Nora Hämäläinens text om Maria Gripes Skuggan-böcker inleder vårens serie där skribenter av olika generationer skriver om ungdomsböcker och annan litteratur som varit viktig för dem när de var mycket unga.
”När jag var ute och reste med det Willanderska teatersällskapet åkte jag mycket tåg. Vi kuskade land och rike runt, och jag brukade alltid se till att jag fick sitta för mig själv. Sen låtsades jag hela tiden djupt försjunken i en bok, men läste i själva verket inte en rad. Jag satt och tänkte igenom mitt liv i stället. Rullade upp det för mig, så att det blev nästan som ett biografdrama.”
Så börjar Skugg-gömman (1988), den fjärde delen i Maria Gripes serie om Berta och Carolin som inleds med Skuggan över stenbänken (1982). I Skugg-gömman är det för första gången Carolin som har ordet, även om hen i största delen av boken iklär sig tredje person: för att bättre få syn på sig själv, iaktta sig själv för att förstå bättre. Boken inleds vid krigsutbrottet 1914 då Carolin nyligen har börjat på teaterskolan i Stockholm. Hen är nitton år gammal och bor ensam eftersom henoms mamma, den återfunna Ida/Lydia, i alla fall har bestämt sig för att hen ska bo på slottet Rosengåva med sina två äldre barn. I mammans stora våning på Swedenborgsgatan kunde Carolin inte stanna, utan har hittat sig något mindre.
För första gången får vi här se världen ur Carolins perspektiv: det som har varit så outgrundligt för den försiktigare, mer tankfulla Berta som har varit den självklara jagberättaren genom de tre första böckerna.
Jag läste serien för första gången när jag var elva. Min födelsedagspresent det året var att jag fick välja så många böcker jag ville ha på akademen. Det blev väl ett tiotal, ungefär så hög var högen som jag minns den på mitt skrivbord när vi kommit hem, mest Wahlströms flickböcker med röd rygg och annat i den stilen. Jag läste ganska urskillningslöst allt som kom emot i lämplig ålderskategori. Presenten var mina föräldrars sätt att uppmuntra mig till läsning, men de hade aldrig synpunkter på vad jag borde läsa: dels kanske för att de var finskspråkiga och jag i det skedet nästan enbart läste på svenska. Sen var det också mest min pappa av föräldrarna som läste böcker, och hen tog det nog för givet att jag inte skulle vara intresserad av det hen hade tyckt var bra. Kanske fanns det också lite av ideologi i att inte lägga sig i. ”Det spelar ingen roll om barn så läser Harlekinromaner, bara de läser”, sa hen.
Hur Skuggan-serien kom med i min hög minns jag inte. Jag läste dem under det året, 1989, och sedan flera gånger om under tonåren. De är fortfarande de enda böcker jag någonsin har läst mer än tre gånger.
Två gånger har jag läst serien i vuxen ålder: först när jag var precis över tjugo, och så tio år senare, över julhelgen 2009, som belöning för att disputationen var över, för att jag länge hade tänkt läsa om dem och för att jag plötsligt inte kunde tänka mig något annat jag hellre ville läsa.
I början av den första boken är året 1911 och Berta är fjorton år gammal. På ”självaste Gustav Adolfsdagen” den 6 november väntar familjen på sin nya husjungfru som ska komma med tåget.
Den nya är Carolin, sexton år, bara ett drygt år äldre än Bertas bror Roland. Trots att också hen liksom de flesta andra jungfrur de haft kommer med farmors rekommendation är hen helt annorlunda än de andra: Roland blir förälskad i henom, lillasyster Nadja avgudar henom och Berta blir halvt motvilligt fixerad vid henom, den här ljusa och på något sätt storslagna personen som i den sedvanliga blåa arbetsklänningen, förklädet och snibben ser utklädd ut, utklädd till husjungfru.
Där börjar en historia som sträcker sig över drygt tre och ett halvt år. Dramaturgin är betvingande men intrigen hör till de mest osannolika. (Den som bara är intresserad av resonemang och vill skippa referatet kan här hoppa direkt till del III av den här texten.)
