika viktig för honom. Hans verk spänner från historiefilosofiska framställningar, som i Kätterska essäer om historiens filosofi (1975, översatta av Leo Kramár till svenska 2006), till mer utpräglat fenomenologiska undersökningar av kroppslighet och livsvärld.

Men i vilken bemärkelse kan han behandlas som en politisk filosof? Han ägnade sig inte åt att analysera institutioner och rådande maktförhållanden i sin samtid, inte heller försökte han formulera kriterier för en ideal statsform. Hans ansats ställer istället frågan om vilka villkoren för det politiska är som sådant, som förankrat i den mänskliga existensens villkor. Utifrån detta perspektiv kan man inte ta för givet att det som i vardaglig bemärkelse betraktas som politik ger uttryck för det politiska som en existentiell möjlighet. Tvärtom kan ett genompolitiserat samhälle visa sig vara som mest avlägset från denna möjlighet. Där har det politiska snarare blivit reducerat till administrering av ett rådande tillstånd, till organisering av de ting, institutioner och intressen som utmärker det – politik förs här i namn av status quo.

Denna kritik träffar både det samhälle i vilket Patocˇka verkade, men även den liberala ordning som korrelerade mot den Sovjetiska maktsfären. Och ”korrelerade” är här inte ett uttryck valt på måfå. För Patocˇka var denna relation, som realpolitisk motsättning men ontologisk samstämmighet, ett uttryck för en viss förståelse av varat som sträcker sig från det antika Grekland till senmoderniteten. Enligt honom ligger samstämmigheten i en besatthet av ackumulering av kraft och instrumentell administrering av det befintliga. Det är en instrumentell hållning som förutsätter att världen i förväg är upplåten för människan som ett råmaterial för tillfredsställelse av hennes behov. Utmärkande för hennes relation till sig själv och till naturen i den västerländska civilisationen är enligt Patocˇka att den vägleds av en vilja till sådan kontroll över världen, där viljan till kontroll själv blivit okontrollerbar och slagit tillbaka som ett förtryck av både människa och natur.

Detta påminner om Adornos och Horkheimers analys i Upplysningens dialektik. Men den omedelbara inspirationen för Patocˇka var Heideggers förståelse av teknikens väsen, att varat som sådant i modern tid kommit att förstås som bestånd, som en kraftreserv att nyttjas, och där allt som inte kan nyttjas på detta vis blir onyttigt, ett störningsmoment för den teknologiska rationaliteten. Detta gäller enligt Patocˇka inte minst tänkandet som enligt honom aldrig sker utifrån och i namn av vardagens, den oreflekterat givna meningens, behov. I detta ligger en närhet till hans förståelse av det politiska. Liksom tänkandet utgör det politiska ett brott med den vardag som alltid förmår föregripa sina behov.

Då vardagen alltid har sina mål uppställda för sig finns det inget utrymme för skapande inom dess ramar, och därmed inte heller för ett politiskt liv eller för tänkande. Dessa kräver uppkomsten, frambrottet, av ett spelrum för tankens och handlingens rörlighet. Möjligheten av ett sådant brott förankrar Patocˇka i en förståelse av människans existentiella konstitution. I dialog med bland annat Aristoteles men så småningom också Hannah Arendt förstår han denna i termer av tre livsrörelser som är väsentliga för den mänskliga existensen och som alla betingar dess relation till det ontiska, det vill säga till det hon möter i världen. Dessa tre moment är acceptansrörelsen, försvarsrörelsen och sanningsrörelsen.

Besatthet av att instrumentalisera

I den första rörelsen, som är den mest grundläggande, blir människan given åt en värld för vilken hon alltid måste sörja. I den öppnas världen för henne som den helhet som utgör förutsättningen för varje relation hon kan tänkas ha till individuella objekt, men också till andra människor. Redan i denna rörelse är en känsla för rättvisa och orättvisa närvarande: människan är utsatt i världen på ett sätt som innebär att hon också är beroende av andras omvårdnad för sin överlevnad. Här växer en känsla fram av tillhörighet med dem som skänker värme och avstånd från dem som gör illa. Centralt är att det mänskliga livet i denna rörelse är avhängigt sitt sammanhangs föränderlighet. Det kan här inte förändra villkoren för sin existens utan är utlämnat åt dem.

