962

I en serie artiklar analyserar Peter Lodenius de bakomliggande orsakerna till Islands kollaps under krishösten 2008. Den andra delen handlar om de män som förstod att ta för sig av landet som politikerna så villigt bjöd ut.

Det viktigaste steget i projektet att göra Island till världens rikaste land togs åren 2002 och 2003, när två statliga banker privatiserades. Redan då begicks det avgörande felet.Den ursprungliga tanken var att sälja bankerna till utländska investerare med erfarenhet av banksektorn, helst så dyrt som möjligt. Målet var också ökad konkurrens. Regeringen gav försäljningsuppdraget till en särskild privatiseringskommitté. En intresserad köpare av Landsbanki var svenska SE-Banken. Men just före det avgörande mötet tog regeringen över och avgjorde saken inom en liten grupp.
Det visade sig senare att statsminister David Oddsson fått ett telefonsamtal från Björgólfur Gudmundsson, också han medlem av det konservativa självständighetspartiet, just återkommen från en exil i S:t Petersburg. Han lovade partiet inflytelserika poster i banken. Oddsson slog till och banken såldes till Björgólfur och hans affärskumpaner från S:t Petersburg, trots att deras anbud inte var det högsta. Björgólfur bildade tillsammans med sonen Björgólfur Thor Björgólfursson och en tredje isländare konsortiet Samson. Björgólfur blev bankens styrelseordförande och Självständighetspartiets partisekreterare blev viceordförande.
I gengäld fick regeringspartnern Framstegspartiet välja köpare för statens post i den mindre banken, Búnadarbanki, som gick till investerare i den till partiet närstående s.k. S-gruppen.
Ingen i någondera gruppen hade bankerfarenheter. Ganska snart gick Búnadarbanki upp i Islands yngsta bank, Kaupthing, där bröderna Lydur och Agust Gudmundsson genom sitt bolag Exista spelade en viktig roll. Bröderna har satsat mycket på färdigmatsbranschen i Storbritannien.
En av medlemmarna i privatiseringskommittén avgick i protest mot att man avvisat köpare som gett bättre anbud. Han anmälde att han aldrig upplevt ett så regelvidrigt förfarande.
Privatiseringen innebar alltså att vartdera regeringspartiet fick varsin bank, som kunde ge kännbara bidrag till verksamheten. Men med tiden blev det snarare bankgrupperna som fick partier som kunde fungera som springpojkar.

Oligarkernas frammarsch har jämförts med motsvarande fenomen i Ryssland. Inte utan orsak. Island var ett rätt statiskt samhälle, där staten hade en stor roll. I Ryssland var det utländska rådgivare som i början av 90-talet, utgående från nyliberala idéer, gick in för att landet så snabbt som möjligt skulle kastas in i marknadsekonomin. De snabbaste och mest hänsynslösa kunde på kort tid roffa åt sig av det som tidigare varit ”gemensam” egendom. Boris Jeltsin var svag och blev snabbt helt beroende av oligarkernas ekonomiska och moraliska stöd.
På Island räckte det med inspirationen från de nyliberala ideologerna och Thatcher. Marknadskrafterna skulle få fritt spelrum, men i det dominerande partiet hoppades man kunna påverka vilka som skulle bli rika och samarbeta med dem.
Nationalekonomen Thorvaldur Gylfason har starkt kritiserat denna banknationalisering ”à la russe”. Den brittiske ekonomireportern Roger Boyes skriver i sin bok Meltdown Iceland att oligarkerna på Jeltsins tid fungerade som landets inofficiella politbyrå och att det på Island ibland var ungefär likadant.
Ett drag som förenat isländska och ryska oligarker har varit deras behov av att skryta med sina pengar. Björgólfur Sr har t.ex. köpt fotbollslaget West Ham och en av de lite mindre stjärnorna firade sin 50-årsdag på Jamaica dit han kallade Elton John för att framföra två sånger för en miljon dollar.

