Må vara att vänstern av hävd främst tar fasta på ökande ojämlikhet, utslagning, ett hårdare samhällsklimat, och de gröna på de miljömässiga konsekvenserna av ökande tillväxtkrav. För allt fler unga vuxna är det en omöjlighet att tänka sig en vänster utan en stark miljömedvetenhet, eller en grön politik som inte också värnar om social jämlikhet, både hemma och globalt. Valet av Paavo Arhinmäki till ordförande för finska Vänsterförbundet förra året innebar för många en symbolisk övergång till den här unga rödgröna generationen.
I Sverige vädrar de unga rödgröna morgonluft när Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet i höst går till val tillsammans.
Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras – 27 arbetspunkter för rödgrön förändring heter en nyutkommen antologi som också är ett dubbelnummer av tidskriften Tvärdrag, specialnummer av Socialistisk Debatt och ingår i tankesmedjan Cogitos skriftserie. Skribenterna är en rad yngre svenska forskare, redaktörer, författare och politiskt aktiva, som Olav Fumarola Unsgaard, Gustav Fridolin, Moa Elf Karlén och Aron Etzler bland andra.
I antologin är blicken riktad mot det kommande riksdagsvalet och mycket av det som skrivs handlar helt konkret om Sverige. Boken känns som en relativt snabbt tillkommen pamflett inför valet, politisk brukslitteratur kunde man kalla den. Den höjer sig ändå medvetet en god bit över det dagspolitiska, för att där föra in lite av det visionära. En hedervärd uppgift i sig.
Men framför allt är det för bokens överblick över yngre rödgröna ideal och visioner som den är värd att bläddra i för vem som helst som undrar vart vänstern är på väg eller vart samhället kunde vara på väg med en rödgrön politik. Överlag är det som sägs i boken nog så radikalt i förhållande till dagspolitiken, men ändå välbekant och förutsägbart, utan koketterande med den egna positionens originalitet.
Som bäst förenas de röda och gröna traditionerna i en genuin systemkritik där man inte som lösningar på miljöhot och finanskriser erbjuder små justeringar i det rådande systemet, utan där man söker andra sätt att organisera samhället. Att den nuvarande riktningen, med ekonomisk tillväxt som en nödvändighet, inte är förenlig med en miljömässigt och socialt hållbar framtid är de här skribenterna överens om. Vidare är de överens om att en motsättning mellan gröna och röda ideal är förlegad. Den vänster som främst vill öka arbetarklassens konsumtionsutrymme står inför samma krav på nytänkande som den nyliberala högern. En ansvarsfull framtidspolitik tar hand om både det sociala och miljön, samtidigt. Den röda traditionen erbjuder systemkritik, men också ett system, det svenska folkhemmet, som med justeringar för nationalism och centralstyrning kan ge idéer för våra nya sätt att leva tillsammans. Den gröna traditionen kan i sin tur erbjuda en känsla för småskalighet, det lokala, individuella initiativ och icke toppstyrt kollektivt handlande.
Om 1970-talets vänster ännu såg feministerna som förrädare i den gemensamma kampen mot klassförtrycket kan 00- och 10-talens unga vänster knappast tänkas finnas utan feminism. Den feministiska traditionen vill redaktörerna ge större utrymme i en rödgrön rörelse. På det här temat skriver bland annat Maja Nordström i sin text om hur skatteavdraget för hushållsnära tjänster innebär en skenbar frigörelse för de kvinnor som har råd att köpa sig fria från städning och barnpassning, medan det skapas en stor ny underbetald grupp av just kvinnor som inte kan få avlastning i motsvarande sysslor trots att de arbetar minst lika hårt. Vem städar hos städerskan? Etc. Feminism är inte en agenda bortom höger/vänsterskalan.
En ny rörelse
Ett problem som dryftas i bokens första del ”Rörelsen” är hur partierna, särskilt på vänsterhåll, har tappat kontakten till sin befolkningsbas. Medborgarna betraktas och beter sig som konsumenter som mobiliseras till val snarare än som hela politiska subjekt som tillsammans formar de politiska partiernas agendor. Som Magnus Wennerberg formulerar det: ”Med tanke på att de tre rödgröna partierna alla är framvuxna ur folkrörelser är det därför något märkligt att deras samarbete hittills tagit sig uttryck i samtal mellan partiföreträdare och deras medarbetare. Ska det rödgröna samarbetet bli något mer bestående måste dess politik formas i aktiv dialog även på gräsrotsnivå.”
Hoppet finns i att återfinna rörelsen, återfinna en samlad aktivitet för det gemensamma goda, och att stödja den. Det är i folkrörelser och inte på partikanslier och reklambyråer som man når den breda förankring och det samhällsengagemang som är nödvändiga för en fungerande demokrati. Wennerberg nämner Attac, fackföreningar och socialforum, bland annat. Något av den här återförankringen i partipolitiskt obundna men politiskt aktiva grupper har vi under det gångna året sett i det Helsingforsbaserade vänsternätverket VATAK som sammanför kulturarbetare och andra intresserade med vänstersympatier till olika fritt formade verksamheter. Och kanske är det just sådana grupperingar och sammanhang som inger nytt hopp i den något vilsna demokratin.
Inte heller den i Sverige under det gångna året så aktuella kulturpolitiken har glömts bort i boken. Jacob Hirdwall, Stina Oscarsson och Erik Uddenberg skriver om den kritiska, reflektiva och självständiga kulturens minskade utrymme i ett samhälle där allt fler relationer förstås i ekonomiska termer.
”Kulturpolitikens uppgift är att åt medborgarna skapa kontaktytor i samhällsrummen som inte är köpta, eller på något annat sätt inmutade av kommersiella krafter, utan öppna för nya tankar, idéer och gränsöverskridande samtal.”
De unga rödgröna är inga nostalgiker. Framtiden måste se annorlunda ut än det som har varit, eftersom förutsättningarna idag är andra. Men det finns också skäl att gräva i historiens gömmor: samma samtal som förs idag har förts förut, med andra resultat.
David Ekelid citerar i sin text Olof Palme (källan anges tyvärr inte): ”Man må ha vilken uppfattning man vill om det moraliskt försvarbara i att tjäna pengar på sociala behov; oberoende av vilka värderingar man har på den punkten kan man ändå konstatera att vinstkravet primärt styr verksamheten i enlighet med vad som är lönsamt för producenten, inte i enlighet med vad som är behoven hos konsumenten. Många människor skulle därför finna att de i ett privat system varken skulle få bättre service eller större valfrihet, utan tvärtom sämre service och ingen valfrihet alls.”
Vad kunde vara mer aktuellt?
Den stora mängden skribenter och texter är både bokens styrka och svaghet. En styrka är det i den mån som den ger bilden av en enhetlig värdegrund och utkikspunkt trots olikheter mellan skribenterna både vad gäller konkreta synpunkter och politisk hemmahörighet. En svaghet är det i och med att texterna i någon mån flyter in i varandra, ingen lyfter över mängden. Men kanske är det just så det är menat. Här har vi ett levande samtal i en bred och mångfacetterad rörelse. Endast med hjälp av den här sortens inkluderande initiativ kan ett annorlunda samhälle byggas. Det är än en gång dags att komma över benägenheten att avsky dem mest som man ideologiskt står närmast.
John Hörnquist, Daniel Suhonen och Kristina Tysk (red.): Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras – 27 arbetspunkter för rödgrön framtid. Leopard förlag 2010.
Nora Hämäläinen
