– vad blev det av den tanken? På Natur och Miljös ungdomsgrupps webbplats nomug.fi funderade Olivia Penelope Maury inför arbetets dag på varför diskussionen om grundinkomst verkar stampa på stället. Hon såg nya lösningar som nödvändiga med tanke på tendensen i arbetslivet att en del får mer och mer jobb och andra mindre och mindre. Det bästa skulle vara om arbetet fördelas jämnare, men nu går utvecklingen i motsatt riktning och de som inte får arbete har det svårt.
Maury skriver:
”Idag fungerar det finska socialsystemet på ett väldigt trögt sätt; folk måste kämpa genom papperskrig och besök på FPA för att bevisa att de faktiskt är i behov av utkomststöd. Den fattiga måste redovisa på ett ytterst nedvärderande och generande sätt för socialskyddsarbetaren, kanske en före detta klasskamrat, om sina problem. På tvåtusentalet lever vi i ett oförutsägbart samhälle där somliga slumpmässigt blir framgångsrika, och somliga ej. Man vet aldrig då man plötsligt blir utan jobb och utkomst och faller ner på bar mark. Människor tvingas arbeta hårt, och frivilligt övertid för att säkra sin ställning, om inte det skulle vara så lyckligt att vi skulle ha en icke-behovsprövad grundinkomst.”
Grundinkomst eller basinkomst är begrepp som numera används oftare än medborgarlön. När Jan Otto Andersson i tiden introducerade detta begrepp tänkte han sig att man för medborgarlönen förutsattes göra något för sin grundinkomst, det kunde röra sig om organisationsarbete eller vård av närstående, men den aspekten finns inte alltid med. I USA talar man om negativ inkomstskatt, som skulle ha ungefär samma effekt.
Maury noterar att diskussionen om grundinkomsten på nytt tagits upp på olika håll. Så har tydligen skett också i Sverige.
Jan Otto Andersson
har nämligen föreslagits till medlem av hjärntrusten i Departementet för socialekonomi och medborgararbete i Sveriges framtida basinkomstregering. Förslaget har lagts fram av basinkomstaktivisten Mats Höglund i en långtidsplan för åren 2012–2020. Han räknar upp en lång rad personer lämpliga att medverka i en sådan ny regim, Andersson är ingalunda ensam.
Höglund skrev sin artikel i anslutning till det rådslag om basinkomst och socialförsäkringar som för några år sedan pågick inom Miljöpartiet. Man hade då utformat två modeller, en 4000-kronorsmodell där socialförsäkringarna bevaras, men något sänkta, och en 9000-kronorsmodell utan socialförsäkringar. Den första var inspirerad av de finska grönas modell och den senare var tänkt som en ”riktig medborgarlön”. Själv föredrog han en nivå på 6–7000 kronor.
Bland motiveringarna för basinkomsten hittar man ett citat ur en artikel av moderaten Bo Frank och vänsterpartisten Karin Högstedt:
“Frågan vi ställer oss är om det är värdigt ett modernt och humant samhälle att ha kvar ett system med integritetskränkande socialbidrag. Borde inte ett modernt samhälle garantera varje medborgare en generell ekonomisk minimistandard utan krav på motprestation? Medborgarlönen är det humana alternativet till att behöva blotta sitt privatliv för en socialsekreterare som bättre skulle behövas för att arbeta med barn och ungdomar som far illa.” Samma tanke som Maury för fram.
Det verkar alltså som om det så småningom blivit fart på debatten om grundinkomst också i Sverige. Andersson konstaterade i en artikel år 1998 att den varit mycket lamare i Sverige än i Finland och förde fram flera tänkbara förklaringar.
”En är att den svenska välfärdsstaten verkar att vara så accepterad, att man drar sig för att diskutera mer omfattande omstruktureringar. I Finland är välfärdsstaten mindre sakrosant och stödnivåerna i allmänhet lägre. En annan förklaring är att Finland tidigare drabbades av massarbetslöshet och att fasthållandet vid full-sysselsättningsmålet – ”arbetslinjen” och ”den aktiva arbetsmarknadspolitiken” – har varit kraftigare och mer trovärdigt i Sverige.”
