Kritikmaskinen samlar John Swedenmarks essäer från de senaste 20 åren.

Jag fick John Swedenmarks bok Kritikmaskinen och andra texter i min hand reda på hösten. Det tog av många orsaker länge innan jag riktigt kom igång med den, men jag övervägde egentligen inte att ge den ifrån mig. En orsak var det som framstod som det samlande temat: kritik. Jag vill veta vad det är. En annan orsak var min positiva förhandsinställning till Swedenmark: en idog knegare i det godas tjänst.
Behållningen av läsningen var ändå annorlunda än jag väntat mig: fylligare, mindre politisk, mindre polemisk, nördigare, djupare och svårare att omsätta i text.

Poesin tillgänglig

Jag var förberedd på att mycket skulle handla om poesi, men hade jag insett att en så stor del av boken gör det skulle jag säkert ha överlåtit den åt någon som förstår sådant bättre. Nu är jag glad att jag inte gjorde det. Swedenmark skriver om lyrik på ett sätt som är pedagogiskt utan att vara undervisande. Han öppnar dikter med olika redskap och låter en titta in, hela tiden medveten om att det aktuella sättet att göra det bara är ett sätt bland andra, ett sätt som har intresserat honom och som ger det här och det här resultatet.
I texten ”Varför dom inte rasar” funderar han på varför samtidspoe-sin fungerar, vad som utgör dess bärande princip. Att den gör det är ingen självklarhet utan något av ett mysterium.
”Om vi tänker oss en liten pojk som suttit hemma och blivit legoexpert. Han kan åstadkomma vadsomhelst med dom där små plastbitarna, och myser stolt i sin kunskap. Så får han komma till dagis första gången, och finner att hans nya kompisar kan utföra minst lika komplicerade byggen, fast inte bara med lego utan med allt som finns till hands. Legobitar, javisst, men också gafflar, dockarmar, dagisfröknar, sagostunder, pedagogik, hämtning och lämning. Fantastiska mångfaldsbyggen. Dom borde rasa enligt legos naturlagar, eftersom dom saknar hål och piggar och är av olika storlek. Men dom rasar inte utan håller sig upprätt och kommer att bestå.
Som den lille legogossen känner jag mig. Inte personligen, inte när jag läser samtidspoesin, använder den i mitt liv, men när jag ska prata om den. Jag har inget beskrivningsspråk som förklarar varför den fungerar.”
Först avskyr jag liknelsen och sen citerar jag den. Hos Swedenmark utmynnar bristen på beskrivningsspråk inte i tystnad, utan i en kommunikativ mångordighet: stundtals besatt, men inte introvert eller exklusiv. För mig som egentligen inte har läst poesi sedan de tidiga tonåren, då jag okunnig och utan vägledning famlade bland samlade pocketupplagor, är Swedenmarks texter om poesi terapeutiska. Jag upplever här inget av den totala utestängning som prosamänniskan i vanliga fall upplever när det handlar om poesi.
En viktig del av den terapin hänger ihop med hans intresse för den lästa, höglästa dikten, på rytmen, ljudens kvaliteter, skillnader och kontraster. Hur olika betoningsmöjligheter finns samtidigt närvarande i den skrivna texten och skapar en berikande ambivalens.
Hans intresse för lingvistik och metrik gör framställningen konkret. Han har ord för diktens fonetiska, rytmiska, syntaktiska egenskaper, och han gör bruk av dem, behöver dem för att säga det han vill säga. Samtidigt blir det lingvistiska en viktig del av hans personliga stil, hans angreppssätt; ett bland många möjliga.