I slutet av den första delen får Berta veta att Carolin är henoms halvsyster: de har samma pappa, Carl Wilhelm. Det är åtminstone vad Carolin menar. Henoms mamma skötte om Bertas pappa på sjukhus för länge sen och de blev förälskade, men hen var redan då förlovad med en annan. Det blev i alla fall ett barn som blev Carolin. Men Berta får inte berätta det för någon.
I början av den andra boken
”… och de vita skuggorna i skogen” (1982) åker Berta och Carolin bort för att jobba tillsammans över sommaren, för att lära känna varandra bättre, i mer jämlika roller. (Med hjälp av farmor lyckas Berta utverka det för tiden, henoms ålder och småborgerliga bakgrund helt osannolika tillståndet att åka iväg.)
Det är Berta som hittar platsannonsen, men tvekar. Carolin däremot blir överförtjust och ordnar så att de får platsen. Att det visar sig gälla en pojke och en flicka gör ingenting; Carolin ordnar allt; Berta ska bara lita på storasyster, säger hen. Men det borde Berta kanske inte ha gjort.
På tåget mot Rosengåva klär Carolin om sig till en ung man; Carl ska hen heta. Berta vet att hen också tidigare har uppträtt som pojke för att kunna röra sig friare ute på kvällarna. Men det här är något annat, ett bedrägeri. Hur som helst försonas de två på vägen och innan Berta har fått chansen att vända tillbaka hem som hen tänkt plockas de upp av kusken från Rosengåva.
Sen är det inte så mycket annat att göra än att spela med. De träffar tvillingarna Arild och Rosilda som är något äldre, 21 år fyllda, men aningen verklighetsfrämmande för att de levt så isolerade, med tjänstefolk och växlande privatlärare. Deras far Maximilian är yrkesmilitär i utländsk tjänst och har inte varit hemma på länge. Deras mor Lydia är död sedan länge, det var också något konstigt med henoms död: hen dränkte sig, men kroppen flöt bort och hittades aldrig.
Tvillingarna har växt upp med en gammal barnsköterska, Amalia, som också tog hand om deras mamma när hen var liten. På slottet styr förvaltaren Axel Torsson i samråd med Maximilians nästan hundraåriga farmor Sigrid som bor i en egen våning i en annan flygel. Hushållet som sköts av ovanligt tysta tjänare administreras av Axels fru Vera, en söt och godhjärtad, men lite nervös figur.
Varken Arild eller Rosilda har några som helst vuxenplikter. De läser, spelar schack och rider. Arild spelar violin och Rosilda målar. Arild är drömsk och allvarlig. Rosilda är på något sätt robustare trots att hen ända sedan deras mors död varit stum och kommunicerar med samtalsblock där hen skriver sina repliker.
Ingenting blir egentligen som Berta och Carolin hade tänkt sig. Carolin blir som bergtagen och går upp i sin samvaro med tvillingarna; Berta och hen kommer längre ifrån varandra. Tvillingarna är förstås väldigt betagna av Carl, men också den mer ordinära och reserverade Berta blir småningom viktig för dem. Det går förvånansvärt lätt att spela de nya könsrollerna, kanske för att allt på slottet är lite overkligt. Bertas skuldkänslor över bedrägeriet blir ändå värre när både Arild och Rosilda blir förälskade i Carl/Carolin; Rosilda på ett lekfullt, ”svärmiskt” och på det stora hela harmlöst sätt, men Arild på ett allvarligare, hemligt, då hen tror att Carolin är ”Bertas bror”.
Men det är inte bara Berta som har hemligheter att hålla. När hen i slutet på den andra boken kommer slottets hemligheter på spåren måste hen åka hem i förtid, flera veckor innan skolan börjar. Hen lovar att åka när Axel Torsson till slut bekräftar henoms aningar. Carolin som inget vet stannar kvar, för hen har varken skola eller familj att åka tillbaka till.
I den tredje boken Skuggornas barn (1986) delas Bertas tid mellan familjen och skolan hemma i småstaden och skolloven på Rosengåva. Det är två skilda världar: när hen är på Rosengåva blir hemmet och skolan som overkliga. När hen är hemma igen vill hen först bara sova, och Rosengåva glider småningom undan i minnet. Trots de ovanliga omständigheterna är boken också en fin realistisk skildring av puberteten: kontrasten mellan hemmet och det nya, att vara kluven mellan två världar som ännu inte bildar ett enhetligt sammanhang, som inte kan beskrivas i samma termer.