Jouko Kajanoja
fortsätter outtröttligt med att upplysa om vårt välfärdssystem och luckorna i det, vilket han tidigare ägnade sig åt som forskningschef på FPA – numera är han pensionär. Han medverkade för en tid sedan i ett seminarium om grundinkomst som ordnades av en av Vänsterförbundets aktivaste grundorganisationer, Vasemmistolinkki, och lokalavdelningen i Berghäll.
Han konstaterade att motiven när man talat för grundinkomst har varit skiftande. På nyliberalt håll har man tänkt sig ett ganska lågt belopp som gör det lättare att betala låga löner i vissa branscher eftersom det blir lättare att överleva med dem om de kan kombineras med ett extrabelopp. Dessutom skulle den sociala byråkratin förenklas.
Många av initiativtagarna har däremot gått in för belopp som är så höga att det går att leva på dem. Sedan har De Gröna, som utarbetat den mest detaljerade modellen, kommit fram till ett mellanting som ger ett belopp på ca 440 euro i månaden, vilket fortfarande behöver kompletteras med utkomststöd.
Men för det mesta har diskussionen i Finland enligt Kajanoja varit mer abstrakt än konkret. Också på fackligt håll har inställningen varit njugg och utvecklingen går snarast åt motsatt håll. Inom socialskyddet går man bort från grundtryggheten och behovsprövningen medan andra kontrollformer ökar. Nivån på grundtryggheten släpar efter jämfört med de inkomstrelaterade stödformerna. Inom sysselsättningspolitiken tar man i allt mindre utsträckning social hänsyn, delvis på grund av EU:s restriktiva hållning.
Inte heller den kommitté (”Satakomitea”), som skulle se över socialskyddet, granskade grundinkomst som ett alternativ, utan förslagen gick i andra riktningar.
Det finns problem
som gör det svårt att införa en grundinkomst, medgav också Kajanoja. En riktig grundinkomst, på mellan 1000 och 2000 euro i månaden, skulle förutsätta en hög skattenivå, kanske över 60 procent, varav visserligen en del skulle komma tillbaka. Det är därför inte lätt att tänka sig att en grundinkomst kunde införas inom en snar framtid.
– Den är ändå en del av en eftersträvansvärd framtidsbild, tillsammans med en ny ekologisk, måttlig livsstil, ansåg han.
Ett av argumenten mot en grundinkomst är att den skulle befrämja en lättjefull livshållning.
– Vi hör till en generation som har en lutheransk, eller snarare kalvinistisk arbetsmoral och som har svårt att ge upp den. Därför tror vi att en grundinkomst skulle leda ungdomen in i fördärvet. Vi kunde i alla fall fundera på hur vettigt det är att jobba som en galning och lämna det övriga livet olevt.
Kajanoja hänvisade till socialpolitikens pionjärer, som Pekka Kuusi och Gunnar Myrdal, som i tiden underströk att trygghet ger styrka – när osäkerheten minskar orkar man göra mera.
– Som Anna Rotkirch sagt borde vi alla gräva fram socialtanten inom oss. Det kan gå så att grundinkomsten kunde ge de marginaliserade ny styrka.
Ett annat argument som framförts mot grundinkomsten är att den delar arbetsmarknaden. Enligt fackordföranden Tuire Santamäki-Vuori skulle den leda till lägre löner eftersom samhället står för en del av utkomsten, och Osmo Soininvaaras huvudmotiv har just varit att möjliggöra detta. På detta sätt kunde en delning mellan en inre krets och ett prekariat uppstå eller stärkas.
Kajanoja medger risken för detta och anser själv att vi inte ska sträva efter ett högeffektivitetssamhälle. För att minska risken borde vi verka för att öka delaktigheten i samhällslivet.
Ett tredje argument mot grundinkomsten är att den är orättvis. Den skulle gynna studerande, hemmafruar, deltidsarbetande, oföretagsamma bondepojkar, bergsrådsfruar, sägs det. Borde man inte hellre investera i att minska fattigdomen genom att höja utkomststöd och boendestöd och stöda mentalvårdspatienter och åldringar?