En liknande bundenhet hör till den andra rörelsen som utmärks av det kollektiva mänskliga livets självupprätthållande. Här är människan en arbetande del av ett oikos, av ett hushåll, som framförallt är intresserat av sin överlevnad och i vilket alla har sin givna plats. Oikos måste här förstås som en modell som lika mycket kan utmärka en familj som en civilisation. Det centrala är ett uppgående i arbetet som det varigenom det mänskliga livet upprätthåller och reproducerar sig självt. Här sträcker människan ut sin existens genom att förvandla tingen till sina verktyg, en tanke som ligger nära det Marx i Parismanuskripten kallade för ett förmänskligande av naturen.

Denna humanisering av naturen som en resurs för det mänskliga livet är dock en process som kan komma att dominera tillvaron. Uttryckt med Heideggers vokabulär kan den leda till ett förfall som innebär en upplslukadhet av det mänskliga livets förmåga till instrumentalisering – människan fängslar sig vid, och blir fängslad av, denna förmåga till den grad att hon även för sig endast kommer att framstå som resurs och instrument.

Bunden vid denna livsrörelse utmärks hon därför också av att vara förlikad med en viss samhällelig organisering av arbetet, som enligt Patocˇka bottnar i en förståelse av varat som endast tillåter att livet levs på ett visst sätt. Vi kan se hur det överpolitiserade tillstånd som var på tal tidigare hör till denna rörelse. Varje sådant samhälle kan sägas ha en totalitär tendens i behovet, i produktionen av ett begär, att kontrollera, administrera, kanalisera och effektivisera livet i namn av sitt eget självupprätthållande.

Utifrån ett konservativt eller liberalt perspektiv kanske detta inte framstår som ett problem: givetvis är det så att varje samhälle vill upprätthålla sig självt och reproducera sig. Som en organism. Det gäller för samhällskroppen att utstå alla störningar – slå tillbaka dem om det går, rationalisera in dem om det går. Vari ser då Patocˇka faran i bundenheten till försvarsrörelsen? Det handlar för honom inte så mycket om klasskonflikt och förtryck. De är snarare uttryck för någonting större, än mer övergripande. Faran kommer inte heller utifrån, inte från främmande nationer eller konkurrerande politiska system. Hotet kommer inifrån den västerländska civilisationen själv, som precis kommit att utmärkas av en bundenhet vid den existensens andra rörelse som beskrevs ovan.

Patocˇkas förståelse av detta kommer tydligast till uttryck i hans diskussion av de två världskrigen. Västerlandets öde blev enligt honom en besatthet av människans förmåga att instrumentalisera sig och sin omgivning, hand i hand med en besatthet att ackumulera kraft till sitt förfogande. Detta till den grad att ackumuleringen blev ett självändamål. Därför ser Patocˇka mobiliseringen inför krigen (även Jünger var viktig för honom), men också den mobilisering som  skedde under kalla kriget, som ett uttryck för det som här kan kallas för vilja till kraft, en vilja som underordnar allt ackumulationen och stegringen av kraft. Faran, den katastrofala faran, ligger i att den korrelerande rörelsen till varje ansamling är utloppet. Varje ansamling kräver möjligheten av ett utlopp för att själva förmågan till ansamlande inte ska gå förlorad genom ett sammanbrott, där väggarna brister av trycket från det som ackumulerats.

Utmärkande för den västerländska civilisationen, med dess kulmination i senmoderniteten och de två världskrigen, är enligt Patocˇka förmågan att ansamla ur historiskt perspektiv ojämförligt enorma kvantiteter kraft – som måste få utlopp. Krigen blev enligt honom under 1900-talet den huvudsakliga kanalen för detta utlopp, vilket inte minst visade sig i att varken kapitalismen eller statssocialismen gick under i och med dem. Snarare intesifierades de i sin samstämmighet och bildade för första gången i mänsklighetens historia möjligheten att tänka den mänskliga artens förintelse av sig själv.