I den här boken avslöjas hemligheterna på Rosengåva, men också många av frågorna kring Carolin får svar. Carolin kommer ut som flicka efter att en tid ha varit borta från Rosengåva. Arilds och Rosildas döda mamma Lydia kommer ut som levande efter att redan en tid ha följt med sina barns liv via sin tillbommade våning på slottet. Men det visar sig att hen också är Carolins mamma. Två gånger har hen lämnat sina barn och låtit dem tro att hen är död. Mysteriet kring Carolins far får sitt svar: Lydia vet inte själv, det kan vara Carl Wilhelm, men också förvaltaren Axel Torsson.
Allt detta var oerhört spännande när jag var barn, och är det märkligt nog fortfarande när jag läser om böckerna. Det fanns för mig som var ett ganska ensamt barn en särskild tjusning i berättelser om förlorad och återfunnen syskonskap. Med Carolins gestalt skrev Gripe också in sig i den könsöverskridande pojkflickslitteraturen som i det som man kallar slukaråldern var en naturligare och viktigare referensram för mig än det traditionella flickskapet.
Först i den senaste läsningen kunde jag se hur djupt jag som barn och tonåring ändå identifierade mig med Berta, även om jag tyckte att henoms familjebundenhet och hänsynsfullhet kändes främmande. Henoms begränsade horisont var min liksom henoms föreställning om att hen var oansenlig, klumpig, grå, utan några som helst särskilt goda egenskaper. Liksom hen lät jag mig duperas av Carolin och hade då mycket svårare än nu att se Carolin sådan som Maria Gripe har skrivit henne. Mångbegåvad förvisso, magnifik kanske, men också osäker, manipulativ, omogen och självcentrerad. Carolin är kanske ibland för fantastisk för att vara verklig, men så är hen också det genom Bertas och de andra ungdomarnas ögon. Riktigt på samma sätt imponerar hen inte på de på riktigt vuxna, även om hen väcker mycket intresse och uppmärksamhet.
Däremot kan jag nu komma på mig själv med att ifrågasätta det självklara förtroende som många av de vuxna visar den yngre och mer oerfarna Berta. Farmor litar på henom, barnsköterskan Amalia litar på henom, på Rosengåva bemöts hen som en vuxen, och Axel Torsson berättar till slut allt hen vet om Lydias historia utan att en stund tvivla på Bertas förmåga att hålla tyst.
Men så är Berta också ovanligt omdömesgill, lojal, diskret, vederhäftig. Om Carolin väcker förtroende är det för att hen kan charma och leka och göra livet spännande. Om Berta gör det är det för att hen står stadigt. Häri ligger den fundamentala jämlikheten mellan dessa två: Bertas goda omdöme och självklara fokus mot Carolins lätthet och mod. Båda har något som den andra endast med möda kommer att vinna.
Att växa upp handlar för de här två flickorna väsentligen om att bli en bättre människa. I andra hand handlar det om att hitta något viktigt man kan ägna sig åt. Genom de tre första böckerna befinner sig båda i ett limbo: Berta går i flickskolan och Carolin, föräldralös och med bara några år i folkskolan bakom sig, ”tjänar piga”. Men det är aldrig ett limbo som ska sluta med att de gifter sig och inrättar sig det tidiga 1900-talets könsordning. Särskilt för Carolin är det viktigt att pröva olika roller och förklädnader, men att livet skulle handla om att lära sig axla den rätta rollen är för dem båda lika främmande.
Det här är kanske ett av de smått orealistiska dragen i serien: kvinnorörelsen omnämns som ett tvisteämne och båda flickorna råkar ut för könsbetingade orättvisor. Berta får ingen cykel när henoms bror får en, och måste argumentera sig till en av en välvillig men lite förvånad pappa: inte visste hen att flickor behöver cyklar. Carolin klär ut sig till pojke för att få röra sig fritt, och får senare ett filmmanus accepterat av ett filmbolag eftersom hen ger sig ut för att vara en ung man.