Björgólfur Sr & Jr tillhör den familj som varit Islands rikaste och mäktigaste och Jr, som är bäst känd som Thor, är uppenbarligen fortfarande världens rikaste isländare. Thors förmögenhet uppskattades före den isländska kraschen till 1,4 miljarder dollar. Delar av tillgångarna på Island har gått upp i rök, men andra delar har förts till olika skatteparadis. Själv är han mantalsskriven på Cypern, men bor i London, liksom flera andra rika isländare.
Thors pappas morfar Thor Jensen lämnade Danmark som 15-åring och startade så småningom en rad företag på Island. Han överlevde två konkurser och slutade som en av Islands största jordägare. En av hans söner blev statsminister, en annan ambassadör i USA. En svärson var chef för öns största rederi, en annan – Thors farfar – var vd för isländska Shell.
Historien om hur Thors föräldrar möttes kunde vara tagen ur en amerikansk såpopera (som en del annat i sagan om det moderna Island). Björgólfur Sr var en lovande och ståtlig ung man när han år 1966 fick ett speciellt uppdrag av klanen Thors. En ung dam i familjen, Thora Hallgrimsdottir, hade på en bal i Reykjavik blivit förtjust i en officer i USA:s flotta, George Lincoln Rockwell, som både var krigshjälte och såg bra ut. Hon skilde sig och följde med honom till USA. Men snart blev den äkta mannen en av landets mest aktiva rasister och var med om att grunda USA:s nazistparti. Han ville modernisera Ku Klux Klan, myntade frasen White Power och organiserade en ”hatbuss” för att egga upp vita mot svarta.
Det blev för mycket för familjen Thors och Björgólfur Sr fick i uppdrag att föra hem Thora och barnen till Island. Det lyckades också, över förväntan. Efter återkomsten förälskade han sig i den 12 år äldre Thora, de gifte sig och snart föddes Thor.
Björgólfur Sr blev med tiden chef för rederiet Hafship, som dock gick omkull 1985. Följande år blev han indragen i en process mot ledande personer inom företaget som anklagades för 450 olika förseelser, från försnillning till bedrägeri. De flesta åtalspunkterna ogillades, men Björgólfur Sr dömdes till ett års fängelse, villkorligt.
Detta kom som en stor chock för Thor, som nu föresatte sig att återställa familjens goda rykte. ”Respekt är det jag tänker på mest. Makt, pengar, är vägen till respekt”, har han förklarat. Han började studera finanser vid New York University och återvände sedan till Island där hans pappa nu var chef för bryggeri- och läskedrycksenheten inom läkemedelsföretaget Pharmaco.

Men ölbryggandet  blev inte så lukrativt som man hoppades efter att ölförbudet på Island upphävdes 1989. Så Björgólfur Sr sålde å Pharmacos vägnar bryggeriutrustningen till en grupp kring en isländsk arkitekt i S:t Petersburg. Som kompanjoner till arkitekten sände han också dit sonen Thor och dennes vän Magnús Thorsteinsson. Det uppstod snart en maktkamp kring bryggeriet vilket ledde till rättsliga processer och till att samarbetet med arkitekten sades upp. I stället startade Björgólfur Sr & Jr och Magnús bolaget Bravo International som sålde longdrinkar och började tillverka ett öl i en högre prisklass som lanserades med ett jättejippo i centrala S:t Petersburg.
Konkurrensen i branschen var knivskarp under 90-talet och ingen klarade sig utan maffiabeskydd. Två av den största konkurrenten Baltikas direktörer sköts ihjäl och ett bryggeri brändes ned. År 2002 sålde trion firman till Heineken för ett pris som sägs ha gett var och en 110 miljoner dollar i vinst.
Rykten har florerat om ett fortsatt samröre mellan Thor och ryska intressen också efter bryggeritiden, bl.a. eftersom han har flera bolag registrerade på Cypern, där den ryska närvaron är stark. Efter att ha gjort konkurs 2009 återvände Mágnus till S:t Petersburg. Thor driver numera huvudsakligen sina affärer från London.

