Vintern 2009–2010 har varit den kallaste i Mälardalen som jag med mina 42 år kan minnas. Ingen pratar längre om global uppvärmning eller om växthuseffekten och alla gläds (eller ja, nästan alla) över Kung Bores återkomst. Det känns som om det där med en kall vinter får människor att sträcka lite på ryggen. Som om svensken är stolt över snö och kyla, även när man då och då gnäller över den. Men nog är det ett kärleksfullt gnäll.
Det är nu den 18 mars och snön ligger fortfarande djup. Kanhända går det att åka långfärdsskidor i skogen den första april – något jag aldrig varit med om förut. Det beror på hur länge vi får ha kalla nätter och hur mycket solen tar på dagarna.
Många pratar som vanligt väder. För snö, regn, sol och vind är saker som vi alltid kommer ha gemensamt. På samma sätt som vi har döden gemensam. Mycket annat i det svenska samhället har gjorts till individuella val: val av vårdcentral, skola, tandläkare. Vädret drabbar alla lika – det går förstås att resa bort från det, att ta en solsemester eller vintersemester på annan ort – men det är oftast bara tillfälligt. De flesta är bundna till sin arbetsplats och/eller till barnens skola. Och till det väder som råder på platsen.
Det finns en trygghet i detta. Att veta att samma sol lyser på såväl fattig som rik. Att det är samma regn och samma snö. Även när väderlekstjänsten ann-onserar ut vädervarningar av första, andra eller tredje graden så är det ingen som inte accepterar. Vi anpassar oss g±+anska lydigt – om än vi knorrar och gnäller – och vidtar försiktighetsåtgärder. Vi kör sakta när det är halka och ställer oss inte under höga träd när det åskar. Det är hur som helst jämlika villkor som gäller och ingen är avundsjuk på någon annan.
Om fler företeelser kunde bli som vädret – för alla lika skulle vi kanske må bättre som människor. Britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett är inne på att ekonomisk ojämlikhet hör till de saker som är socialt nedbrytande. I sin bok Jämlikhetsanden (läs om boken i Ny Tid 8/2010)) visar de vetenskapligt att det påverkar både rika och fattiga negativt. Människan är ett socialt djur som ständigt jämför sig med andra. Är det stor ojämlikhet uppstår det misstro och social oro. Ett samhälle där alla är rädda för att falla – inte minst de rika. Ett ojämlikt samhälle som författarna vetenskapligt påvisar verkar negativt på psykisk och fysisk hälsa, utbildnings- och våldsnivå. De mer jämlika rikare länderna och de mer jämlika delstaterna i USA visar på bättre fysisk och psykisk hälsa hos alla, även hos de rika.
I många år har tillväxt av BNP per capita varit ett mått på välstånd. Nu visar Wilkinson och Pickett att detta inte gäller rika länder. Här är jämlikhet ett viktigare mått på hälsa.
Om det vore som för vädret med pengarna, om inte den smartaste strategi eller de bästa ärvda förutsättningar i världen kunde trolla fram ett evigt solsken över just mig och min familj.
Visst skulle det sänka ångestnivån i samhället. Och det skulle inte minst göra ett samtalsämne som idag är tabu (för att det är känsligt) till ett lovligt konversationsämne. Tänk. Pengar som väder – ingen hierarki i något av begreppen. Det borde lätta ångesttrycket för oss statuskänsliga västerlänningar.
Peter Björkman