Men inget av det här rubbar flickorna i grunden, eller grumlar deras upplevelse av att kunna bli något i det samhälle de lever i. Att växa upp handlar inte om kvinnoblivande utan om människoblivande. Och det finns egentligen ingen gräns för det blivandet heller, vuxenheten finns där någonstans, men de verkligt stora och storslagna människorna är gamla eller jättegamla: farmor, Sigrid ”Storråda”, barnsköterskan Amalia. På ett självklart sätt överglänser de den lite förvirrade föräldragenerationen i vidsynthet och omedelbar närvaro.
Gripe är aristotelisk som Jane Austen: i en rasande underhållande form lägger hen fram teorin om ett livslångt tillblivande, en stadig självfostran som utan större åthävor, men endast med ansträngning, sker i växelspelet mellan yttre handling och inre blick.
Jag tror i alla fall att det var viktigt för mig som barn att könsproblematiken, som ständigt är närvarande och till och med central i de här böckerna, inte blåses upp till kamp. Båda flickorna har för tiden nästan osannolikt emanciperade omständigheter. Över Carolin råder ingen och ingen ifrågasätter henoms val. Mot slutet ska också Berta iväg till Uppsala för att studera medicin, med pappas uppmuntran.
Men så är böckerna också skrivna för flickor som växte upp på 1980-talet eller senare, för min generation och dem som är yngre, och de är skrivna just så att en flicka av det sena 1900-talet ska kunna ta dem till sig. Bertas och Carolins självklarhet i sökandet av livsbana är således vår självklarhet i det sökandet, inte en realistisk återgivning av flickskap 1914.
Samtidigt är Bertas och Carolins strävan mot ett bättre jag också emancipatorisk ur ett könsperspektiv eftersom dess själva grund är en stark subjektsposition. Inte jag genom andra, utan jag genom mig själv. För andra vid behov, uppmärksam på vad som sker omkring, vad andra upplever. Men inte slav under andras blickar. Inte slav alls, utan fri att vara och handla utgående från de omständigheter som ges. Att göra det bästa av det som är.
Den könsöverskridande Carolin kunde lyftas fram som ett föredöme av moderna queerfeminister. Det att hen i slutet bestämmer sig för att manskläderna är ett avslutat kapitel kunde i samma anda läsas som en återgång till (den förtryckande) ordningen. Men då läser man henoms berättelse för snävt, i termer av anpassning till könsordningen, snarare än i de grundläggande universella moraliska termer som Maria Gripe så skickligt och diskret behärskar.
Man måste märka att könsfrågan av Gripe tydligt underordnas frågor om karaktärsfasthet, självkännedom och identitet. Lika naturligt som det är för Carolin att vara en man, är det självklart att Berta inte skulle kunna vara det. Men den skillnaden markerar ingen viktig skillnad i deras frihetsgrad, utan snarast en skillnad bland miljarder små skillnader mellan deras personer. Carolin är inte bättre för att hen är mer böjlig eller gränslös. Hen är inte större för att hen är könsöverskridande, för könet är ingen avgörande markör här.
Däremot är personligheten viktig: den individuella karaktär som vi alla har som grund för vår moraliska karaktär, den som sätter tonen för allt vi blir och allt vi gör. Hos Gripe finns inga platta karaktärer, var och en har sin egen atmosfär som hen manar fram i enkla bilder: Arild som lyssnar till yttervärldens brus i telefonapparaten, Amalia i sin fönsternisch, pappa med sina uppslagna luntor om Swedenborg på fönsterbräden och bord, Lydia som lutar sig tillbaka i sin fåtölj så att huvudet hittar den grop som åren har nött in i ryggstödet, farmor/Hedda som kommer oanmäld med tåget. Och varje karaktär har sin egen väg.
I den sista och fjärde boken, Skugg-gömman, har Carolin hittat en riktning, och även om det bara i förbifarten sägs ut, har hen nu genom mamman fått de materiella förutsättningarna för att studera. Hen ska bli skådespelare och
jobbar hårt på elevskolan. I sin bostad har hen många speglar för att kunna pröva sina olika roller. Det här är något som hen tvistar om med väninnan Ingeborg: Ingeborg ser absolut inte varför man skulle behöva speglar i deras blivande yrke. Arbetet sker ju i det inre.