Vad är kritik

En samtidigt självkritisk och parodiskt kulturpolitisk pärla är titel-essän ”Kritikmaskinen”, där Swedenmark bygger två olika modeller av kritikmaskiner. Här urskiljs tre ”funktioner” som kritiken har: U-funktionen (av Urteil, omdömet), L-funktionen (läsningen som ”efterträder och kontextualiserar” omdömet) och V-funktionen (velandet) som är all kritiks mål.
Den sista, velandet, springer ur den förbehållslösa läsningen, som åsidosätter bedömningen och tar fram både verkets mångtydighet och själva kritikens komplexa (komplexfyllda) relation till verket. Läsaren ska lotsas ”från U till V, från auktoritetstro till konstruktiv velighet”.
Maskinen av modell Roland illustrerar den samtida kritikerns väg till veligheten. (Tänk ”Roland Barthes oförtröttligt experimenterande med en tidig synthesizer, där man genom att vrida på olika knappar kunde få fram oförlikneliga ljud, som aldrig hörts förr eller senare.”) Men strikta längdbegränsningar är ett problem för den här modellen:
”Om en kritisk text är kortare än 4 A4 (8000 nedslag) blir den dysfunktionell. Vissa aspekter måste då offras därför att allt inte får plats. Ambivalenser får antingen tonas ner eller göras extremt klatschiga. Innehållsreferaten blir mera sexigt antydande än informativa”. Exemplifieringen (och den ännu viktigare åtföljande förklaringen av vad exemplet är exempel på) måste hårdbantas. /…/ Ja alltså, ju kortare det är om utrymmet desto mer tar U-funktionen över, och denna gång som fars.”
Att kritiken främst ska handla om värdeomdömen (U-funktion) är en form av missförstånd som också kritikerna hemfaller åt eftersom deras riktiga uppgift under gängse omständigheter görs närmast omöjlig att förverkliga.
Men vad är den riktiga uppgiften egentligen? Vad är velandet? Argumentet är uppbyggt med humor, men idén om velandet är inte ett skämt. Helt klart handlar det inte bara om att inta en mera obestämd position i förhållande till ett verk, utan hänger intimt ihop med den förvandling av vår förståelse och av oss själva som litteraturen inbjuder till. ”Arbetet i själen”, vilket också är titeln på den inledande essän, är Swedenmarks mera högtidliga benämning på det som sker i öppen och dröjande närkontakt med litteraturen/poesin. Läsandet är en transformativ, förvandlande erfarenhet av öppenhet, gränslöshet mot texten.
De stycken av Swedenmarks egen litteraturkritik som kommit med i denna bok lägger liten vikt vid utlåtanden om de diskuterade verkens värde. Han talar mycket om bra och dåligt på vägen, men mest som redskap för att komma fram till något annat: en formmässig detalj, en obegriplighet, ett samband, något intressant som man vill, måste, peta mera på.

En utdöd art?

En viktig dikotomi i boken handlar om språket som å ena sidan ett abstrakt, oberoende system och å andra sidan som något personligt, det levda språket. Fokus och intresse ligger på det levda, språkets fenomenologi om man så vill, men perspektivet utesluter inte tanken om språket som system. Snarast berikar de två perspektiven varandra: återigen i en intressant dubbelhet eller ambivalens, ett väsentligt både och.
Mot slutet av urvalet glider Swedenmarks texter över till psykoanalys, religion, pornografi.
Psykoanalysen intresserar som en annan form för arbete i själen. ”Det finns en stark samhörighet mellan psykoanalys och litteratur. Två eminenta traditioner för att – med språkets hjälp – pejla det psykiska livet i alla dess invecklingar och motsägelser.”
Dessa invecklingar kan också granskas genom det populära: till exempel Madonna och Carola som på var sitt sätt kombinerar ero-tik, religion och idolskap, på gränsen mellan det äkta och det oäkta. I sin kritik av pornografin utvecklar Swedenmark den feminism och den kritik av patriarkatet som kommer i dagen på många andra håll i texterna. Så vävs trådar genom en samling som först kan tyckas spretig och som är långsam läsning på grund av växlande ämnen, perspektivskiften och ett övermått av disparata tankar.
Sen finns det viktiga avstickartexter som belyser helheten: den förtjusande intervjun med den 99-åriga Brita af Geijerstam (Nalle Puhs översättare) och analysen av Alfons Åberg.
Samtliga texter i samlingen bryter skarpt mot de mallar för skrivande som dagspressens kultursidor ställer upp. Texterna är heller inte akademiska, utan snarast essäistiska: prövande, ofullständiga, cirklande. Det mesta är sådant som egentligen bara kan komma ut i en kulturtidskrift eller en bok: de två tryckta medier där man får vara omständlig och ofärdig samtidigt. Där texten inte alltid är en blank yta, en produkt, utan något att oväntat, sakta och förrädiskt sjunka ner i.
Flera av texterna är publicerade i Göteborgs-Posten, någon i DN och LO-tidningen där Swedenmark numera är verksam som kulturredaktör, en enstaka i Aftonbladet Kultur som enligt uppgift lades ner efter det numret där texten ingick. Många är föredrag från olika sammanhang som senare har kommit ut i skrift och några stycken är skrivna för radio (YLE). Men det är kulturtidskrifterna (i pluralis) som har varit Swedenmarks främsta arena för texter av den här typen: Lyrikvännen, Ord&Bild, OEI, 90tal och 00tal, Divan, BLM, Kritiker, till min glädje också Ny Tid.
Kanske är det också delvis tack vare kulturtidskrifterna som han skriver som han gör. Swedenmark visar upp en både bred och djup intellektuell profil av en typ som många kanske trodde var utdöd idag. Och ändå fortgår kritiken, texter som hans publiceras, arbetet i själen fortsätter.


John Swedenmark: Kritikmaskinen och andra texter. Ruin 2009.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.