Återintåget på den isländska ekonomiska scenen tycks dock ha varit symboliskt viktigt för honom. Genom att ta över makten inom landets traditionella storbank och installera sin far som styrelseordförande upplevde han att familjen fått revansch.
Fast trion betalade aldrig för sitt inköp. Det har nu framgått i samband med den stora konkursen. Samson hade svårigheter att finansiera köpet av den stora posten i Landsbanki, men lyckades till slut få ett lån i Búnadarbanki (senare Kaupthing). Chefen för låneavdelningen där, Sigurjon Th. Arnason, belönades med en utnämning till vd för Landsbanki.
Lånesumman, motsvarande 47 miljoner dollar, återbetalades dock aldrig och när Kaupthings konkursbo krävde in beloppet av Björgólfur Sr & Jr begärde de att halva summan skulle avskrivas. Detta väckte stor indignation på Island, där man konstaterade att de två under de sex år de ägde Landsbanki kasserat in en större summa i dividender från banken än den de nu ville skriva av. Dessutom hade de köpt ett privat jetplan, ett fotbollslag och framför allt en lång rad företag. Sitt lån ville de inte betala tillbaka.
Det var så kompisekonomin fungerade på Island: man tog stora lån i varandras banker och stannade aldrig upp för att betala sina skulder, eftersom man bara ville ha mera pengar.
Samson var också största ägare i investeringsbanken Straumur-Burdarás, Islands fjärde stora bank, som gick omkull våren 2009.
Av de tre storbankerna var Glitnir värstingen, som genom sitt fall drog med sig också de båda andra bankerna. Men Landsbanki är den som i dag plågar islänningarna allra mest. Genom sina Icesave-konton samlade banken in mycket pengar i Storbritannien och Nederländerna och regeringarna där förutsätter att isländska staten ska ersätta merparten av deponenternas förluster, vilket belastar skattebetalarna för årtionden framöver. Hur återbetalningen ska skötas är ännu olöst.

Thor i Finland är ett mycket litet kapitel i de isländska kapitalisternas historia, men många minns hans arroganta attityd när han försökte göra Elisa till ett verktyg för expansionen inom telefonbranschen i Östeuropa.
Thor hade tidigare köpt telefonbolag eller -bolagsandelar i Bulgarien, Tjeckien och Polen. Kanske var arrogansen en inställning han fått under åren i S:t Petersburg – i varje fall uppträdde han som om ledningen för gamla Helsingfors Telefonförening skulle ha levt kvar i en gången tid och inte förstått vilka möjligheter som kunde öppnas genom att satsa djärvt på nya marknader. När han inte fick genklang för sina idéer klagade han över nationalism. När han sedan sålde sin andel i Elisa lär han ha fått 311 miljoner dollar, mer än tre gånger så mycket som han ursprungligen satsade.
Bättre lyckades Thor i medicinbranschen. Han började med ett bulgariskt företag som tillverkade generiska mediciner. Det slogs sedan ihop med Pharmaco, som vid det här laget övertagits av Samson. Genom en rad andra köp uppstod en stor koncern, som fick namnet Actavis och som har tillverkning speciellt i Östeuropa och Indien. Thor är fortfarande största ägare och Actavis är den största enheten i hans ekonomiska imperium, som är uppbyggt kring bolaget Novator (”nya Thor”).
I juli rapporterades att Thor nått en uppgörelse med fordringsägarna som innebär att han behåller aktierna i bl.a. Actavis och i Verne Holdings, som planerar att bygga stora serverhallar i den forna flygbasen i Keflavik som kan utnyttja billig isländsk energi. Men alla vinster från bolagen ska gå till att betala av hans skulder på 1 200 miljarder isländska kronor, mer än dubbelt så mycket som Islands statsbudget för år 2010.
Den största fordringsägaren är Deutsche Bank som lånat ut 4,7 miljarder euro till Thors bolag Novator. Thor ska också sälja sina fastigheter vid Thingvellir och i Reykjavík. Även de pengarna ska gå till att betala skulder.

Peter Lodenius