I titeln på den sista essän i Kätterska essäer koncentreras denna uppfattning, om hur mobilisering och krig blev utmärkande även för vardagen: ”Nittonhundratalets krig och nittonhundratalet som krig”. Den totala mobiliseringen och det totala kriget blev konsekvensen av en oreglerlig humanisering av tillvaron, som med ett begrepp från den västmarxistiska traditionen tillsynes paradoxalt korresponderar mot en total reifiering av den.

Konflikten som politikens grundvillkor

Vilken är då det mänskliga livets tredje rörelse? Som redan antytts innebär den möjligheten av ett visst brott med den andra rörelsen. Den upphör inte, livet måste fortfarande upprätthålla sig självt. Men det brott som är på tal här innebär att det mänskliga livet utsätts för sina livsvillkor, att de drabbar henne på så vis att de blir problematiska för henne. Hon måste bli omskakad till den grad att försvarsrörelsen som livshållning omöjliggörs genom att tillvaron förlorar sin självklara mening. Hon måste slungas ur sin upptagenhet med det tingliga och erfara att hon själv inte är ett ting och därför inte heller kan reduceras till en produkt av tingliga förhållanden. I detta drabbas hon enligt Patocˇka av en insikt om att vardagligheten, arbetet i den breda mening som gavs detta begrepp ovan, inte uttömmer människans väsen.

Men vari består detta? För honom ligger det i hennes förmåga att transcendera varje givet meningssammanhang, det vill säga överskrida varje antagen transcendens som en garant för ett visst meningssammanhangs giltighet. Villkoret för detta transcenderande är en meningsförlust, som Patocˇka också talar om i termer av världsförlust och omskakning. Först utifrån en sådan erfarenhet blir både tänkande och det politiska möjligt – han beskriver både filosofins födelse och uppkomsten av polis, den grekiska stadsstaten, som resultat av ett sådant brott. Då både tänkandet och det politiska på så sätt tar sin början i en erfarenhet av grundlöshet, utmärks de för honom snarare av receptivitet och beredskap inför det oväntade än av en förmåga att administrera det givna. Därför förstår han också den politiska offentligheten som öppenhet, som utmärkt av en oavgjordhet som står i kontrast mot varje fullhet av mening. I en sådan fullhet finns ingen plats för det främmande då detta alltid är utmanande och ifrågasätter det meningssammanhang i vilket det inträder.

Därför är den politiska öppenheten för Patocˇka utmärkt av det heraklitiska pólemos – av konflikten och striden, framförallt av de stridandes enhet som enheten av dem som befinner sig i den tredje livsrörelsen. Han förstår konflikten som källan till all kreativitet, även den politiska. Det är först ur konflikten som nya lagar och konstitutioner uppkommer, men också nya gemenskaper.

Det politiska i det grekiska polis utmärktes givetvis inte av krigstillstånd, men där föddes dock enligt Patocˇka möjligheten till den typ av konflikt som är sanningsrörelsens – i vilken villkoren för det sätt på vilket livet levs kan ställas i fråga då de blivit bestridbara. Enligt Patocˇkas förståelse är konflikten sålunda inte ett störningsmoment för det politiska utan dess grundvillkor. Men även mer generellt tillskriver han kriget en positivitet i Kätterska essäer och menar att de värsta krigen, här avses givetvis världskrigen och ett hotande tredje världskrig, förs i namn av evig fred. Detta innebär att de förs i namn av en evig vardaglighet, en absolut meningsgrund som för att förverkliga sig måste förinta all annanhet. En tanke som ligger nära den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt för vilken det totala kriget sker i namn av den universella människan, med andra ord i namn av en evig identitet.

Den västerländska civilisationens katastrofala öde har enligt Patocˇka inte berott på krigen som sådana utan på den karaktär de kommit att få, att de förts i namn av en evig vardag och till slut blivit vardag. Det är kanske i Patocˇkas bejakande av detta nattliga, av kriget och konflikten, som det mest provocerande men också mest utmanande för ett samtida tänkande kring det politiska ligger. Pólemos innebär här i kontrast mot den dominerande filosofiska traditionen inte brist på ordning, lika lite som mörker endast är frånvaro av ljus – all ljusning sker ur mörker, gryningen är förlöst ur natten.

Krystof Kasprzak

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.