En häpen tystnad utbredde sig runt bordet. Någon log varmt och nyfiket, någon annan lätt överseende.
Jag minns mycket tydligt förändringen i luften. Det här var något annat. Den sista punkten under Övrigt efter ett många timmar långt möte. Vi hade fattat beslut enligt förslag si eller så om biblioteksstöd och tidskrifter och teatergrupper. Kaffe var urdrucket och papperena fullklottrade. Någon hade väl börjat snegla på klockan och tänka på lunchen. ”Pernilla vill att vi pratar om varför vi ska ge statligt stöd till kulturen”, sa ordförande. Det var i sammanhanget ett oväntat och högst ovanligt initiativ. Men inte är det väl bara konstnärernas uppgift att förklara varför deras verksamhet har betydelse för ett helt samhälle?
Jag tänker på det där när tidningarna rapporterar om det som i praktiken innebär en sänkning av Stockholms stads anslag till de fria teatergrupperna 2010. Farligheten med att betrakta något som självklart, kulturstöd, kärlek, yttrandefrihet, är att man glömmer bort hur man försvarar det. Eller varför det alls ska försvaras. Det är inte mycket som väcker svenska folkets samlade vrede nuförtiden. Och nerskurna kulturanslag lyckas definitivt inte. I kommentarerna på nättidningarnas debattsidor är skattepengar till kultur långt ifrån självklart. ”Varför ska jag betala för vuxendagis som ingen är intresserad av?” Det är inte märkligt att frågan ställs. Det besvärliga är att ingen riktigt verkar kunna eller vilja svara på den. Sveriges kulturminister satsar på barnen. Skolorna kan söka extra anslag för att bjuda in kultur i verksamheten. Men den grundläggande synen på hur kulturutövarna ska klara sig verkar vara att de ska bli entusiastiska entreprenörer på en hårdnande marknad.
En hårdnande marknad fungerar som vilket avloppsdike som helst. Fettet flyter upp till ytan men det som har lite mer substans sjunker hjälplöst till botten. Det som syns och hörs är allt som oftast snidat enligt mesta möjliga effekt på minsta möjliga yta.
Varje människa är ett origamiskt mirakel av möjliga öppningar och överraskande tyngdlöshet. Somliga upplevelser tar vi emot med omedelbar glupskhet och infantil igenkänning. Inget fel i det. Rocknroll! Annat behöver vi ledsagare till. Precis som i kärlek. Så kan vi ge och få människoblivande av varandra. Kom med här, möt en rädsla och fäll en tår, grubbla, häpna och överraska dig själv med ditt plötsliga skratt. Vi är inte färdiga, varken i början eller slutet av vår korta bana. Vi ser inte allt bara för att vi har ögon att se med. Vi vet inte allt bara för att vi vill något.
Det har alltid varit den fria kulturen med trygghet av en statlig peng som inte villkorar innehållet, som utgör ett laboratorium av förmänskligande, nya perspektiv, fördjupning och utblick.
Det vi betalar för med våra skattepengar är denna möjlighet att mötas i levande rum av tillfälliga och utmanande tillhörigheter.
Det behövs mer, inte mindre, för att de fria grupperna också skulle ges möjlighet att söka upp oss där vi är. Det är inte frälsning. Det är inte hjärntvätt. Det är hälsovård. Lika självklart viktig och klassmarkerande som tandvårdspolitiken.
Det är det ena.
Det andra är att vi betalar och med våra skattepengar ska betala för många saker som vi själva aldrig kommer att ta del av. Som rullstolsramper, fängelser, små teatrar och viltvård. Vi betalar för att vi därigenom bidrar till ett bättre samhälle för många att leva i. Den som slutar försvara självklarheterna lämnar fältet fritt för den som vill amputera demokratiska uttryck, hyvla i flerfaldig konst och prioritera tystnad, ordning och hierarki framför samtal, dynamik och jämlikhet. Det är tråkigt om denna någon är våra politiker. Det är tråkigt om vi inte märker det förrän det redan är för sent.
Pernilla Glaser