Skugg-gömma är ett gammalt ord för spegel och hela boken är Carolins speglingar av sig själv, på väg mot något nytt. Hen brevväxlar med sig själv, i form av sitt alter ego Saga. Saga Carolin heter hen, men henoms mor kunde inte riktigt bestämma sig för vad hen skulle kallas, än var det Saga och än Carolin. I något skede blev Saga och Carolin två, och Carolin den som dominerar utåt. Men Saga finns kvar där inne och hen har sådant som Carolin saknar, hen är mer som Berta.
Pojkdräkten har Carolin lämnat bakom sig, den kommer på igen endast för äventyret med filmmanuset. Den speglar ingen riktig dubbelhet eller kluvenhet: Carolin är den samma oberoende av om hen är pojke eller flicka, man eller kvinna. Henoms klyvningar ligger, som sagt, djupare in.
Åtminstone tills Carolin blir vän med Ingeborg är hen ganska ensam i den nya stockholmsmiljön, och hinner tänka på mycket. Hen har vuxit en bit ifrån den hen var hos Bertas familj och på Rosengåva, och hen funderar mycket på vad henoms nonchalans har förorsakat, särskilt i förhållande till Berta, Arild och Rosilda. De är alla ganska avlägsna nu, och lite onåbara.
Hen är besviken på sin mamma som nu är mera Lydia af Stenstierna än den Ida som hen var när hen fick Carolin. Carolin har återfunnit sin mamma, men henoms riktiga mamma är en person som egentligen aldrig fanns. Ändå är det henoms arv som Carolin bär på, det är hen av syskonen som mest ska vara lik Lydia.
Eller något ännu värre.
Närmare jul har Carolin köpt ett parti stearinljus som rinner förfärligt. Eftersom hen minns att det finns gott om ljus i mammans våning går hen dit för att leta efter dem, men ljusen är som försvunna. I stället hittar hen gamla fotografier i en kista som mamma har tagit med från Rosengåva.
”Hon hajar till. Från ett i övrigt bleknat fotografi stirrar ett par ängsliga ögon emot henne. En närbild av en kvinnas ansikte. En ganska ung kvinna med ett påfallande disharmoniska drag.
Hjärtat klappar vilt. Samtidigt blir hon alldeles kall invärtes och börjar darra. Det finns drag i det här ansiktet som hon känner igen – blott alltför väl.”
Den som ser på henom från bilden är Clara de Leto, henoms mormor. Lydia har varit en svag och misslyckad mor, men henoms egen mor Clara var en alltigenom kall och manipulativ människa som förstörde sin dotters liv ännu långt efter sin död.
Är det Claras ansikte som Carolin har fått? Är det Claras karaktär som går igen i henom? Är det därför som mamma inte stannade med henom? Hen måste ju ha sett det, hen också?
Finns det något värre än att vara en svag och destruktiv människas avbild?
När Carolin senare återvänder till våningen tar hen fram fotografierna igen, men hittar nu andra bilder som gör henom lugnare. Morfar Jacob hade ett kärleksfullt ansikte och på bilderna är det alltid hen som håller den lilla dottern i famnen. Hen dog ung, men Carolin har ärvt henoms händer: de händer som hen alltid tyckt är lite för stora. En bild av morfar tar hen med sig för att förstora upp: här är pappan som hen alltid har saknat.
För övrigt, minns Carolin, uträttade Clara ingenting i sitt liv. ”Hon levde på andra, sög ut omgivningen och särskilt sin stackars dotter.” Carolin har teatern, hen studerar och skriver små manus, hen lever i en annan tid med andra möjligheter. Och visst börjar hen hitta, som hen uttrycker det, tillbaka till sig själv?
Men vad blev det av Berta då? Är det inte lite orättvist att Gripe ska låta Carolin få sista ordet i sviten? Jag kunde tala i timmar om Carolin, men vad annat har jag att säga om Berta än det som också Carolin tänker: att hen är insiktsfull, stabil och god. Det är så svårt att veta, för när Berta berättar, också när hen berättar om sig själv, har hen en ton som vänder blicken från henom själv, mot det hen ser: helheten och detaljerna. Så är det redan när hen bara är fjorton år och alla kläder ännu sitter fel på kroppen. En sådan person är ovanlig och svår att lyssna in. Men jag tror inte att lösningen för henom är att satsa mer på sig själv (ett förvirrat råd som kunde posera som feminism): tids nog kommer hen att lysa igenom.
Nora Hämäläinen