Till detta sade Kajanoja:
– Problemet är nu att bara hälften av dem som har rätt till utkomststöd utnyttjar det, delvis för att det upplevs som förödmjukande att ansöka om utkomststöd. En lösning på det skulle vara att förbättra grundtryggheten och så småningom nå fram till en grundinkomst. Ett första steg skulle vara att minska villkoren för utkomststödet. Men nu går utvecklingen i andra riktningen.
De inkomstrelaterade stöden
vid arbetslöshet och sjukdom och vid motsvarande arrangemang för pensionens del utgör ett speciellt problem.
– Vi har orsak att hålla fast vid systemet, bl.a. för att mänskor ska kunna bevara sin levnadsstandard i sådana situationer. Annars sköter de rika sitt skydd genom försäkringar och socialskyddet förlorar en del av sin legitimitet. Det leder till att resurserna beskärs och socialskyddet blir fattighjälp. Många väljer privat sjukvård och privata daghem.
Däremot anser Kajanoja att klyftan mellan grundtryggheten och de inkomstrelaterade stöden måste minska. På fackligt håll motsätter sig många detta, men Kajanoja ser det som viktigt att minska klyftan. Genom olika åtgärder av detta slag kunde utvecklingen åter vändas i en mer solidarisk riktning. Ekonomiska möjligheter finns.
– Till stor del handlar det ju om budgetpolitiken. Om vi hade samma skattenivå som i Sverige och Danmark skulle vi ha tio miljarder till att använda. Folkpensionsanstaltens utgifter är just tio miljarder om året.
– Det har konstaterats att också mer än 70 procent av samlingspartisterna hellre bevarar socialskyddet än sänker skatterna. Men nyliberalerna väljer skattelättnader.
En reform på inkomstsidan skulle vara speciellt viktig i Finland, eftersom vi sköter arbetslösheten sämre än på andra håll. I Sverige, Danmark och Norge satsar man mer på sysselsättande åtgärder, medan arbetslösa hos oss oftare är beroende av utkomststöd och liknande. Detta gäller också dem som bara är delvis arbetsföra. I Paltamo i Kajanaland experimenterar man med en modell som gett 200 arbetslösa sysselsättning genom aktiva åtgärder.
Den modellen kan dock inte genomföras i huvudstadsregionen, eftersom den förutsätter att man man känner till både enskilda arbetslösas resurser och möjliga arbetstillfällen av typ hugga ved för åldringar. Också om det viktigaste skulle vara att förbättra sysselsättningen måste man alltså också trygga utkomsten för dem som trots allt inte får jobb.
En rimlig lön
som kan trygga utkomsten har i en artikel i Europeiska socialstadgan definierats som 60 procent av medellönen i landet, men Finland har inte ratificerat denna artikel, påpekade FFC-ekonomen Erkki Laukkanen i den efterföljande paneldebatten. En rimlig lön skulle enligt detta i Finland utgöra omkring 1500 euro i månaden. Nu stannar en tiondel av löntagarna under detta belopp.
Detta har enligt Laukkanen en anknytning till diskussionen om grundinkomst, eftersom facket anser att man i samband med en eventuell grundinkomst också måste diskutera en minimilön. En grundinkomst skulle enligt facket ha både goda och dåliga sidor. En av de dåliga är att grundinkomsten kunde leda till att låga löner skulle bli allt vanligare, en annan är att den kunde undergräva trepartssamarbetet på arbetsmarknaden.
Låga löner kan dock inte motarbetas enbart med bestämmelser om minimilön, utan i första hand genom yrkesutbildning. I dag saknar 20 procent av dem som är i arbetsför ålder yrkesutbildning, medan motsvarande andel är 10 procent i Sverige och Schweiz, påpekade Laukkanen (som själv är ordentligt yrkesutbildad: han doktorerade för några veckor sedan vid Åbo Akademi).
Peter Lodenius
